Kommer hem till tystnaden i mig själv och bullret utanför på gatan. På landet var förhållandet det omvända. En ständigt brusande tankeverksamhet inombords medan tystnaden utomhus ibland kunde vara öronbedövande. Tankarna flyger inte lika fritt här men fåglarna på taket mitt emot får luft under vingarna. Ställföreträdande tankeflykt kanske.
I min barndom var jag blyg. Blyg för jämnåriga mest. Många storasyskon och ungdomliga föräldrar gjorde att jag rörde mig rätt fritt bland äldre människor och kände mig inte obekväm. Kan ha att göra med att de vuxna lät mig vara och brydde sig egentligen inte så mycket om hur jag var. Kunde sitta tyst under flygeln på kvällarna och lyssna när de vuxna pratade i rummet intill och trodde att jag sov. Tystnaden fortsatte även vid middagsbordet fast de såg att jag faktiskt satt där. Jag var som tidigare nämnts här inte tillfrågad i olika frågor men mina kommentarer som jag ibland fällde var oftast muntra och kvicka, men jag tillförde egentligen inte någonting i debatten. Ville jag inte, kunde jag inte eller var det inte någon som efterfrågade min åsikt ? Någon slags blygsel var det väl som gjorde att jag satt mest tyst och lyssnade. Jag var inte ensam i syskonskaran om att vara sådan. Min mellanbror var också mycket tyst och kom liksom jag med kommentarer, fast än mer underfundiga.
Nuförtiden tror jag att det är vi två som har mest behov av att prata. Att uttrycka vår mening för var och en som orkar lyssna. Men ändå känns tystnaden som ”hemma” för mig. Inte alltid bekvämt men ändå minst obekvämt. Att tiga är att samtycka, heter det ju och det är väl i de sammanhangen som det känns obekvämt att vara tyst, när jag inte håller med föregående talare. Därför har det blivit så att jag tar till orda i mer offentliga sammanhang i vuxen ålder när det är något jag vill plädera för eller emot. Men eftersom jag har identifierat mig med den ”lyssnande människan” för det mesta känner jag mig mer som om jag ”sticker opp” och går till attack än att jag inbjuder till diskussion när jag väl öppnar truten. Jag förvånas över att en del människor kan få så mycket luftrum ibland utan att ha något speciellt att säga. Inte det att de är ointressanta, men de talar oupphörligen och lämnar inte en andningspaus att bryta in i ens en gång. Och om man någon gång lyckas med detta konststycke blir man ganska snart avbruten…antagligen av den enkla anledningen att man dels är så förvånad över platsen man får eller att man glömt vad man vill säga. …Man och man, förresten ? Så är det för mig i alla fall. En osäkerhet hos mig sprider sig säkert från mig till andra som ingen står ut med. För medan jag börjar fundera på vad jag egentligen tänkt säga kan det ju bli tyst både utom och inom mig, vilket ökar stressen hos samtliga närvarande. För vad är tystnad ? Ett hål ? Ingenting ? En avgrund som alla kan falla i. Ett icke-produktivt sätt att vara…?
Ja, nästa fenomen att effektivisera i samhället är väl tystnaden. Den ska vara kort men kärnfull. Säga mer än tusen ord…Den ska inte lämna ett spår av osäkerhet eller obehag efter sig. Den ska helt enkelt vara talande. Och vi är på god väg att helt och hållet radera den ”goda” tystnad som kan finnas mellan vänner,som inte är störande tystnad, utan en bekväm tillitsfull tystnad där vi vet vad den andre tänker, och om vi inte vet kan vi antingen fråga eller lita på att vi så småningom får höra en väl utvecklad tanke så småningom. För att vänner och de allra käresta ger varann den tiden. Även det ”goda” struntprat som kan verka trivialt till en början, men som tack vare att de samtalande är på samma nivå eller känner varann väl, eller på rätt sätt, kan utvecklas till något kreativt. Även där krävs ett tålamod och gott om tid.
Jag brukar citera Dostjevskij som sa att ”ur struntpratet föds sanningarna”, inte för att jag är speciellt förtjust i just struntprat men för att jag av erfarenhet har märkt att det är sant. Och den erfarenheten har jag fått för att jag har gett just mig och min omgivning tid. Kanske inte hårdvaluta i dessa kommande tidseffektiva tider, men för mig är det guld värt.
På samma spår är man i dagens DN (om kreativitet), när man citerar Nalle Puhs uttalande om att han har så mycket ”tänk” men när det kommer ut i dagsljuset verkar det plötsligt inte lika värdefullt och ”vännen” Ior stöder honom i hans val att hellre vara tyst än att delge sina tankar.
Jovisst är det väl tänkvärt att man inte behöver ge uttryck för allt, men å andra sidan är ju Ior inte mycket till vän när han helst inte vill höra vad någon med en mycket liten hjärna har att säga. Dels underskattar han ju sin vän och dels visar han inget intresse för honom, och just bristen på förväntan på en medmänniska kan vara förgörande för både självkänsla och självförtroende. Och DN själv visar i samma stund prov på en icke-förstående attityd genom rubriksätningen på första sidan. Ett mycket lösryckt citat som säger väldigt lite om vad artikeln egentligen handlar om. Den arme rubriksättaren fick väl helt enkelt inte tid till att läsa artikeln innan tidningen skulle in i pressen. Läs och kolla själva får ni se. (Tyvärr är just den artikeln inte utlagd på nätdelen, så ni får snällt gå och köpa om den inte redan finns hemma. Ingen idé att jag länkar dit alltså, fast den här artikeln går också att läsa i sammanhanget)
Fast se här…dagen efter gick det att länka till rätt artikel, dock inte till rubriken på första sidan, vilket vi väl kan vara glada för…
Om ni har tid, vill säga……
Ha det !
