Jag kunde ha gett mig den på att allting skulle skita sig. Att jag skulle få fortsätta och tröska på som om ingenting hade hänt, i de vanliga spåren, och precis så blev det. Och inte blev jag mindre besviken för det. Snarare tvärtom. Jag hade ju ett enda krav för att ha musiken i åk ett, nämligen att få jobba huvudsakligen i förskoleklass, dvs förmiddagar. Bara inte fritids… Och nu var det precis exakt så det blev. Förhållandena hade ändrats med barnantal så att jag skulle ändå huvudsakligen ta fritids + musiken.
“Då blir det ingen musik för min del”, sa jag och vände mig om och gick. Och för första gången på 4 år gick jag in på personaltoaletten och grät. Inte för att jag var ledsen utan av ren och skär ilska.
Men jag vet inte vad jag ska göra av det här nu för jag vet att om jag berättar för mina arbetskamrater kommer stora “störtfloden”, men jag vet inte heller hur jag ska dölja det jag känner. Det kommer förmodligen inte att gå. Ska försöka hålla mig så att jag smälta allt över helgen. Ingen större skada är ju egentligen skedd.
Jag vill egentligen inte ta ordet i min mun eftersom det är så urvattnat, men….
“Kränkt” är vad jag känner mig. Eller tillplattad, om ni så vill? Av min chef, alltså.
Har aldrig längtat så efter helg….
