Silence

silence

Silence can say more than a thousand words.

 

This day shall unite us all about this unbelievable painful & shocking event and show some respect and love to those who lost their loved ones.

On April 30th 2007, the Blogosphere will hold a One-Day Blog Silence in honor of the victims at Virginia Tech. More then 30 died at the US college massacre.

But it´s not only about them. Many bloggers have responded and asked about all the other victims of our world. All the people who die every day. What about them?

This day can be a symbol of support to all the victims of our world!

 

All you have to do is spread the word about it and post the graphic on your blog on 30th April 2007. No words and no comments. Just respect, reflect and empathy.

Spread the word about this event:

 

 

distinct, clair et évident

 

Det skrivna ska vara så tydligt som möjligt, tycker jag. Om man formulerar sig lite mer ”flummigt” i tal så har man ju desto större chans att förtydliga sig i skrift. Fast där tror jag att jag bedrar mig själv. Tydligheten kan skyla över det dunkelt sagda och göra det osynligt. Visst blir det en slags strukturerande av företeelser som läggs i prydliga paketerade högar var för sig, men innehållet är inte uppenbart. Det kan också ge sken av att man har kontroll över situationen fast förhållandet är det omvända. Och det är lugnande för själen att vara tydlig och klar utan en massa fjams däremellan.

Att göra känslorna tydliga ? Visst, men det kan du nog bara göra med din kropp och inte i skrift.

En dikt skulle kanske kunna beskriva en känsla men kanske inte ett protokoll över iakttagelser. Eller så är det tvärtom att protokollet inbjuder till läsarens egen fantasi mer än en dikt som egentligen beskriver hur poeten vill att det ska uppfattas.

Men kroppen är en sammanfattning av dig själv och du kan inte särskriva den från dig själv. Idag ber jag er att ta del av Nina Björks funderingar i DNs kulturdel. Hon löper i en parallell bana, men den sticker ut i världen mer än min, som mest löper runt i en labyrint och fastnar här och var. Men det kan ju finnas en mening med att fastna också.

chercher

 

Istället för att söka mitt inre har mitt vanligaste beteende gjort sig påmint. Jag har börjat söka ute bland människorna här, efter något som påminner mig om något som liknar mig eller efter något som jag inte har sett förut. Något som ska bekräfta mig eller bara som jag behöver för att känna igen mig. Min ursprungsidé var att sväva fritt i detta nya landskap, utan egentlig förankring någonstans. Men jag gick ganska snart på grund. Min nyfikenhet övervann mitt ego. Fint, kan man tycka, men det var nog mest ett uråldrigt mönster hos mig som gick igen. Kanske för att skapa en relativ trygghet i mig. Jag är fortfarande den jag trodde att jag var. Och varför skulle jag inte vara det ? Har något nytt revolutionerande inträffat som gör att jag plötsligt skulle ändra mitt sociala beteende ? Kanske har det hänt något. I alla fall reflekterar jag mer över hur och när jag agerar som jag gör. Fast jag har ju alltid varit en som funderar över sådana ting. Fast mest har det handlat om mig i förhållande till andra och inte till mig själv. Skulle kanske ha blivit beteendevetare istället. Kan mitt beteende berätta något om hur jag verkligen är och vad är verkligt och vad är bara yta ?

Allt är ju så sammansatt i en människa, så varför ens bry sig om att söka något som kanske inte finns utan att något annat finns. Och jag tror mig ha funnit något. Något ganska typiskt mig. Fast det är nog mänskligt, men jag är ju människa och det är ju också ganska typiskt mig. Att efter någon veckas ältande och funderande inse något så hårresande simpelt som att jag är mänsklig.

Tillåt mig småle.

au dehors

Och kommer det någonsin ut något om det inte provoceras till det. Ja, förr eller senare, men vi måste vänta. Det beror på i vilken form vi vill syna det. Ett raseriutbrott kommer naturligtvis snabbare än en sakta smygande depression.

Kommer det tårar kan det stå för mycket. Då får vi nog veta svaret först efter ett bra tag.

Men kommer skratt behöver det inte betyda absolut glädje. Det kan också vara förvirrad frustration eller uppgivenhet. Fast visst är glädje att föredra. Om det inte bara är det, för då kan vi ju börja bli misstänksamma. Vad är det som ska döljas i så fall ?

Men kommer ett stycke liv upp är det ju bara att glädjas. Ett liv fyllt av det mesta.

Och varför säger vi vi ? För vi, ”moivoila” har inte släppt greppet om domaren och försvarsadvokaten än. Eller så har de inte släppt greppet om mig.

