parliamo italiano ?

Och efter en stunds eftertanke är det dags att sprida ut orden över jorden igen.  Varför ? För att tillfredsställa mig eller andra, eller för att jag inte har något annat för mig ? Ja, typ…så kan det vara. Och så någonting mer…

Har känt in mig och känt av min omgivning under tiden som gått sen sist. Har varit och arbetsprövat på mitt arbete ett par gånger. Där har jag sagt till ganska tydligt inför mig och andra hur jag vill ha det. Och jag har också fått respons. Har även i mitt ”hemmaliv” tagit fatt i vissa känslor och markerat för en vän hur jag ville ha det inför en utlandsresa.  Det mottogs mer än väl. Det bemöttes med tacksamhet för att jag hade varit uppriktig. Så enkelt allting kan vara, men ändå så svårt. Just det enkla att säga som det är. Säger man som det är blir ingen förvånad eller upprörd, om man inte trampar någon annan på tårna förstås. Nu menar jag att uppriktighet inte går ut på att man ska säga ”sanningar” om andra människor och till andra, utan det är ju bara ens egna upplevelser man kan vara klar över, och därmed är det också bara en själv man kan vara uppriktig med. Att ta sig själv på allvar behöver ju nödvändigtvis inte handla om att vara pretentiös.

Fast kanske är det just det pretentiösa jag alltid har varit rädd för. Att ta sig själv på sådant gravallvar att ingen självironi lyser igenom. Det är riktigt ruggigt, har jag alltid tyckt. Men vad är motsatsen ? Att alltid skoja bort sig själv, göra sig värdelös och förminska sig i omvärldens ögon. Mycket ”stå-uppande” går ju ut på den komiska igenkänningseffekten. Alla får vara dumma och elaka eller fåniga eller pinsamma och ju pinsammare grejer man har gjort, desto roligare blir det ju. En genomärlig och klok och duktig människa som aldrig gör bort sig, är allt annat än rolig. Att lyssna på, alltså.  Men antagligen lättare att ha att göra med på ett sätt, åtminstone om den  ”duktiga” inte sätter sig till doms över alla andra. Mark Levengood har sagt att ”ingen tycker om en duktig”. Och hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men det är väl kanske inte de duktiga man vill ha med på kalas eller de man helst vill spilla bort en eftermiddag med på café. För man känner sig ju aldrig jämbördig en duktig, om man inte är det själv förstås. Däremot är det de duktiga och kompetenta som ställer upp när man minst anar det. Som stöttar när de andra charmiga slarvpellarna drar iväg mot nya djärva (?) mål. De är inte baksluga, oftast, utan har hela sin kropp och själ inom samma skal. De är tydliga för sin omgivning och är därför pålitliga. Jag är full av beundran inför dessa människor samtidigt som jag har  en idé om att alla sorter behövs. De duktiga behöver energin och ljuset från de opålitliga (alla charmiga är inte opålitliga, förstås, liksom att alla duktiga inte är tråkmånsar) och de duktiga skulle ju inte kunna profilera sig som just det, om inte de andra fanns.

Men som vanligt är jag ute efter att integrera allt det där i en och samma människa, men då skulle ju den människan bli perfekt. Och vad tycker vi om perfekta människor ? Ingenting eftersom de inte finns på kartan och tur är väl det så illa omtyckta som de skulle bli…;-)

Och vad har allt detta med de italienska rubriken att göra ? Inte annat än att jag upplever italienskan som ett mycket tydligare språk än franskan, trots att jag läste franska 5 år i skolan, medan jag har studerat italienska 0 år. Dessutom är italienska också ett känslospråk, dvs jag uppfattar det så. Men italienares känslor verkar ligga mycket mer utanpå än inuti. De förmedlar känslorna till sin omgivning, medan fransmän är mer melankoliskt sinnade  (som jag uppfattar det) och de sväljer ord och drar ihop dem till oigenkännlighet, medan italienarna uttalar varenda stavelse minituöst och med eftertryck.

Dessutom har jag i konsekvensens namn beställt en resa till Italien redan nästa vecka. En händelse som ser ut som en tanke, inte sant ?

