scannar av mitt hjärta….

Jag scannar av mitt hjärta
lyssnar till mitt hjärtljud
blåser ut lite tom luft
och finner egentligen ingen anledning till oro…

Jag undersöker mitt skelett
min knöliga knäskålar
mina avlagringar i höftpartiet
och fast inget syns stå rätt till kan jag sova ganska lugnt…

Jag röntgar hela paketet i en tunnel
där jag försvinner in i helheten
i en rättvis fördelning på det hela taget
där hjärna och fot befinner sig på samma nivå…

När jag sedan kliver ut ur betraktelsen
frågar jag mig hur jag mår?
Under omständigheterna väl, tack.
Jag har mina randiga skäl…

Mitt hopp står till insynen
till förmågan att se och ställa rätta frågor
att utifrån sett ta vara på mina egna förmågor
och inlemma dem i mina värsta farhågor…

På så sätt binda samman en väv …att beskylla mig för jäv
när jag mig förhäver
när jag står upp för mig och min kropp
ger mig hopp om att sätta mig själv på topp

Så omvänt bakvänt
så här i advent
mot allt som tidigare hänt
och inget känns längre spänt

Nu har jag förlorat en orolig själ
för en stund
och befunnit mig själv väl
Nu kan jag nå en sinneslugn blund…

som att färdas…

När jag kliver in i min moivoila-blogg är det som att färdas….

Jag rör mig flera 1000 mil in i mig själv, där jag sitter och ruvar på livets mysterier. Här ger jag mig den tid som jag så efterhängset eftersträvar i min andra blogg och första blogg, som jag typiskt nog kallar ”Tid”.

Här, hemma hos ”mig själv” försjunker jag och mina minnen rakt ner i mig själv och i soffhörnet. En fridfull och trivsam åtgärd. När jag studerar mina äldre blogginlägg ser jag att de är förknippade med sjukdom. De senaste är bara vanliga simpla sjukdomar, som förkylningar, de tidigaste har stark anknytning till varför jag överhuvudtaget startade denna blogg.

Det är som om det vore en pyamas-klädd blogg. Lite mjukt klädd utan märkbart skydd mot omgivningen när den väl tränger sig på. Det är inte så konstigt då att det är in hit jag går när jag lider av någon snuva, hosta eller annan vardaglig åkomma som gör att jag ändå kliver av vardagståget. Som om jag jag känner mig omhändertagen av mig själv. Jag tillåter mig att klä av mig kraven, andras och egna, och försjunker i något som kanske gynnar min inre styrka på längre sikt.

Den här bloggen är inte länkad till facebook, så att ingen annan kan behöva känna sig tvungen att läsa. Inget tvång i min inre värld, alltså. Vill man - och om man  känner mig – söker man sig kanske hit och då får man gärna knacka på.

Jag startade bloggen våren 2007. Snart 5 år sedan, alltså. Den är ”gjord” här på wordpress för mig och för min egen skull. Att inte mäta mig med andra, eller att rikta mig utåt med utan att bara vara ett medel för mig att utforska mig själv.  En hjälp till självhjälp. Under årens lopp  har alltså inte behovet varit så stort av att ”egen” forkning, men ändå har jag hittat hit i olika perioder.

Och min omedelbara tanke är: Vilken ren och fin blogg! Inte så mycket störande moment. De olika sidorna, ”La Musique”, ”Om mig”, ”Moivoila”, känns också lite roligt informativa och inte bara upprepningar av mina praktiska förehavanden genom åren. De handlar om mig mer än om det som är utom mig. Jag blir glatt överraskad! Vet inte vad jag hade väntat mig, men denna blogg har känts tung på avstånd, men på nära håll, märkvärdigt lätt.

Nu står jag här på en platå och tänker framåt och bakåt. Jag har kämpat de senaste fem åren på ett annat sätt än jag har gjort under tidigare år. Förr uppnådde jag viss status och vissa jobb på mitt arbete genom att bara vara jag (i kombination med mina utbildningar, förstås), men sedan jag har kommit tillbaka från långtidssjukskrivningen, tycks det mig som om jag mer och mer försvinner ut i periferin just för att jag är jag. Och medan jag sakta men säkert jobbar mig in mot mitten igen, känner jag hur mitt eget fokus förskjuts. Jag splittras i min egen personliga utveckling och vilja att skapa texter och musik, och i min ambition att ändå ha en fot kvar i skolvärlden, inte endast på fritids. Jag vet att jag är bra lärare samtidigt som jag vet att mitt självförtroende har sviktat sedan 2009. Jag vet inte om jag återigen kan drabbas av stress och depression, eller känslighet för det, eller av panikångest, vilket hände när jag jobbade som musiklärare i annan skola.

