”Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

”Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju ”bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog det hela med ett skratt. Först….sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp! ”Jättemagplasket”. Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: ”JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande bara tänka att ”hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

Efter ett år i ”förskingringen”….vad återstår av mig ?

En tydlig trend märks. Jag har mina ”ups and downs”, och nu är det down. Motarbetar det så gott det går. Tänker positiva tankar (försöker), motionerar och står i. Men verkligheten är ifatt. Den verklighet som består i att jag visserligen till viss del självvalt har bytt arbete tre gånger på två år, inklusive en sjukskrivning med tillhörande rehabträning inbakad, men ändå har det varit tvära kast. Det sista halvåret har jag gått från att ha varit musiklärare med stort eget ansvar, som efter ungefär halva terminen kändes väl tungt, till att jobba på fritids enbart, utan pedagogiskt ansvar eller utan att fylla någon annan viktig funktion än att ”bara vara där”. Det är också bra men jag har känt mig allt mer bedrövad under terminens gång, trots att ljuset kommer och våren med den.

Vi har en spännande konsert framför oss i kören och jag vill fortfarande jobba där jag jobbar nu, men förmår idag inte gå dit. Har spjärnat emot många gånger och när jag känner mig ledsen har jag gått ut eller på toaletten. Tårarna kommer obarmhärtigt och utan förvarning. Jag har inget skydd mot dem och jag vet inte vad de vill mig. Vad ska jag göra ? Hur ska jag tänka ?

Jobbet är ändå inte som förut, inte stressigt och jobbigt påfrestande. Ibland kan det bli tufft att möta konflikter, men det går över. Barnen är små enrgikickar för det mesta. Jag vantrivs visserligen med mina arbetstider, men det är inget att gråta för, tror jag. Eller rättare…det känns som om jag har alltför lätt att gråta för det mesta. Även arbetstider. Men jag vill inte att mina nya arbetskamrater ska se mig som en lipsill och en belastning därmed, så jag håller tillbaka mina känslor i möjligaste mån. Fast idag var jag ju tvungen att erkänna. Kunde bara inte gå dit….och inte ljuga om förkylning heller. Och självklart vara ärlighet längst, men det kostar på….

Felet var nog mina förväntningar. Att allt skulle lösa sig bara jag slutade som musiklärare. Men att byta miljö (även om det var tillbaka till en ”nygammal”), arbetskamrater och inte minst barngrupper så ofta, tar nog på krafterna även hos en fullt frisk och stabil person, så varför skulle jag tro att jag skulle klara mig undan ? Trodde nog att jag var Stålmannen….minst….

Och. Äsch! Besvikelsen på min egen förmåga att ta itu med mig själv är nog störst. Att kunna säga ifrån, att ha kommit en bit längre på vägen i min självuppfattning. Snarare känns det som om jag har tagit tre kliv bakåt.

Känner att jag har ett sämre självförtroende än på många år. Men kanske är det så att det är nu jag verkligen känner mig själv, utan att blåsa upp mina egna positiva egenskaper så väldigt ?

Fast, jag vet…den gamla domarkollegan har börjat vakna till liv igen……

Det mest positiva nu jämfört med när jag blev långtidssjukskriven för två år sedan är att jag nu kan tänka på jobbet utan vämjelse. Jag kan gå dit och göra ett gott jobb igen (bara jag inte gråter) imorgon dag. Jag tror också att det är bra för mig att jobba. Så var det inte då. Då trodde jag att jag  skulle gå av på mitten….Dessutom är det bra att gråta, sägs det. Bara man gör det på rätt tid och plats. Och jämfört med att vara musiklärare eller annan lärare är det skönt att slippa vara ensam om besluten.

Och jag tänker inte bli långtidssjukskriven igen. Jag vill inte. Kan inte. Fast det var väl just det. Min vilja och ambition har skickat iväg mig på diverse jobb och jag och mitt känsloliv hann inte reagera förrän efter flera månader. Men egentligen är det väl bra att jag tillåter mig att reagera alls. DET kanske jag har lärt mig. Jag dör inte av att känna efter.

