På samtal med terapeuten. Idag var sista gången före sommaren. Lite som examen. Igår var jag hos sjukgymnasten som har hjälpt mig med spänningshuvudvärk, som har blivit mycket bättre tack vare övningar och behandling. Så även med honom gör jag ett upphåll nu. Och skall stå på egna ben. Och vem vaknade med huvudvärk i morse ? Den gick över med gymnastikens hjälp. Hmmm. Jag klarar det här galant. Kanske.
Men hos terapeuten började jag beskriva mitt rehabmöte i förrgår och tårar började flöda. Och ändå, mitt i bedrövelsen kände jag bekräftelse från henne. Hon förstod precis varför jag blev besviken och hur viktigt det kan vara att känna sig behövd på en arbetsplats, inte bara från arbetskamraternas sida, men även från ledningens. Kanske framförallt från ledningens, i det här fallet.
Vad jag inte hade velat höra var att mina chefer inte skulle ha en aning om vilken arbetssituation jag skulle komma tillbaka till i höst.
Men precis så lät det.
Vad jag hade velat höra var ju att de skulle göra allt som stod i deras makt under rådande omständigheter för att jag skulle vilja och kunna komma tillbaka.
Men, nej. Det var det inte frågan om.
Visst är de också trängda av omorganisationer, men prov på en liten vilja att ställa tillrätta, skulle man önska.
Men, som terapeuten sa, ”att du blir sjukskriven fram till höstterminens start beror ju inte på att du är sjuk utan att organisationen inte fungerar. Inte bara du, utan många blir drabbade av samma fenomen. Och ingen människa är visserligen oersättlig, men man vill i alla fall känna sig behövd. Inte konstigt om du blir besviken när du inte får någon credit för all jobb du har lagt ner där i alla år och för allt du har gett”.
Och så blev det också en bekräftelse på det jag har tänkt hela tiden. Att det inte är jag som är sjuk, utan mina arbetsförhållanden. Att jag sen blev sjuk på grund av arbetet, är ju en annan sak.
Hade jag fått stöd och tid och hjälp i ett tidigare skede hade det nog kunnat ordna sig. Men nu är det som det är. Och dessutom. Jag är än mer säker på att min tid och kraft ska jag lägga ner någonstans där just min tid och kraft är eftersökt och uppskattad.
Och att även få bekräftelse i sin besvikelse känns bra. Här går man som en idiot och tycker att bara man själv vore mer tydlig, stark och duktig, så skulle folk lyssna och bry sig. Men eftersom de inte bryr sig så är jag väl inte tillräckligt bra då. Nu kan jag i alla fall känna att jag har rätt imin upplevelse av problemet, för en upplevelse kan egentligen ingen ta ifrån en. Och om ingen känner igen eller förstår vad man talar om så kan man ju lätt få för sig att man har blivit galen, helt enkelt. Som om alla andra sa att himlen är grön, fast man själv ser att den är blå.
Och för tillfället är den faktiskt just blå. Himlen utanför mitt fönster alltså. Undrar om jag har blivit galen nu ?