Den där lilla skärvan av misstro mot mig själv gör mig lite ledsen. Återigen behöver min egen försvarsadvokat träda in och sätta foten i marken och säga: Var inte rädd! Din största fiende är du själv och ingen annan. Gör dig inte mindre än du är. Stå på dig, men stå inte i vägen för dig själv!

Och här kommer mitt första inlägg i april 2007. Började läsa för att länka och kunde inte sluta….kunde inte sluta fast jag visste hur det skulle gå…
Jag har alltid gillat att läsa om favoritböcker. Kan verka fegt, men sån är jag…;-)

Och lite musik till: Tranströmers egen favoritmusik av Schubert, men här med Fina Kören ur Spader Madame.

NoseBook

I återhämtningens tecken ligger vi och trynar och ser till att matte gör detsamma.

Jag kan inte förhärdas…

Jo…klart att jag berättade för mina arbetskamrater. För min föreståndare först och främst. Hon, liksom de andra, var full av förståelse. Ingen kunde begripa hur vår chef kunde med att ändra sig från ena stunden till den andra. Ingen kunde förstå hur hon dessutom kunde med att mörka om de nya uppgifterna och låtsas som ingenting. Det är ett fult spel. Det rimmar illa med demokrati. Vi anställda ska verkligen stå tacksamma med skeden i vacker hand och vara glada för det vi får. Allt gör vi naturligtvis för barnens skull. Det är för barnens bästa. Personalens bästa är det sällan eller aldrig någon som talar om.

Jag borde lämna skutan, tänker jag. Men de vet att det här är mitt andra hem. De vet att jag har 7 år kvar till pension. De vet att de kan göra nästan vad de vill med mig eftersom jag har en tjänst jag vill ha. Men de kommer aldrig att kunna få mig  att undervisa i ”mitt” ämne musik för ingenting alls. Det är den enda trumf jag har kvar på hand, förutom mina kära arbetskamraters stöd. Och barnens. När de fick höra att jag skulle åka på körresa några dagar i nästa vecka kom en hel klunga framrusande och kramade om mig och ropade att de skulle sakna mig. Det kom oväntat. Jag har inte varit så nära dem som jag har varit barn förr. De barnen som jag har varit ansvarig för, på den tiden jag var förskollärare. Men så här i efterhand känns det fantastiskt med en sådan kärleksförklaring.

Men allt detta kändes för några timmar sedan helt oväsentligt när sorgen och ilskan var som störst. Den enda trösten så här i efterhand är att det kan bli lättare att åka till Brasilien (några veckor) i vår, när jag inte har ett pedagogiskt ansvar. Pilutta dom!

They won`t take me for granted…

Status Quo!

Jag kunde ha gett mig den på att allting skulle skita sig. Att jag skulle få fortsätta och tröska på som om ingenting hade hänt, i de vanliga spåren, och precis så blev det. Och inte blev jag mindre besviken för det. Snarare tvärtom. Jag hade ju ett enda krav för att ha musiken i åk ett, nämligen att få jobba huvudsakligen  i förskoleklass, dvs förmiddagar. Bara inte fritids… Och nu var det precis exakt så det blev. Förhållandena hade ändrats med barnantal så att jag skulle ändå huvudsakligen ta fritids + musiken.

”Då blir det ingen musik för min del”, sa jag och vände mig om och gick. Och för första gången på 4 år gick jag in på personaltoaletten och grät. Inte för att jag var ledsen utan av ren och skär ilska.

Men jag vet inte vad jag ska göra av det här nu för jag vet att om jag berättar för mina arbetskamrater kommer stora ”störtfloden”, men jag vet inte heller hur jag ska dölja det jag känner. Det kommer förmodligen  inte att gå. Ska försöka hålla mig så att jag smälta allt över helgen. Ingen större skada är ju egentligen skedd.

Jag vill egentligen inte ta ordet i min mun eftersom det är så urvattnat, men….

”Kränkt” är vad jag känner mig. Eller tillplattad, om ni så vill?  Av min chef, alltså.

Har aldrig längtat så efter helg….