à la surface

Har närmat mig från två håll. Underifrån och uppifrån. Och har nu hamnat på ytan. Min yta. Det underliggande kan skönjas och blandar sig med speglingen uppifrån. En mix. Det som syns är allt det där jag har byggt upp. Inga slott och herresäten precis, men fullt tillräckligt för att hålla mig sysselsatt. Lite rörigt och lite blandat, lite snyggt och lite fult, men stilenligt i sin stillöshet. Behöver inte direkt stå för något men kan inte heller beskyllas för att vara syssloslös och initiativfattig. Men det är när underströmmarna börjar göra sig gällande som det börjar knaka i fogarna. När kroppen börjar dansa och formar en annan rytm än den förutsedda. Och bilden förskjuts. Man kan börja ana ett annat centrum, en annan mening med omvärlden. Den gungar och jag med den. Och först när allt stämmer faller också allt på plats. Har öppnat upp och en och annan har fått kika in, men delar av mig har också luftats. Jag har inte gjort några djupdyk, men det har heller inte skett några explotionsartade utbrott. Vad är skillnad på personligt och privat ? Det är ju något svårartat att skilja på fenomenen. Men jag har nog velat hålla näsan ovanför ytan vad det gäller det privata. Man kan väl också säga att om man plockar upp något ur djupet och placerar det på ytan så har man gjort det personligt. Kanske. Men det viktiga är väl att yta och djup känner igen varann någotsånär, så de inte står och ljuger för varann och gör narr av sin andra hälft. Det kanske är det som menas med att vara sann mot sig själv. Att inte förneka någon del av sig själv eller att förhäva något av sig själv på något annats bekostnad. Att hela tiden vara snäll och foglig och att sen dessutom berömma sig själv med det, är ju inte riktigt sant. För upplever man sig själv som snäll och foglig, innebär det ju  per automatik att man har förnekat något annat. Varför skulle man annars behöva foga sig ?

Jag har redan idag börjat träna på att inte foga mig till ingenting. Kanske återupprättar jag en del av mig själv på det sättet eller så misstolkas det. Då är det väl bara att börja från början igen. Mest rädd är jag väl att det ska såra den som drabbas.  Men, men. Allting går. Kan ju inte alltid tänka på om andra ska såras. Det går ju att reparera. Det är ju inte möjligt att sätta upp skyddande stängsel och vadd omkring allt och alla. Och egentligen. Mest rädd är jag nog för att det ska slå tillbaka. Därför håller jag tillbaka mig. Och då får jag verkligen ingen luft. Kan inte andas.

Men det sagda och uttalade blir ju något att ta ställning till. Synligt och klart.

Osagt är osynligt, obefintligt och därmed inget att fästa sig vid. Så klart !

Självklarheter levereras härmed….;-) Men det ”uppenbara” kanske en vacker dag förvandlas till något ”underbart”. Eller både och ?

boîte à outil et carnet de vocabulaire

”Nu har jag fått verktyget. Vetskapen om mig själv och hur jag behandlar mig själv. Jag har fått en stadga och fullföljer tankegångar utan att falla tillbaka och/eller brista ut i gråt. Det är väl inget jag har gjort hela mitt liv, men under de senaste månaderna har det handlat om just det. Huruvida jag kan tänka på sorger och bedrövelser utan att börja gråta. Att inte orka fullfölja. Inte stå på mig. Men nu har jag fått mer pondus. Och uttalar vad jag vill och har tänkt mig”.

Orden är inte huvudsakligen mina, utan en beteendevetares. En så kallad ”samtalsstödjare” som hör till företagshälsovården, som jag har träffat tre gånger under våren. Hon såg mig i mitt eländigaste skick första gången i februari någon gång. Och det är ju faktiskt roligt att någon utifrån ser en skillnad och bekräftar att det är så det förhåller sig.

Jag glömmer ju bort att människor inte vet hur jag var förut, innan jag bröt i hop. Tror på något sätt att det står skrivet i ansiktet på mig, eller ?

”Det vet ni väl att jag egentligen är en positiv och utåtriktad typ” ?

Nej, hur ska dom kunna veta det, när det kommer in en hulkande, snörvlande människa som inte kan uttala en vettig tanke utan att tårarna trillar i strid ström nerför hennes blöta kinder. En människa som de aldrig har sett förut.

