travailler

Och nu bär det av ut i den verkliga verkligheten, hur overklig den än kan verka. Jag sökte ett jobb och fick ett jobb. Jag är inte ens besviken…. Bara förhoppningsfull och en aning spänd. Men än så länge är jag bara inne på min första semestervecka och det blir fler…4 på landet och resten i stan. Hinner smälta, och ladda förhoppningsvis, innan jag börjar i mitten av augusti. Men känslan är totalt annorlunda mot hur det har varit de senaste åren. Jag får en egen tjänst och egen lokal, en egen plats och tid i livet. Jag tror att det är den bästa medicinen mot många slags åkommor man kan ha i samband med arbetsutövning. Fast det är inte säkert att jag hade ens orkat tänka tanken för ett år sedan. Tiden läker ju många, om inte alla sår, som bekant. Och sommaren får ha sin gång. Jag får ha min. Det känns som om både försvarsadvokaten och domaren (HD) har tagit semester och det unnar jag dem. Jag behöver ingen av dem längre. En försvarsadvokat hade kanske bara förminskat mig och gjort mig till en “stackars”, och en HD hade förringat mig totalt. Berättat om alla mina tillkortakommanden, medicineringar, sjukskrivningar, misslyckanden och min allmänt klena status. Jag klarade mig utmärkt utan honom. Jag berättade bara hälften och ändå ville dom ha mig. Det kallar jag “ärlighet varar längst”! Vad för jobb ? Ja, man kan ju tro att det är ett otroligt eftersökt jobb med en kö av sökande bakom, men så var det troligtvis inte. Det spelar ingen roll för det var det enda jobb jag ville ha just nu, det enda jobb jag hade sökt och det enda jobb jag fick. Räcker inte det ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jo, det gör det. Säger jag, för jag är snäll mot mig själv idag eftersom alla andra också är det.

Ha en jättefin sommar! =)

 

ouverte

Det tar tid att förstå allting, innan man har vridit och vänt på allt och sett allt ur alla tänkbara synvinklar och med olika perspektiv. Underifrån eller ovanifrån ? Vilken ställning har jag ? I vilken position ? Och hur och var ska jag landa ?

Ja, det vete fåglarna….men en öppning kan jag allt skönja!

toujours demi

Nu har jag varit halv, en hel vecka. Och det har gått bra. Har känt mig utmattad, men glad och nöjd. Ibland kommer några flashbacks när jag känner igen hur det var, när jag går in i någon konflikt med några barn. Men det är inte värre än att jag tänker att, “så gjorde jag då, men så blir det inte nu”. Inte säkert att jag väljer bästa strategin nu, eftersom jag kanske ligger onödigt lågt fortfarande. Men jag tillåter mig att tänka innan jag agerar. Jag får ju inte den närkontakt med barnen som jag har fått när jag har tagit hela, fulla ansvaret, men det behöver jag ju inte heller. Fast det är lite svår baIansgång att gå. Att vara för mycket “jag”, eller för lite? 

I onsdags gick jag i alla fall hem efter min halva arbetsdag med ett lätt hjärta. Precis vid grinden till skolan kom en hel skolklass rusande emot mig. Barn från min gamla skola som har slöjd i min nuvarande. De överföll mig fullständigt med kramar och några ville aldrig släppa. Jag hörde någon säga, fast jag vet inte vem, …”Jag vill att du kommer tillbaka, Jag vet att du kommer tillbaka!”…Jag har ju träffat dem fler gånger sedan min sjukskrivning, och det har  alltid varit kära återseenden, men nu blev det så tydligt, så tydligt, vad jag verkligen har förlorat under det här året. Den där genuina kontakten som man bara har med barn som man har känt under en längre period. Det är självklart viktigt för barn med en kontinuitet, men jag har nog stängt av den delen av mig som känner av att det är lika viktigt för mig. Den kranen var avstängd ända till jag kom innanför dörren härhemma och sen började det rinna ohejdat. Varför då? Vad sörjde jag nu då?