Nu är det bara det där ”sen” som  jag är ute efter. Vad händer då ?

Och hur ska jag göra då ?

\"Further on the way\" av Caro & El Club Vigil

Salut!

Hälsan tiger still sägs det, och ja, ungefär så är det. Att jag därför nu bryter tystnaden beror egentligen bara på att jag ville tala om att det är just därför jag har varit knäpptyst på just denna fläck i cyberrymden. Så att ni inte behöver oroa er, om nu så skulle råka vara fallet, mot all förmodan….

Att jobba känns återigen mer som ett nöje än som en ”nära-döden-upplevelse”. Fast jag tror inte att så många skulle se uppgiften så nöjsam. Men allt är relativt. Nu har jag en uppgift, en status och jag ÄR någon igen.

Jag trivs med att vara någon. Alltså trivs jag. Och jag pendlar någonstans mellan himmel och helvete. Ena dan säger några av barnen att jag borde söka till ”Idol” för att jag kan ju både spela och sjunga ! Andra dagen skanderar en klass att de hellre vill ha slöjd än musik…Fast det roliga är ju att jag inte tar åt mig. Ser det bara som en utmaning. Får gå på det gyllene snittet.

Dessutom har jag undervisat både i skolans botten och på toppen rent bokstavligt….idag högst upp, tillfälligtvis, i just slöjdsalen!

Och jag som alltid hatade slöjd i skolan. Upp-och-nervända världen. Imorgon kanske alla vill ha musik i gymnastiksalen…?

I alla fall är inget förutsägbart vilket uppskattas av undertecknad.

Och en smula uppdaterad drar jag vidare mot …vadå ?

Tjingeling!

Och nu bär det av ut i den verkliga verkligheten, hur overklig den än kan verka. Jag sökte ett jobb och fick ett jobb. Jag är inte ens besviken….;-) Bara förhoppningsfull och en aning spänd. Men än så länge är jag bara inne på min första semestervecka och det blir fler…4 på landet och resten i stan. Hinner smälta, och ladda förhoppningsvis, innan jag börjar i mitten av augusti. Men känslan är totalt annorlunda mot hur det har varit de senaste åren. Jag får en egen tjänst och egen lokal, en egen plats och tid i livet. Jag tror att det är den bästa medicinen mot många slags åkommor man kan ha i samband med arbetsutövning. Fast det är inte säkert att jag hade ens orkat tänka tanken för ett år sedan. Tiden läker ju många, om inte alla sår, som bekant. Och sommaren får ha sin gång. Jag får ha min. Det känns som om både försvarsadvokaten och domaren (HD) har tagit semester och det unnar jag dem. Jag behöver ingen av dem längre. En försvarsadvokat hade kanske bara förminskat mig och gjort mig till en ”stackars”, och en HD hade förringat mig totalt. Berättat om alla mina tillkortakommanden, medicineringar, sjukskrivningar, misslyckanden och min allmänt klena status. Jag klarade mig utmärkt utan honom. Jag berättade bara hälften och ändå ville dom ha mig. Det kallar jag ”ärlighet varar längst”! Vad för jobb ? Ja, man kan ju tro att det är ett otroligt eftersökt jobb med en kö av sökande bakom, men så var det troligtvis inte. Det spelar ingen roll för det var det enda jobb jag ville ha just nu, det enda jobb jag hade sökt och det enda jobb jag fick. Räcker inte det ?

Jo, det gör det. Säger jag, för jag är snäll mot mig själv idag eftersom alla andra också är det.

Ha en jättefin sommar! =)

Det tar tid att förstå allting, innan man har vridit och vänt på allt och sett allt ur alla tänkbara synvinklar och med olika perspektiv. Underifrån eller ovanifrån ? Vilken ställning har jag ? I vilken position ? Och hur och var ska jag landa ?