Och vadå egentligen, egentligen ? Vem kan säga att det ena är mer rätt än det andra. Samtalsstödjaren och min läkare kanske har fått se mitt djupt kända jag, men också en uppryckning av detsamma, som gör att de har fått se ett större spektrum av mig, än många andra. Ja, det är ju bra. Jag börjar faktiskt tro på mig snart. Att jag ”håller” för lite mer påfrestning snart igen. Men jag vet också lite mer var gränserna går för när jag inte kommer att hålla. Och nu har jag ju i  alla fall satt foten i marken, så att alla vet hur det kan bli om det går för långt igen. Om jag blir för pressad så att allting brister. Det gäller att vara lagom hållbar hela tiden. Inte så superstadig först så ingen tror att något biter på mig och sen bara bli en våt fläck när det visar sig att jag inte höll längre. ”Hoppsan ! Där föll hon igen…” blir det kanske inte.

Allt det här är nog bra. Men hur var det från början ? När jag började skriva här och försökte närma mig det ”främmande språket” som handlar om mina känslor och min personlighet. Förstå mig själv bättre än jag förstår det främmande språket franska. Eller åtminstone börja lyssna inåt. Jovisst har jag gjort det. Och har jag funnit något ? Från början fanns där inget hur jag än tittade och jag var rädd att någon annan också skulle göra den upptäckten. Nu är det väl så att jag kanske inte har funnit så mycket mer men vissa insikter har jag fått. Vissa glosor har jag lärt mig. Några verktyg har jag fått för att kunna gå vidare. Och kanske att jag inte dömer mig själv mest hela tiden utan kan också se att jag har vissa fördelar. Visst faller väl alla in i sina vanliga mönster ibland. Kanske kommer jag också att göra det, men ju längre tiden går, kanske jag hinner bygga upp något nytt sätt att förhålla mig till andra människor innan jag griper mig an mitt ”verksamma jag” i arbetslivet. Men det är också i vardagslivet med släkt och vänner som jag kan ”träna”. Att ta för mig och ta plats, men också att ta för mig ”på rätt sätt”. Inte som ett litet hungrigt småsyskon som försöker norpa åt sig så många kakor hon hinner innan allt det goda har tagit slut. Jag vet vad jag talar om för jag är småsyskon själv. Känslan av att bli utan och bli bortglömd i hanteringen. Kanske svårt att komma ifrån men det är lättare om man är medveten om att den finns där djupt inne. Antingen kan man ju bli väldigt pushig och bli fylld av revanschlusta eller så ger man upp och låter de andra hållas tills man ser att tillfälle gives att sticka upp en aning. Att vänta på sin tur, som kanske aldrig kommer om man väntar för länge. Då har man ju också glömt vad det var som var så viktigt från början. Sådär har jag väl anpassat mig till verkligheten hittills. Eller så har jag tagit i för mycket vid några enstaka tillfällen. Tagit i så att jag sprack. Ett gammalt värmländskt talesätt min mamma brukade ta fram ibland var ”Enda gången en mygga fes, så sprack hon”. Hon sa det inte i samband med mig, vad jag kan påminna mig, men det är ju ändå lite talande för hur jag har aktat mig för det där…att ta i för mycket. Och ändå var det väl just det som hände, fast det drog ut på tiden då, förstås. Drygt ett halvt liv innan jag sprack. Tja….relativit hållbar i testet.

Nå, nu återstår att undersöka ”den gyllene medelvägen”. Kanske nästa halva av mitt liv går åt till just det ? Om jag får leva så länge. Men man ska ju alltid ha något nytt projekt på gång annars kan man väl sluta drömma överhuvudtaget.

scarabée

I en kommentar från Livsglimtar fick jag denna lilla instruktion. Kan visa sig vara livsviktig information inför framtida flygturer:

Instruktion för skalbaggar

“För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas
För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer
För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan
och en gynnsam vind råda”

Tack !

un mois avec moi – voilá

En månad på denna plats med mig har gått nu. Inget stort steg för mänskligheten, troligen, men  ett litet för mig. Inte bara bakåt, längre. Alltid något. Har förstått ett och annat som stjälper mig och det är bra. Nu är det bara att börja bygga innan jag kan flyga på egna vingar igen, typ.