Tja….kanske min egen självklara roll på en arbetsplats där jag är känd av alla? Det var ju å andra sidan den  rollen jag ville bli kvitt, litegrann. Nej, det är nog den där “himla kärleken” mellan människor, som man väl aldrig ska ta för given, men som i alla fall jag plötsligt blir helt tagen av att den består, fast jag inte själv har gjort ett barr för att vidmakthålla den. När det gäller barn vill man ju inte göra dem beroende en, särskilt inte när man tror sig veta att man är på väg därifrån. Fast jag minns en pianofröken som jag hade när jag var 7 år. Hon gifte sig med en italienare och flyttade till Italien. När hon berättade att hon skulle sluta vara pianofröken, minns jag att jag grät så att det blev alldeles plaskvått på tangenterna alltmedan jag spelade mina skalor. Hon frågade om jag var ledsen! Jag såg henne aldrig mer. Lite fräckt faktiskt…hon måtte ha berättat det sista gången innan hon stack. I alla fall sörjde jag henne flera år.

Så barns känslor är inte att leka med. Inte vuxnas heller skulle det visa sig. Det kan också vara stärkande att ha de där gamla känslorna skvalpande i botten, bara man är medveten om att de finns. Och nu vet jag det! =)

Igår kändes det lättare igen. Jag har en toppenhandledare på jobbet som är en intresserad medmänniska och som jag kan berätta det mesta för. Se där! Ytterligare ett pluspoäng till mig. Och nu är det helg. 2+!

 Och ute är det 17+! Vad väntar jag på?

OK!?

Det är ju bara det att allt går så mycket bättre. Så vad ska jag då yra om? Det blir lite tomt mellan gångerna, och mycket luft mellan raderna här. Kan inte riktigt förmå mig till det ordflöde som vällde fram för ett år sedan när denna blogg såg sitt första ljus. Så många förhålllanden som kunde behandlas ur så många synvinklar. Jag tror att jag har malt dessa tankar igenom många kvarnar och andra har lyssnat, även utanför detta forum. Mycket har jag fått respons på och mycket har jag kunnat lösa själv, tack vare detta envetna skrivande. Säger inte att det är slut nu, men mitt första mål är uppnått. Att någorlunda begripa vad jag är och inte är i förhållande till mig själv och andra. Fast inte gör jag rätt för det. Kanske  gör jag  inte något alls, rätt vad det är. Men imorgon ska jag öka på mitt jobbande så att jag bara är sjukskriven till hälften vilket ska bli spännande. Visserligen började det redan första maj, men det har ju varit ledigheter, och fredagar jobbar jag inte, än så länge. Jag har själv valt att öka på mitt jobbande, vilket fick försäkringskassa och läkare och arbetsgivare att förtjust höja ögonbrynen. “Det låter ju positivt”, sa de förvånat. Undrar om de trodde att jag skulle växa fast i soffan här hemma.

Lika bra att ta tjuren vid hornen och prova om jag klarar det före sommaren…kanske törs jag sen t.o.m söka nytt jobb, om allt känns OK. Men visst har jag vant mig av med den värsta arbetpressen och blir lite blek om nosen när jag tänker att jag nu ska ge mig in i det där igen. Som att stå ytterst på trampolinen. Ja, allt det där, ni vet, som liknar vid att ha kniven på strupen.

Fast….den dagen, den sorgen! Just nu känns det…..lugnt… Peppar, peppar….Man kan inte bli annat än blöt. Om man hoppar alltså. Eller platt då, om det inte fanns vatten i bassängen.

Ha det! =)

 

avoir patience

Nu kan jag inte ömka mig längre. Upp på vägen bara och kör på. Ha tålamod med mig, ska jag ha. En och annan droppe må falla på vägen, men just sånt är ju livet. Eller, sådan är jag, har det visat sig. Värre plågor lär människosläktet ha varit med om. Samt den enskilda unika varelsen. Jag är så rädd för mina egna reaktioner numera att jag inte tycks passa på att njuta av stunden. Jo, fast det gör jag. Det gör jag verkligen. Och jag vet också att jag kan parera och avleda min egen stress eller oro. Även på jobbet och i kören och bland andra människor.