Göra anspråk…

 

Nej, jag trodde inte det skulle hända igen. Jag hade anspråk på mitt medarbetarsamtal och kände mig tillfreds med vad jag fick ut av det. Men tillbaka i ”verkligheten” fick jag känna på hur det blir när jag försöker hävda mig. Hävda att mina önskemål hade samma dignitet som andras. Kanske att det löser sig. Ingen är omöjlig och alla förstår, men det är mycket svårt att få ekvationen att gå ihop. Särskilt när det är jag med mina ynka timmar som ska rätta mig efter resten. Och allt känns igen. Precis som det var förr en gång i världen. Skolschemat redan lagt. Öppningsschemat på fritids redan lagt. Jag kan ha två olika verksamheter på en dag - men knappast tre - varav en av dagarna då jag är ansvarig för ett skolämne, nämligen musik. Det är en önskan från ledningens håll att jag också tar musiken, så jag kunde utöva lite ”utpressning” åt det hållet. Jag ville jobba huvudsakligen förmiddagar.

I morse kom en av katterna upp i mitt knä när jag åt frukost och då kom tårarna. Jag visste inte att de skulle komma, men det var typiskt att de gjorde det. När jag blir klämd och sliten mellan olika önskemål där mitt eget plötsligt känns minst angeläget. Då kommer de som ett brev på posten. Men ändå kände jag mig oförberedd eftersom jag har känt mig så stark och positiv på sista tiden.

Eftersom jag är en samförståndspolitiker antar jag att jag kommer att hitta bästa lösningen, eller åtminstone den minst dåliga.

Katten reste sig och trampade runt innan hon lade sig med huvudet på mitt bröst och spann. Vår lilla riviga glada katt som sällan visar sig så tillgiven mot mot mig. Hon tryckte sig nu mot mig och tycktes säga: ”Seså Matte! Låt dem inte utnyttja dig igen. Du kan! Nu tröstar jag dig och sen får du torka tåren och sen…Stand up for your rights! You go, matte!”

Nej, det säger hon inte för hon kan inte engelska, men jag tolkar det så.

Och nu har jag torkat tårarna och ska fara på min röda cykelblixt till jobbet i strålande sol. Förutsättningarna är goda!

Teknik för alla?

Två saker kan jag. Irritera mig och sen inte ge mig förrän jag slipper irritera mig. Kanske kallas envishet, men jag kallar det mer för tunnelseende. När jag var barn hade jag nog mer en tendens att ge upp om några tekniska problem uppstod i min väg. Allt från symaskiner till lösa skruvar. Jag visste ju att allt av den kalibern  med varm hand kunde överlämnas till bröder med ovan nämnda tunnelseende. Att jag själv skulle klara något som helst av den varan fanns inte på tapeten. Inte min heller. Och denna insikt som bara var en fördom, förmodligen, följde med in i mitt första förhållande, där han naturligtvis fullföljde min inrotade föreställning om mäns grottande i problemlösning. Han var ju dessutom änu mer en sådan sort än mina bröder. Han hade också praktiskt taget kunnit krypa in i sina vespors och motorcyklars avgasrör av pur kärlek till dessa mullrande, rykande ting. Hur det nu var fann jag aldrig någon som helst lust eller mening i att själv lösa några problem av teknisk art. Där fanns ju redan ett gäng som redan kunde det där och om de inte kunde så gjorde de gärna allt för vilja kunna. Gällde samma med segling, inspelningar av egna låtar, fixande av grejer på landet, som hydroforer, element som inte funkade, etc.

Men som tur var fanns inga datorer att uppbringa i mitt förra förhållande. Den första datorn fick jag chansen att lära mig att förstå nästan helt på egen hand. Och just att våga trycka på fel knappar, för att sen klicka på rätt…;-) Att våga göra fel för att sen göra rätt.

Vår TV har nu bara visat de tre-fyra vanligaste kanalerna på senaste tiden fast jag har betalat. Men så satte tunnelseendet in och jag bara måste….!!!

Inget svårt bara man hittar rätt instruktioner, vilket jag gjorde efter någon timme, och nu vimlar det av kanaler. Och som av en händelse ramlade vi rakt in i den gamla Forsytesagan, som jag följde varenda repris av i tonåren. Den var på den tiden jag inte rörde några tekniska prylar i onödan. Nu har jag hittat tillbaka dit på egen hand.  Ja, teknik är till för alla, bara motivationen finns. Så är det med kunskap av alla slag. Bara man får den rätta lusten och rätt ”input” blir det rätt  ”output” så småningom.

Dagens DN skriver på vetenskapssidan om hjärnforskning och om hur viktigt det är för hjärnan att inte stressas. Att få pröva sig fram i egen takt,är modellen. Att lyssna till en föreläsning och sedan redovisa för innehållet ger hälften så bra resultat som att själv läsa sig till det för att sedan med egna ord beskriva vad det handlar om. Då blir provresultatet alltså mycket bättre.

