En blogg-ett liv? Ja, jag är här fast jag står bredvid. Jag bidar min tid och jag ser mina dagar komma och gå och passera. Min stund på jorden. Var finns jag? I ett nu eller i ett ständigt processande mellan nu och då, mellan förstånd, förnuft och intellekt och en mer diffus ”inombordslig” utveckling mot (eller för) ett bättre liv. Eller finns jag här och nu bara när jag formulerar mig själv? I dagens samhälle skulle väl många ekonomer och politiker hävda att jag bara finns när jag arbetar och gör rätt för mig i samhällets tjänst. Eller för all del kanske ännu hellre i någon annans tjänst, strunt samma vilken och strunt samma vad jag gör, bara jag gör något. Det personliga är politiskt? Ja, i allra högsta grad, vare sig man går mot eller med samhället, vare sig man är en liten kugge i maskineriet eller en entreprenör med stora planer för samtiden. Vare sig man jobbar bara för bara sig själv eller har ett kall och vill vara världsförbättrare. Men att inte jobba alls? Utan bara jobba med sig själv för att så småningom finna sin rätta plats i det stora hela. Utan att bränna ut sig på vägen eller lägga sig ner och dö innan man är färdig. Att få chansen att ge sig själv den möjligheten att utvecklas. Det är också politiskt. Enligt vissa är det en lyx som ingen borde ha rätt till. Enligt andra finns det ingen annan möjlighet att komma tillbaka till arbete.
Och det lustiga är ju att det stora flertalet av dem som förespråkar individens frihet framför kollektivets är de som också samtidigt förespråkar en enhetlig bedömning av alla sjukdomar, en likartad behandling av alla individer oavsett bakgrund och möjligheter. Rimmar illa? Nja, det rimmar snarare inte alls. Och den som dömer över andras liv och leverne har oftast varken sakkunskap eller vanlig mänsklig medkänsla eller insikt.
Ett liv – en process – en personlig utveckling = mänsklig rättighet? Kanske en nåd att stilla bedja om?
I alla fall för det stora flertalet. Hoppas att jag har fel.