Ett svart skynke framför ögonen när jag måste bestämma hur jag vill ha det i framtiden och när någon ställer frågor som jag inte kan ta ställning till på en gång. Men är jag ensam om det? En retorisk fråga….

Så vad är problemet ?

Nej, just det…..Niema Problema…typ.

Men om ni frågar mig. Jag vet inte. Mästare i Velighetsmästerskapen. Hör av er om ni vill delta i finalerna!

laissez-faire

Låt det rinna av dig.

Gå vidare med högt huvud.

Var stolt.

Visa att du klarar dig ändå, oavsett vad andra tycker och tänker.

Jo, men så har det ju alltid varit, men nu funkar det av någon anledning inte längre. Jag har släppt skalet, eller det har släppt mig. Som ett äggskal, ganska tunt men ändå skyddande, har det varit. Nu tycker jag inte att jag har vare sig mitt gamla hederliga skal från förr, eller det nya som är ganska själverövrat. Jag har ju liksom jobbat med mig och mina egna tillkortakommanden och självinsikter. Och det liksom flagar av. Innanför visar sig ett ganska löskokt innanmäte.

Ingen kan jag heller skylla på. Försvarsadvokaterna radar upp sig i långa banor. Visst finns det dom som kan fälla mig men Högsta Domaren verkar definitivt ha gett sig av. Så lätt det var att ha en tydlig fiende. Nu är det inga sådana förmyndarröster som hörs.

Ändå faller jag. Eller kanske just därför. När jag minst anar det faller jag. När allt verkar så lätt. Och en fallgrop öppnar sig.

Jag var inte beredd!

Och ingenting rinner av mig numer. Som en svamp suger jag upp all vätska och blir liksom vattensjuk. Men i ett längre perspektiv ser jag det ändå som ett friskhetstecken.

Att inte låta allting bara gå, inte låta allt rinna av mig. För jag är definitionsmässigt ingen gås, i alla fall. Såvitt jag vet.

Gullefjun, en Påskrysare

Och så en liten film till..i brist på skrivklåda. Det är snart påsk!=)

Och vill du se filmen ovan utan störande ljud från sonific-spelaren, går det att stänga av den eller pausa, snarare, nedan till höger!

joueer

Att spela” är “att leka” på många språk, så kanske vi också ska börja använda språket så. Nu ska jag “leka piano”, låter både lite roligare, gulligare och mindre pretentiöst. Tja, ungefär så var det jag tänkte när jag spelade in den här låten (Ja, “Livsglimtar”, här på den lilla filmen är det jag som hörs spela, eller “leka” ;-)), och totade till animeringarna därtill. Allt för nöjet att få ha lite roligt, helt enkelt! =)

et maintenant?

Lite otippat, oväntat händer det som jag innerst inne hade önskat och hoppats på. Oavsett hur det går känns det roligt. En god vän har frågat om jag inte vill komma och jobba med henne i en Kulturskola i Stockholmstrakten som rytmiklärare. Jag vet ju inte vad jag går för i det sammanhanget längre, och det var länge sedan jag hyste förhoppningar om att bli efterfrågad inom det området, men det var inte länge sedan som jag tänkte tanken att det vore roligt och skönt att helt enkelt bli tillfrågad och efterfrågad, oavsett ämnesområde. Men bara att känna att det finns någon eller några som tror att jag skulle kunna behövas på något sätt, ger mig en liten kick framåt.  Att inte känna hela tiden att allt mitt väl och ve beror på mig och bara mig. Att sälja mig själv har aldrig varit min starka sida, och än mindre nu, när jag inte riktigt vet vad jag går för överhuvudtaget. Vilken stress och press jag tål, och vilken jag inte tål. Det vet jag ju fortfarande inte, men det känns ändå roligt att ha positiva förväntningar på sig. Och det slår mig att jag är lite ovan vid att ha förväntningar på mig överhuvudtaget. Det är som om min omgivning är fullt nöjd med mig som jag är och att jag finns, och det är ju förstås positivt, men det finns också ett slags tomrum i det där att ingen begär av mig att jag ska uppfylla några förväntningar. Att bli något eller att göra något speciellt. Som om ingen trodde mig om att klara av just det. Fast det hela bottnar förstås i min egen självuppfattning. Vad jag tror om mig själv smittar ju av sig på andra. Och just därför blev jag så glatt överraskad av denna förfrågan. Och det är ju inte bara det att bli tillfrågad av vem som helst, det handlar ju också om att det ska vara en person som i mina ögon har ett gott anseende, som jag litar på och gillar. Mycket som ska stämma och i det här fallet gjorde det ju det. Nu återstår bara “resten”….men en god början är ju alltid en bra start….;-)…och det tycks mig som om det är nu det goda börjar. Om jag bara vågar förvänta mig det så ska nog allt ordna sig! Oavsett hur och när och var…