Vi får se !

levée

Skulle detta bli en rättegång eller ett utforskande av ett i det närmaste okänt innandöme ? Det verkar som om domaren är alltför sträng och försvarsadvokaten för mesig och ”moi”, myself, befinner mig återigen i en slags mellanställning. Försöker vara rättvis mot mig själv men faller i alltför gamla dömande gropar på vägen. Forskning innebär lite mer förutsättningslöst undersökande och inte en på förhand uppgjord tes som man sen gör allt för att hitta bevis för.

Det är inte alls säkert att det finns så många skal och nerbäddade drömmar och ouppfylld längtan. Det som finns märks ju ändå. Det kommer ut förr eller senare och är inte så svårtolkat som jag inbillar mig. Kanske ska jag inte gräva i det som inte finns utan studera det som kommer upp i luften. Kanske ska jag avskeda domaren och försvarsadvokaten och lita till mina egna känslospröt. Just det som jag är här för att göra.

Att lyfta upp mig, inte gräva ner mig.

descendre ou désescalade ?

När det första skalet var avklarat, visade sig det andra vara ganska lättstött. Som ett äggskal ungefär.

Och befanns vara ett en tunn hinna mot den första besvikelsen. Ett lätt litet knack mot ytan bara. Sedan trillade den ena efter den andra ut på ett litet pärlband. Kamouflerade i olika nyanser och smaker. Lite syrligt, lite salt, lite grusigt. Färgade av tiden som gått sedan besvikelsen uppstod. En del besvikelser nerbäddade och vaggade, andra ute i ogjort väder, tycktes det mig. Några skvalpade ständigt runt beredda på attack. Det var nog de farligaste, fast å andra sidan mest synliga och kanske en aning lättare att förstås sig på. Om jag vänder på det så är det nog de nedbäddade som jag måste se upp med. Jag har stoppat om dem med ett löjets skimmer. Vem är jag att förvänta mig något av någon ? 

”Gärna skämta och vara glad, men inga pretentioner på djupare plan. Nej, inga pretentioner och inga förväntningar, så blir du inte besviken”. ”Så blir du inte besviken”. Orden klingar bekant. Jag har hört dom förut. Jag börjar förstå. Språket är nära nu. Har levt här ett tag och ser en utveckling. Innebär nedstigningen en nedtrappning, eller vad ? Har jag sjunkit in i mig själv så att jag nu skyller allt på mig själv ? Varför måste jag döma mig själv så hårt ? Det är väl ingen som har bett mig om, eller ?

Domaren:”Det var väl ingen som tränade dig att inte ha några önskningar till födelsedagar ?  Du ville ju bara inte ha något. Fast du egentligen så hett önskade dig en hund, visste du att du inte skulle få en. Du bodde i stan. Du skulle inte orka gå ut med den varje dag. Det skulle vara ett mycket större ansvar än du kunde ana.

Försvarsadvokaten: ”Och du var förstående. Så förstående att du aldrig tjatade, aldrig gnällde om det du inte fick. Men fick du inte det du ville ha kunde det lika gärna vara. Det var snarare din mamma som klagade på att du aldrig kunde önska dig nåt. Nej, för du visste att du aldrig skulle få det du verkligen ville ha. Någon levande varelse som var odelat intresserad av bara dig. Sådant behöver man inte som vuxen, i normala fall, men som barn”.

Domaren:”Vad är det att bråka om nu ? Gå ut och skaffa en hund om du så gärna vill ha. ”

Moi: Men det är inte nu jag vill ha en hund. Det var då det var viktigt. Och det var då jag lärde mig att sådant som var viktigt för mig, egentligen inte var viktigt alls.

”Men det där var ju så länge sen”.

Moi: Desto konstigare att det fortfarande spökar. Min förståelse för varför jag inte kan få det jag önskar har växt sig långt större än min längtan efter något. Det är nog inte besvikelsen jag har bäddat ner utan längtan. Kvar blev förståelsen i armkrok med rädslan för misslyckanden.

Domaren: ”Fnys ! Amatörpsykologi ! Trappa ner, vetja !”

Försvarsadvokaten (uppgivet): ”Suck ! Ännu en utsatt pretention att ta ner på jorden”.

Domaren: ”Provar ett annat språk. ”Du darfst nicht die pretentionen haben”!

Moi: Se där. Den tog. Sov gott alla drömmar.

éplucher et décourtiqer

Så sätt maskinen igång !

Börja skala av alla skal nu. Vad väntar jag på ? Mycket snack som vanligt och liten verkstad.

Börjar med det mjukare skalet. Som ett apelsinskal, kanske. Inte lika lysande men visar ungefär lika mycket variation. Lite lätt besprutat för lång varaktighet.