aller bien

Rädd för att mitt behov och min prioritering tog udden av mig själv. Det skulle bli en vändning men både HD och försvarsadvokaten sjönk in i en djupandning, som för att ta sats inför kommande attacker från motparten. Väntade darrande på reaktionen från den andre, men inget kom. Varken ord eller tankar. Tomhet. Äsch. Nu när jag äntligen bestämt mig för att skriva mig frisk. Vara frisk. Inte söka sjukdomssymptom utan konstatera att jag är vid mina sunda vätskor och vill så förbli. Fast på mina villkor. När de två kombattanterna tillfälligt var ute ur leken fanns där inget mer att tillägga.  Snopet men skönt. Tog mig en promenad istället. Njöt av sol och vind och försökte känna med huden vartåt det blåste. Insidan av huden.

Igår ringde chefen för att höra hur det var med mig. Blev nästan chockad. Hon lyssnade på mig och jag kunde tala om hur jag kände det utan att börja gråta. Eller staka mig. Kanske att underläppen började darra lite men det syntes ju inte. För första gången i mitt liv välsignade jag ”telefonen”. Jag, med en medfödd telefonfobi. Blir alltid annars störd av telefon. Rädd för tystnaden antagligen. När man kan se den andre, känns aldrig tystnaden så total. Men igår var jag inte rädd för tystnaden eftersom jag hade förfärligt mycket att säga. Och sa det också. Jag tror att det var ett framsteg. Upplevde det så i alla fall, även om jag efteråt var tvungen att gråta lite i alla fall. Men det var nog mest en spänningsupplösande gråt. Det gick vägen ! I mål !

Ja, faktiskt kändes det som en seger över mig. Jag tog i alla fall det första steget mot upprättelse. Blev inte varken rädd för att säga hur jag mådde eller för hur jag ville ha det. Utan att stamma och staka mig. Kunde också vara förekommande och få ur henne lite mer om hur det var tänkt till hösten. Och jag sa hur jag ville ha det, eftersom jag var rädd för att falla tillbaka i det tillstånd jag har befunnit mig i under våren. Och hon var ungefär lika rädd för det som jag. Men det viktigaste var nog att hon hörde av sig. Det har varit så märkvärdigt tyst därifrån under hela våren. Även om jag blir kvar vid min hållning att inte öda kraft och tid på de människor som jag har känt mig utnyttjad av, är det ju allra bäst om det går att samtala om saken. Och oavsett framtiden behöver jag nog en tids arbetsträning innan jag kan hoppa på nya utmaningar. Kanske får jag mer energi om jag försöker hitta ett nytt jobb, men jag tvivlar. Börjar också tro att arbetsrelaterad stress inte är att leka med. Oavsett om det är mig eller organisationen det är fel på, är det ändå så att det är här jag har hamnat. Och för att komma ur detta tillstånd ska det till ett stabilt ombygge från grunden. Kanske inte går att skynda på. Det får bli det tålamodsprövande ”skynda långsamt”, som gäller. Tills vidare…..

penser-c`est ma vie ?

Javisst, tänkte jag. Jag ska bara…. och sen ska jag vara nyttig, duktig, kapabel, gå ut och möta Livet, med stort L. Men det kanske är detta som är mitt liv. Det kan vara här, i mitt skrivande och tänkande som jag möter mig själv och kan gå vidare med mig arm i arm och inte med en del av mig i släptåg för att jag borde….Att sitta här och skriva och tänka tankar som jag får i min skalle just nu, utan att låta mig störas. Utan andra måsten. Utan att låta Högste Domaren bli alltför högljudd. Att tillåta mig det som känns viktigt för mig just nu. Det känns säkert inte viktigt för andra att jag gör det. Men, ”so what ?” Har jag inte sagt att jag ska bry mig om vad som är viktigt för mig, även om det är småsaker ? Att inte ge efter för vad som passar sig. Vad andra tycker. Visst ska jag utveckla hela mig, men kroppen får sitt, och ännu hellre när hela jag är överens om det. Överens med hela mig.