masque

Bakom, bredvid eller underliggande. Ovan där eller alldeles i sin egen mask? Närvaro kanske det kan kallas. När uttrycken i ansiktet och kroppen stämmer överens med det som är innanför eller bakom. Jag har levt bakom min mask under många år utan att riktigt koppla vad den vill säga som inte stämmer med känslan bakom. Eller så har jag blivit det som ansiktet uttrycker för att jag har vant mig vid den masken så mycket. Inte för att det är ett stelnat ansiktsuttryck men för att ansiktet inte har tränat sig att uttrycka så mycket annat.

Inte fått eller inte tagit chansen att träna?

Masken är inte jag, kanske man kan tycka. Fast det är fel. Det är i alla fall en del av mig. Eftersom jag identifierar mig så med den att jag inte riktigt vem vem som står bakom. Kanske vore det bättre om det vore tvärtom?

Fast nu har jag ju undersökt mig själv både nerifrån och upp och utifrån och in, så nog har jag väl hittat hem till den som förhoppningsvis är jag och hur denna/detta  ”jag” känner och är. Visst kan det vara så. Jag tror att jag har fått en viss uppfattning.

Nu kommer vi till det svåraste i uppdraget. Hur får jag ur mig det så att jag själv och min omvärld kan förstå sig på mig på ett adekvat sätt? Min mask har varit en hjälp under så många år att inte röja spår av tappad fattning eller brister av det ena eller andra slaget. Brister i självuppfattning var kanske det som blev kvar?

Men seså…nu har “domaren” ställt sig vid sidan av för en liten käck recension….nejdå…

Jag menar ju bara att tiden läker alla sår. Masken som höll på att brista och spricka upp för drygt ett år sedan håller visserligen på att läka men under tiden har en och annan brist läckt ut på vägen. Mycket har avhandlats för att sedan läggas tillrätta. Lagas? Nej, men accepteras en smula. Liksom en självkänsla som i masken trivdes fin-fint men som på egen hand var rätt rådlös och skör. Lössläppt var den instabil och hemlös. Förvånad och en smula snopen. Fanns inte mer självsäkerhet utan den mask som gick före ut i världen med en positiv livssyn och ett glatt skratt, en förmåga att vara glad och kreativ på sin egen bekostnad även när det inte krävdes av henne. En människa med en inbillat stort uttrycksbehov men utan något att uttrycka. Det var där jag menade att bara bristen på självuppfattning blev kvar i masken. För den fattade ingenting förrän allt var för sent och masken brast.

Gott så! Att riva ner för att sedan bygga upp något “själv”, måste vara bättre än att lappa och laga det som är utslitet för länge sen. Nu gäller det bara att inte börja bygga för hastigt. Rutinbyggen kan ju vara förrädiska.

Att få ta tid….om den är på min sida är jag säker på att det ska gå bra. Annars kan det bara bli ett fuskbygge om jag känner mig rätt. Och det lär jag väl göra vid det här laget.

Men faktum är att jag har haft och fått en rimligt god tid på mig…hittills. Nu mullras det om att sjukskrivningar och arbetsträningar inte ska få ta den tid som krävs. Fast jag har nog hunnit över bron innan bilan faller…gulp….tror jag.

Ha en god helg!