Ungefär som jag brukar göra…Först läser jag en intressant aritkel och sedan skriver jag ett blogg om det så snabbt som möjligt för att inte glömma fullt så mycket som jag annars skulle göra…;-)

Och en skola som lär av forskningen och sedan praktiserar passande pedagogik är ingen ”flumskola”, även om det skulle innebära att barn lärde sig mer genom grupparbeten och egna beting. En skola är ingen flumskola bara för att vissa politiker inte vet något om den, eller inte har kunskap nog att uttala sig om den. Kunskap om pedagogik är inte heller flummig bara för att en skolpolitiker aldrig har läst pedagogik.  ”It`s in the eye of the beholder”.

Så….om du tycker att jag är flummig vet vi vad det beror på…;-)

I efterdyningarna…

Funderar lite över meningen – inte med livet men med alla strävanden. Har sett att människor sliter ut sig mer eller mindre för ingenting. Har sett att man kan må bra av att leva ett ganska lugnt liv utan en större press. Min mamma och pappa har lyckats med det. Ingen av dem har varit inriktade på att göra karriär eller bli världsberömda, men de har heller inte slarvat med jobb och andra åtaganden. Grejen är att de har ägnat sina liv åt att njuta av det de har upplevt. Musik och skidåkning, segling eller spela i orkester eller vad det nu kan vara. Promenader ut till Blockhusudden tog de ett par dagar i veckan förr. Nu tar de sig under lyckliga omständigheter ner till Nybroviken där de sitter bredvid Margareta Krooks staty och känner vindarna från havet och ser unga människor passera. Pappa ser inte nästan alls men han hör och känner fläktarna och mamma kan säkert berätta vad hon ser.

I efterdyningarna… Det kan inte vara vara fel att leva om man har tränat upp förmågan att njuta av livet fast man närmar sig de hundra. Jag oroar mig mer för dem som i min ålder eller ännu mycket yngre människor, som finner fel och brister i allt. Naturligtvis ska man väl inte vara hur förnöjsam som helst, men jag tror att all negativ energi i yngre år stjäl kraft som inte räcker till de många och långa pensionsåren. Tänk att dag ut och dag in gå och vara missnöjd utan att se vare sig ljusning eller lättnad. Inte ens får man respekt för alla år man har arbetat och slitit i samhällets eller någon annans tjänst. Det ekonomiska måste ju spela in mest, men ändå har människor med ett positivt sinnelag lättare att klara alla prövningar. ”Självklart!”, säger ni…men dessvärre tycks det vara svårt att verkligen leva så.

Mamma och pappa har haft en osedvanlig tur. Men de har också haft ett stort gemensamt intresse: musiken. Människor som sysslar med musik har större förmåga att utveckla intellekt och social kompetens. Det har ingenting med ekonomi att göra. Det har med livet att göra…;-)

Softar lite ….

Softar lite på egen hand.

Det finns stunder då livet pågår väldigt mycket därute. Då allt som sker inte händer mig, fast ändå….jag är lagom nära det där som borde hända mig. Förr i världen hade man ju inte en suck om vad som egentligen pågick medan man själv satt hemma i soffan för sig själv,  men nu sitter ju alla här. I min soffa. Mer eller mindre. Och jag som passerade fjortisåldern för en evighet sen, jag älskar det. Kanske beroende på att jag nästan aldrig var ”där”, då  när det hände, det som man trodde hade hänt. Hela tonårstiden var verkligen en en variant på Törnrosa. Sen sprang jag väl ut i vårgrönskan, tämligen lycklig, efter att ha tagit studenten 1972.

Sa jag  ”tagit studenten”? 