Och i bakhuvudet börjar HD mullra, sakta, envist men trosvisst….”En sån LYX hon unnar sig. Sitta där och skriva och tänka på sig själv bara, när resten av världen svälter. När katastrofen är nära. När du liksom alla andra behövs där ute, arbetande, konsumerande, ökande BNP till allas fromma. Sitta där och vara sjukskriven och parasitera på oss andra som minsann aldrig har unnat oss vare sig det ena eller andra”.

”Men jag har aldrig gjort så här förut”…..Försvarsadvokaten vaknar och sätter sig upp.

”Dessutom har jag jobbat rätt underbetald under hela mitt yrkesverksamma liv i stat och kommun. Det känns som om jag har gjort min samhällstjänst klar nu. En slags evig vapenfri tjänst, där jag är till för att tjäna andra som i sin tur tjänar storkovan på att jag inte tjänar någonting på det.”

Försvarsadvokaten rätar på ryggen.

”Så nu sitter jag och tänker ett tag till, tills jag kommer på något som är ännu viktigare för mig att göra. Det kan ju hända att det då också, och som en följd av det hela, blir viktigt för någon annan, men det är inte ”någon annan” som är huvudsaken. Inte i mitt liv i alla fall !”

HD kippar efter luft. Tappade för ett ögonblick fotfästet. Det här kom oväntat och tog för rättegången en helt ny vändning. För första gången blev HD svarslös. Säkert igenkommande i nästa förhandling med förnyad kraft och vässade vapen. Men just nu….Inget mer att tillägga.

après la pluie, les beau temps

Efter regn kommer solsken.

Har återhämtat krafter. Morgongymnastik, frukost, bildöverföring från kameran till datorn. Annat pyssel. Stiger lite utanför mig själv. Ser med överseende på mina självbetraktelser. Allt måste ut. På en gång. Orden väller ut för att….? Kanske har det malt på  för mycket utan stopp och stillastående ? Ok, att jag gav mig själv ett uppdrag, men det fanns ingen tidsangivelse. Självrannsakan och därpå följande återuppbyggnad kan inte skyndas på alltför mycket. Inte likt en teaterproduktion där man vet när det blir premiär. I det här fallet är premiären uppskjuten. Och dessutom måste jag ge mig chans att vila. Ge mitt huvud rast. Men det går på full gas från morgon till kväll. Inte för att det syns utåt, men tankarna virvlar runt alltmedan kroppen går i sina banor. Därför att huvudet inte kan koppla av är det nödvändigt med ganska enahanda rutiner. För hela tiden förbereder jag mig i tanken på något. Något ovisst. Och det fortgår även på natten, tror jag. Vaknar på helspänn, fast inga större uppgifter väntar.

Men idag är det söndag. Det ligger något i det där med ”tänk på vilodagen så att du helgar den”.

Kroppen har förstått. Anspänning, avslappning. Träning är det enda sätt som hjälper och jag vet hur. Nu är det dags för hjärnan att träna avslappning. Men hur ?

Just det. Yoga. ? Meditation ? Det finns nog ett sätt för mig med. Och sen behöver jag rätt tändvätska för att allt ska fungera normalt igen och vid rätt tillfällen.

Efter regn kommer faktiskt solsken. Men vad kommer sen ?

avoir mal à la tête

Och när inte orden föll på rätt plats talade kroppen och sade:

-”Kräks ! Huvudvärk ! Reagera ! Agera !”

Och kroppen hade talat och jag var tillbaka i ett vant, hemtamt beteende. I en lidande tystnad. Ett vacum där jag inte märks av andra än mig själv. Illamåendet talar sitt tydliga språk. Det jag inte får ur mig på annat vis.

Men det är inte konstigt i och för sig. När kroppen har ansträngt sig och ansträngt sig så länge för att komma i form. Har lyft sin hållning och gått med på en behandling för att ställa allt till rätta. Men när själen inte kan svara upp mot kroppens uppbyggnad, faller liksom konceptet. Eller kanske tar jag bara en andningspaus. Man kan inte vara duktig med sig själv hela tiden. Inte gräva för djupt och rannsaka sig i ett kör. Inte fresta på sina försvar i ett kör. Trots allt har ju kroppen byggt upp ett försvar med sina spänningar. Visserligen ett dåligt försvar och ett ömtåligt, men det har ju ändå funkat hittills. Men så tvingas kroppen ändra sig efter så många år. Hela attityden och uppenbarelse tränas till en annan resning, som den ännu inte riktigt har täckning för mentalt, kanske. Och om en byggsten faller eller ruckas på en aning i det känsliga uppbyggandet så vet man ju hur det kan gå för resten.