Är fena på att skala apelsiner. Det går undan i svängarna. Allt och hela jag glider av och iväg ut i ett nafs. Alla kan se. Så lätt det gick. Nå, får vi då äntligen se det underliggande ?

Åh ! Stöter på patrull. Ett vitt och till synes hårdare inunder. Utan brottyta. För att knäcka det behövs ett verktyg. Någon som slår något hårt i skallen på mig för att det ska krackelera.

Det här börjar bli jobbigt. Puh.

Tror jag tar en paus nu.

Pourquoi parler francais ?

Kan hjälpligt uttrycka mig med korta fraser på franska, men är ohjälpligt förlorad när det gäller att förstå det talade språket.

Kan beskriva mig i ord rätt bra, men att lyssna på mig själv har jag inte någon träning i. Och om jag hör något djupt insjunket budskap kan jag inte tolka det på bästa sätt. Känslor har en förunderlig förmåga att tyna bort eller omvandlas till obegripligheter. De kan beskrivas men inte upplevas förrän de har trängt igenom lager på lager av förståndiga skal och sipprar till slut fram omformade och uttunnade. Att det finns sorger och besvikelser råder inget tvivel om men när de når fram till slut efter mycken möda och stort besvär har de förlorat sin ursprungliga karaktär. Ilskan ska vi inte tala om. Eller så ska vi det ?

Den kan utmynna i det som inte alls är ilska. Bara frustration.

Men allt det här, är det verkligen jag ?

Nej, inte mer än du eller någon annan. Allmängiltigt tankegods som mals ut och in från generation till generation. Inte jag alls. Som franskan. Det är inte heller jag. Eller så är den det fast jag inte har erövrat den. Jag har hört den men inte förstått mer än en fjärdedel av orden. En del ord svalda, en del ord slang och en del av budskapet uttalas inte alls utan uttrycks i minspel och kroppsspråk. Så förloras helheten. Men jag försöker återerövra helheten och omvända språk till känslor och känslor till språk. Två egentligen oförenliga storheter ?

Vet inte. Har inte kommit så långt än. Måste känna efter först.

La Grotesque derrière ?

Det spricker upp, det som håller samman. Något oidentifierat från min inre synvinkel bryter sig igenom. Till slut spricker en söm och den gröt som finns bakom väller sakta ut ur sina hålor eller rörs om. Synliga tecken är tårar som strömmar. Förvirrade utfall och utbrott. Minnesluckor och allt borttappat material. Alls ingen ekande tomhet inombords, som jag vid en första inblick trodde. Inget som lämnar öppet för insyn och utsikt utan en rörig massa som sakta förskjuts än hit, än dit.

Så, var det för den röran som jag täppte till så framgångsrikt under alla dessa år? Likt min garderob där jag hela tiden trycker in nya kläder ytterst och de äldre förskjuts längre och längre in för att glömmas bort, eller bli hågkomna med en smula vemod. Fast utan behandling eller betraktande, bara ett maniskt instoppande. Ingen kategorisering, ingen struktur.

Men jag som verkar utanför, hävdar lamt att jag har ordningen i mitt huvud. Jag vet var i kaoset jag ska leta. Ända tills jag plötsligt inte vet det längre. För fullt. Upp över mina öron och ögon. Ser inte varken ut eller in och förstår inte det jag hör.

Fett fullt därinne. Ges ingen plats för reflexion.

Lite ”bakom” säger man om någon som är lite lätt förståndshandikappad. Kan förstå innebörden nu. Vad återstår ? Att syna varje detalj för sig, för att sedan lämna till glömskan ? Men först efter noggrann efterforskning, eller kanske återvinning i annan tappning.

Moi voila, derrière ! Uppsprättad och utplockad, dissikerad. Vad ska det leda till ? Lagerrensning. Ut med hela rasket. Det jag är mest förundrad över. Varför har jag inte tänkt på det förut ? Vad är jag rädd för ?

Att det ska komma ut en groteskt förvriden ”moivoila” utan hämningar och kontroll över sig själv ?

Ja något farligt förväntar jag mig säkert eftersom mitt skydd mot yttervärlden är präglat av något så genomsnällt förstående så att det kan bli rent äckligt.

Men sådan är jag, vill mitt förskräckta jag hävda.

Mådä. Men utan klangbotten, resonans, bärs inte tonen ut. Att jag inte tänkt på det förut ? Kanske för att ingen har frågat efter det.

Så det är dags för undersökningsdomaren att leda förundersökningen.

Cést moi, voilá !

l´air

 

Luft

Ett hål att täppa till

En luft att fylla ut

Vem vet var gränsen går

mellan dina  hål och mina luckor

Ett mellanrum i kosmos

att öka eller minska

Så litet men oändligt fyllt

av dig och mig

i undran och förväntan