Jag menar det inte. Jag och mina klasskamrater gick hem i lugn och ro utan vidare åthävor och utan studentmössor.  Men vi hade gått ut gymnasiet i alla fall och vi var godkända. Det var bra. Vi for inte stanrunt och sjöng ”Fy fan, vad vi är bra”, men vi var ju bra. Och vi var stolta, vi som hade tackat nej till mössor och allt. Det var ju ingen riktig student och att vi var uppvuxna på Östermalm och hade gått i samma gymnasium som Carl Bildt gjorde oss bara än mer bångstyriga. Det demonstrerade vi genom att vara ”vem som helst” som har avslutat sin examen med godkända betyg. Vi gick hem i lugn och ro. Kanske umgicks vi med våra närmaste vänner, men vad jag minns fanns inte alkohol på kartan på den tiden.  Vi var ju inte myndiga. Själv drack jag  ju knappt alls på den tiden, om inte pappa hade särskilt bjudit mig på ett glas vin, eller kanske en drink före maten, men det var ju först när  jag var vuxen. 18 år kanske. Nu har ju ungarna sprit och champgne (eller mousserande förstås) redan på flaket när de åker från skolan, med föräldrarnas goda minne.För att de inte ska sticka av.  Och det finns något positivt i att alla i klassen åker på samma flak runt hela staden, men det är också något förnedrande i att alla ska uppfatta denna ”borgarklassens diskreta charm” som något förenande och jämställt.  I arbetrklassen har man minsann sett till att ungarna som har fått gå och läsa, de med läshuvud, ska bära sin utvaldhet med högt huvud och inte fara stan runt och vråla, ”fy fan, vad jag är bra”. OK…kanske en befruktning mellan olika kulturer, men jag tror att de som har kämpast mest för att få tillfälle att uppnå målet att komma dithän, kanske inte utbrister i detta vrål utan betänkligheter.  Det gör nog ingen tänkande varelse egentligen, och därför måste de bedöva sig med all alkohol. Nej, nej, nej…jag är inte enot droger,i alla fall inte alkohol av princip, och jag är heller ingen drogliberal, men jag tycker synd om ungdomen. Så mycket att leva upp till…

På min tid var det som sagt lugnare. I alla fall i min krets. Men jag minns att mina föräldrar var lite oroliga för att jag skulle vara ledsen för min uteblivna studentskiva. Det var jag verkligen inte! Men kanske att de var lite snopna. Efter 4 lyckade studentfester i deras hem…vad bidde det då da? Inte ens en tumme. Bara jag , som inte viller firas. Jag ångrar mig inte, för jag är stolt än idag att vi, fyra stycken blivande studenter vägrade ta på studentmössa i den ärvördiga mösspåtagningsceremonin i lärarrummet  i Östra Real 1972. Det var coolt, fast vi inte visste att det var det . Ballt, sa man på den tiden. =)

Efteråt har jag sörjt något av det. Inte själva festen kanske, men firandet av mig. I efterhand har nämligen filmerna från de andra syskonens studentfester fått nytt liv i digital form så att allt det finns förevigat, men inte min student.  Och därmed fanns inte jag, på något konstigt vis. Jag och fd boyfriend fick visserligen i present att åka med interrailkortet Europa runt sommaren efter och sen i augusti hade vi också en gemensam fest för våra vänner på landet, fast vi kallade det bara inte studentfest,  ävenom föräldrarna sponsrade den också.

Så, ja…softar lite till. Jag har haft det så bra hela mitt liv. Men känslan av att aldrig riktigt höra till…jag vet inte var den kommer ifrån. Måste nog forska lite…

moi ou millroll ?

Jag är en människa. Aldrig två. Ändå blir det så här splitttrat både i mitt hjärta och i min framtoning när jag ska välja mellan mig och mig. Så här var det aldrig när millroll höll sig på sin kant och moivoila på min…eller hur jag nu ska uttrycka det ?

Jag är begåvad med två sköna bloggar, men när de tvingas husera under samma tak blir jag konfys. Om jag fick sära på dem här skulle allt kännas så mycket enklare. Jag förstår inte varför jag alltid tycks misslynt med sakernas tillstånd.  Nu borde vara tid för mig att verkligen ta mig an det svåra med att vara ”en- å – ena - sidan - och – en-  å -andra – sidan”- människa, som kan se vitsen i allt och alla av olika slag. Som inte bangar för att försöka förstå det mest obegripliga men som å andra sidan aldrig vet varken ut eller in. Jo det är ju klart att jag tar ställning i politiska frågor. I stora frågor som inte rör mitt eget hjärtas innersta, där jag veknar av olika skäl, för alla de slag av mänskliga och omänskliga företeelser.

Nu borde jag välja förstås. 

Men det svåra är: Hur gör man?

När man väljer blogg, eller sätt att vara eller se ut. Jag har aldrig valt hur jag vill se ut, personligen. Det har bara blivit så…Men i bloggars värld har jag äntligen sett att jag har en chans att påverka utseendet på min blogg, och vad  den ska heta och hur jag ska framställas i den. I alla fall hur jag vill att jag ska framställas. Och så händer detta…Moivoila blir taleskvinna för Millroll, när det borde vara tvärtom, och jag har inget att säga till om, såvida jag inte loggar ut och sen skriver i kommentatorsrutan att det är millroll med den och den adressen. Så ironiskt att den blogg som har flest kommentarer och flest läsare inte får representera mig. Kanske vill Moivoila hämnas genom att låtsas vara den millroll hon inte är.

Eller är det just det hon är?

Ni anar vidden av problemet, antar jag ….