Ja, det vete fåglarna….men en öppning kan jag allt skönja!

Nu har jag varit halv, en hel vecka. Och det har gått bra. Har känt mig utmattad, men glad och nöjd. Ibland kommer några flashbacks när jag känner igen hur det var, när jag går in i någon konflikt med några barn. Men det är inte värre än att jag tänker att, ”så gjorde jag då, men så blir det inte nu”. Inte säkert att jag väljer bästa strategin nu, eftersom jag kanske ligger onödigt lågt fortfarande. Men jag tillåter mig att tänka innan jag agerar. Jag får ju inte den närkontakt med barnen som jag har fått när jag har tagit hela, fulla ansvaret, men det behöver jag ju inte heller. Fast det är lite svår baIansgång att gå. Att vara för mycket ”jag”, eller för lite? 

I onsdags gick jag i alla fall hem efter min halva arbetsdag med ett lätt hjärta. Precis vid grinden till skolan kom en hel skolklass rusande emot mig. Barn från min gamla skola som har slöjd i min nuvarande. De överföll mig fullständigt med kramar och några ville aldrig släppa. Jag hörde någon säga, fast jag vet inte vem, …”Jag vill att du kommer tillbaka, Jag vet att du kommer tillbaka!”…Jag har ju träffat dem fler gånger sedan min sjukskrivning, och det har  alltid varit kära återseenden, men nu blev det så tydligt, så tydligt, vad jag verkligen har förlorat under det här året. Den där genuina kontakten som man bara har med barn som man har känt under en längre period. Det är självklart viktigt för barn med en kontinuitet, men jag har nog stängt av den delen av mig som känner av att det är lika viktigt för mig. Den kranen var avstängd ända till jag kom innanför dörren härhemma och sen började det rinna ohejdat. Varför då? Vad sörjde jag nu då?

Tja….kanske min egen självklara roll på en arbetsplats där jag är känd av alla? Det var ju å andra sidan den  rollen jag ville bli kvitt, litegrann. Nej, det är nog den där ”himla kärleken” mellan människor, som man väl aldrig ska ta för given, men som i alla fall jag plötsligt blir helt tagen av att den består, fast jag inte själv har gjort ett barr för att vidmakthålla den. När det gäller barn vill man ju inte göra dem beroende en, särskilt inte när man tror sig veta att man är på väg därifrån. Fast jag minns en pianofröken som jag hade när jag var 7 år. Hon gifte sig med en italienare och flyttade till Italien. När hon berättade att hon skulle sluta vara pianofröken, minns jag att jag grät så att det blev alldeles plaskvått på tangenterna alltmedan jag spelade mina skalor. Hon frågade om jag var ledsen! Jag såg henne aldrig mer. Lite fräckt faktiskt…hon måtte ha berättat det sista gången innan hon stack. I alla fall sörjde jag henne flera år.

Så barns känslor är inte att leka med. Inte vuxnas heller skulle det visa sig. Det kan också vara stärkande att ha de där gamla känslorna skvalpande i botten, bara man är medveten om att de finns. Och nu vet jag det! =)

Igår kändes det lättare igen. Jag har en toppenhandledare på jobbet som är en intresserad medmänniska och som jag kan berätta det mesta för. Se där! Ytterligare ett pluspoäng till mig. Och nu är det helg. 2+!

 Och ute är det 17+! Vad väntar jag på?

