Så har jag lagt mig på ytan igen. Solar mig i andras glans och speglar andra. Och djupdykningar känns just nu obekväma. Men hallå….var det inte för att nå upp ovanför ytan och stå på säker botten som jag gjorde min resa till främmande land i våras ? Mitt eget främmande land. Var sak har sin tid, försvarar jag mig med. Jag har kommit upp nu. Jag mår bra, tror jag. I alla fall är jag mer vaksam på mina egna känslor och kan konstatera att jag har dom. När jag arbetstränar kan jag ”bara vara” med barnen utan att känna att jag måste prestera hela tiden. Och jag vet och känner att jag, vad som än händer, alltid har lätt att få kontakt med barn. Och jag känner mig tillfreds med det.
Så plötsligt, får jag en flashback från i våras och kan bara känna mig oförklarligt ledsen. Är den bräckliga underbyggnaden inte färdigreparerad än ?
Jo men, vad är det som säger att man inte kan vara ledsen ibland ? Sådant är väl livet. Ingen människa kan gå opåverkbar genom livet. Det om något vore väl skumt. Det är inte det som gör mig lite rädd. Det är de andra tecknen. Att jag klär mig alltför lätt i min vanliga kostym när jag kommer till jobbet. Den glada kostymen. Och på samma gång blir suget efter något enkelt så stort när jag kommer hem. Att sätta mig vid datorn…praktiskt taget ramla in på facebook och glömma bort mig själv några timmar för lite förströelser och lek med likasinnade. Men ändå, försvarar jag mig med, har jag ju klarat av det här steget tillbaka igen, eller åtminstone tanken på det, tack vare min idoga datorverksamhet, vare sig det är bloggande eller facebookande eller allmänt googlande efter musik eller andra upplevelser via skärmen. Och i bakhuvudet tickar min lilla tidsinställda bomb. Jag måste bli klar med åtminstone en liten del av ”mitt pedagogiska projekt” innan jag ställs inför faktum i vår, när jag ska in på banan igen. Jag vill inte att något ska hastas på, eftersom resultatet inte blir bra då, men vis av erfarenheten vet jag ju att mitt sinnelag är inte ”att fixa tusen saker samtidigt”- sinnelaget. Alltså, jag har inte den där simultankapaciteten som kvinnor överlag har. Å andra sidan är jag inte tillräckligt ”manligt fokuserad” för att kunna stänga ute kraven från alla möjliga och omöjliga håll på att räcka till för allt och alla. Kanske är det där nyckeln sitter. Upphovet till min stressotåliga natur. Kanske nyckeln till alla kvinnors stressjukdomar. Myten om om ”den goda kvinnan” med den stora simultankapaciteten som klarar biffen i alla lägen, och vi som inte klarar av det är alltså inga ”riktiga kvinnor”…? Eller åtminstone inga ”goda kvinnor”.
Men varför vill man då vara en ”riktig kvinna” om man ändå vet att det bara leder till ens egen undergång ? Tja…det har väl med myten om ”den goda modern” att göra också. En kvinna som inte har fött egna barn är ingen hel kvinna. Hon har inte riktigt gjort sin medmänskliga plikt. Dessa kvinnor spelar på det sättet på mäns planhalva, för även barnlösa män kan ju känna ett ”utanförskap” (detta förhatliga ord), men de lyckas oftast kompensera sig i arbetslivet med ”viktiga” jobb och höga löner, vilket inte lika lätt låter sig göras om man är kvinna.
Ni vet…”är man en framgångsrik kvinna är man antagligen en bitch och är man inte framgångsrik kvinna OCH dessutom barnlös, är man en looser”.
Allt det där ligger djupt förborgat i våra tankemönster…även i mina egna…så djupt att ingen egentligen vet om att de tänker det. Ännu mindre vill någon öppet deklarera en sådan åsikt om man inte är en man med stora chauvinistiska anspråk.
Men jag som är en relativt modern människa har aldrig medvetet sett till att jag ska bli barnlös, men jag har heller aldrig längtat efter ett eget barn. ”Alltså är jag ingen riktig kvinna”, ringer en liten inre klocka i mig.
Alltså, det är inget stort trauma för mig, men ändå ligger det och skvalpar i den grumliga botten. Inte barnlösheten i sig utan följden av den. För om jag inte är en riktig kvinna, dvs, ”en god mor”, hur ska jag då kunna hävda mitt existensberättigande ?
Ja, säg det, den som vet…
Jag går in på facebook, så länge….;-)
