Låt det rinna av dig.
Gå vidare med högt huvud.
Var stolt.
Visa att du klarar dig ändå, oavsett vad andra tycker och tänker.
Jo, men så har det ju alltid varit, men nu funkar det av någon anledning inte längre. Jag har släppt skalet, eller det har släppt mig. Som ett äggskal, ganska tunt men ändå skyddande, har det varit. Nu tycker jag inte att jag har vare sig mitt gamla hederliga skal från förr, eller det nya som är ganska själverövrat. Jag har ju liksom jobbat med mig och mina egna tillkortakommanden och självinsikter. Och det liksom flagar av. Innanför visar sig ett ganska löskokt innanmäte.
Ingen kan jag heller skylla på. Försvarsadvokaterna radar upp sig i långa banor. Visst finns det dom som kan fälla mig men Högsta Domaren verkar definitivt ha gett sig av. Så lätt det var att ha en tydlig fiende. Nu är det inga sådana förmyndarröster som hörs.
Ändå faller jag. Eller kanske just därför. När jag minst anar det faller jag. När allt verkar så lätt. Och en fallgrop öppnar sig.
Jag var inte beredd!
Och ingenting rinner av mig numer. Som en svamp suger jag upp all vätska och blir liksom vattensjuk. Men i ett längre perspektiv ser jag det ändå som ett friskhetstecken.
Att inte låta allting bara gå, inte låta allt rinna av mig. För jag är definitionsmässigt ingen gås, i alla fall. Såvitt jag vet.
), och totade till animeringarna därtill. Allt för nöjet att få ha lite roligt, helt enkelt! =)