Det är ju bara det att allt går så mycket bättre. Så vad ska jag då yra om? Det blir lite tomt mellan gångerna, och mycket luft mellan raderna här. Kan inte riktigt förmå mig till det ordflöde som vällde fram för ett år sedan när denna blogg såg sitt första ljus. Så många förhålllanden som kunde behandlas ur så många synvinklar. Jag tror att jag har malt dessa tankar igenom många kvarnar och andra har lyssnat, även utanför detta forum. Mycket har jag fått respons på och mycket har jag kunnat lösa själv, tack vare detta envetna skrivande. Säger inte att det är slut nu, men mitt första mål är uppnått. Att någorlunda begripa vad jag är och inte är i förhållande till mig själv och andra. Fast inte gör jag rätt för det. Kanske  gör jag  inte något alls, rätt vad det är. Men imorgon ska jag öka på mitt jobbande så att jag bara är sjukskriven till hälften vilket ska bli spännande. Visserligen började det redan första maj, men det har ju varit ledigheter, och fredagar jobbar jag inte, än så länge. Jag har själv valt att öka på mitt jobbande, vilket fick försäkringskassa och läkare och arbetsgivare att förtjust höja ögonbrynen. ”Det låter ju positivt”, sa de förvånat. Undrar om de trodde att jag skulle växa fast i soffan här hemma.

Lika bra att ta tjuren vid hornen och prova om jag klarar det före sommaren…kanske törs jag sen t.o.m söka nytt jobb, om allt känns OK. Men visst har jag vant mig av med den värsta arbetpressen och blir lite blek om nosen när jag tänker att jag nu ska ge mig in i det där igen. Som att stå ytterst på trampolinen. Ja, allt det där, ni vet, som liknar vid att ha kniven på strupen.

Fast….den dagen, den sorgen! Just nu känns det…..lugnt… Peppar, peppar….Man kan inte bli annat än blöt. Om man hoppar alltså. Eller platt då, om det inte fanns vatten i bassängen.

Ha det! =)

Nu kan jag inte ömka mig längre. Upp på vägen bara och kör på. Ha tålamod med mig, ska jag ha. En och annan droppe må falla på vägen, men just sånt är ju livet. Eller, sådan är jag, har det visat sig. Värre plågor lär människosläktet ha varit med om. Samt den enskilda unika varelsen. Jag är så rädd för mina egna reaktioner numera att jag inte tycks passa på att njuta av stunden. Jo, fast det gör jag. Det gör jag verkligen. Och jag vet också att jag kan parera och avleda min egen stress eller oro. Även på jobbet och i kören och bland andra människor.

Ett svart skynke framför ögonen när jag måste bestämma hur jag vill ha det i framtiden och när någon ställer frågor som jag inte kan ta ställning till på en gång. Men är jag ensam om det? En retorisk fråga….

Så vad är problemet ?

Nej, just det…..Niema Problema…typ.

Men om ni frågar mig. Jag vet inte. Mästare i Velighetsmästerskapen. Hör av er om ni vill delta i finalerna!

Låt det rinna av dig.

Gå vidare med högt huvud.

Var stolt.

Visa att du klarar dig ändå, oavsett vad andra tycker och tänker.

Jo, men så har det ju alltid varit, men nu funkar det av någon anledning inte längre. Jag har släppt skalet, eller det har släppt mig. Som ett äggskal, ganska tunt men ändå skyddande, har det varit. Nu tycker jag inte att jag har vare sig mitt gamla hederliga skal från förr, eller det nya som är ganska själverövrat. Jag har ju liksom jobbat med mig och mina egna tillkortakommanden och självinsikter. Och det liksom flagar av. Innanför visar sig ett ganska löskokt innanmäte.

Ingen kan jag heller skylla på. Försvarsadvokaterna radar upp sig i långa banor. Visst finns det dom som kan fälla mig men Högsta Domaren verkar definitivt ha gett sig av. Så lätt det var att ha en tydlig fiende. Nu är det inga sådana förmyndarröster som hörs.

Ändå faller jag. Eller kanske just därför. När jag minst anar det faller jag. När allt verkar så lätt. Och en fallgrop öppnar sig.

Jag var inte beredd!

Och ingenting rinner av mig numer. Som en svamp suger jag upp all vätska och blir liksom vattensjuk. Men i ett längre perspektiv ser jag det ändå som ett friskhetstecken.

Att inte låta allting bara gå, inte låta allt rinna av mig. För jag är definitionsmässigt ingen gås, i alla fall. Såvitt jag vet.