Ni vet…omorganisationer kostar på. Kanske inte lika mycket för alla delar, men de märks. Och de märks i organisationens svagaste delar.

Om jag inte är mitt arbete, vad är jag då, frågade jag mig igår. Och jag fick svar ganska direkt.

”Jag är min kropp !” Vem var det som sa det ?

Det var min huvudvärk, och det ”blev min huvudvärk”.

¤RYMJ¨,,

Häromdagen gick min katt över tangentbordet och skapade rubriken ovan. Slumpen fick tala. Det blev ett språk lika obegripligt som franska kan te sig för den oinvigde. Men skapar ändå associationer. Till ”rymma”, ”rymd”, ”Rumänien” ? Eller till ett barn som inte kan säga ”R”, åtminsone inte i slutet av ord. Vad vet jag ?

Språk, ord, ljud kan innehålla så mycket. Så många betydelser, så många klanger och var och en skapar sig egna världar utifrån sin bakgrund med utgångspunkt från ett ord, bara.

Om vi tar ordet ”arbete”, kan det ju betyda tusen olika saker. Plikt, underkastelse, utanförskap (kan ju finnas i, såväl som utanför arbetslivet), framgång, makt, pengar, status, livsuppgift, idealitet, och ”you name it”. En arbetstagare har oftast inte samma syn på arbete som en arbetsgivare, en välbetald har inte samma syn som en underbetald, en som jobbar med människor har definitivt inte samma som en som inte gör det.

För en entreprenör är nog arbetet själva livet och intimt förbundet med personens hela identitet.

Om det går åt pepparn med företaget, kan det alltså gå åt pepparn med individen också. Nu vill man i den nya regeringen få alla människor som har blivit av med sina jobb att känna sig betydelselösa som människor och individer, oavsett om man är entreprenör eller inte.

Människovärdet är nu satt enbart i relation till om man är en ”duktig idiot” och gör sitt jobb (helst tills man stupar), eller om man inte klarar av det. Antingen har man ett jobb eller så är man utanför allt.

Om jag skulle råka tycka att jag har ett människovärde även utan ett jobb så får jag det inpräntat i mig, att jag har fel.

Som om identiteten satt i bristen av något annat. Det är klart att man kan drabbas av identitetskris om man blir av med sitt jobb, men det beror nog mycket på hur mycket man har lagt ner sin själ i det. Hur mycket man ”är” sitt arbete. Kan man begära av en arbetstagare att hon ska lägga ner sin själ i sitt arbete ? Jo, om hon är satt på ett för henne ”rätt” arbete och med lagom mycket arbetsuppgifter i förhållande till tid. Men om man som arbetsgivare inte tar hänsyn till sådana saker men ändå kräver engagemang, får man utgå från att han/hon förväntar sig att man är en robot som arbetstagare. Sedan bedöms man också efter om man har utfört sina uppgifter robotmässigt eller inte. Om man inte har fått ett ”mänskligt” uppdrag, kan man kanske inte förväntas utföra sina uppgifter på mänskligt vis heller, dvs engagerat.

Om man försöker göra just det, men ändå blir bemött som en robot, är det inte konstigt heller om ens själ och kraft rinner ut i sanden och kvar blir bara den som gör som hon blir tillsagd. Om ens det ?

Är det slumpen som avgör om man blir bemött på det sättet eller är det någon brist man har som gör att man ”förtjänar” ett sådant bemötande ? Ungefär som ett våldtäktsoffer.

Nej, man ska inte låta sig utnyttjas, inte vara för snäll, men samtidigt ska man vara lojal mot sitt företag och sina chefer  och kollegor. Hur går den ekvationen ihop ?

Tja, eftersom matte inte är min starkaste sida känns det än så länge som ett olöst problem.

Det enda jag vet är att jag ”är” inte mitt arbete. Vad är jag då ?