Mon corps – cést tout !

På annan ort har jag samlat dom. Minnena, bilderna, sångerna, berättelserna. Här är jag utan allt. Ser ingen att tala med och ingen talar med mig. Men jag har valt det själv. En domare som dömer sitt eget innandöme och väger och mäter dess betydelse i förhållande till vad ? Möter inget motstånd egentligen, men heller inget medhåll. Om jag skalar av det jag har samlat på mig vill jag veta om det finns något kvar. En urkärna, liksom. Än finns inga tecken på liv. Ett hjärta, lungor, blod som flyter och ett skelett som hålls upprätt av muskler, visst. En kropp. Det är allt. Vad annat är att vänta ? Ett liv, en känsla, en tanke formulerad utifrån detta innandöme. Kanske var det så jag hade tänkt mig. Men vad är egentligen en människa utan sin yta som speglas och speglar sig i andras ? Utan det sociala samspelet kanske det inte finns ett jag.  Försöker tänka en enda vettig egen tanke som ingen annan utom just jag skulle ha tänkt. Eller, kanske inte vettig direkt utan snarare strängt personlig. Det är ju liksom inte samma sak. Snarare tvärtom. Ja, det vet jag ju inte heller om jag  ska vara ärlig. Hur ofta har jag egentligen uttryckt en egen djupt känd känsla inför någon annan människa. Det kan nog räknas på ena handens fingrar. Alla fraser som, ”jag älskar dig”, ”jag är så ledsen för min hund har dött”, berättar visserligen om känslor men är inte särskilt personliga. Så här är alltså hela mitt ”inälvspaket”, visserligen utan den yttre masken men ändå rätt skyddad i sin anonymitet, fullt av motstridiga känslor och trots det så oförmöget att uttrycka dem på ett sätt så andra förstår. En terapeut eller någon som lyssnar utan baktankar om egen vinning (ja, utom ekonomiskt då i terapeutens fall, men det är ett ärligt vinstintresse) skulle kunna förmå mig att hitta i mina myriader av inre känslor och tankar. Det som jag faktiskt reagerar starkt på i den ena eller andra riktningen av egen kraft. Och  så har jag ändå tagit hjälp av en annan människa som lyssnar och alltså finns jag till. I det sammanhanget. Om jag här skulle uttrycka något skulle ingen egentligen bry sig. Alla är så upptagna med sitt. Vad det nu kan vara ? Kanske lika lite som mitt.

Men bilden av mig som jag har byggt upp därborta finns inte här. Vad jag tycker om för musik och vad jag jobbar med och mina politiska åsikter. Här på bloggen finns taggar som man kan gå in på för att se vad andra har för intressen, liksom varumärken eller små skyltar som alla sätter på sig. ”Jag är OK för jag tycker som du”. Och det vet man innan man ens har frågat den andra. Enklare så förstås. Men var kommer din personlighet (vilken den nu är) in då ? Den som förhoppningsvis lyser mellan raderna ?

Lika barn leka bäst. Men om jag klickar på taggen personligt kommer det upp en massa människor som jag förmodligen inte har något gemensamt med. Samma med musik. Vem tycker inte om musik ? Inte så många. Men sen kan ju vissa finsmakare inte umgås med människor som har annan musikinriktning. Kanske skulle jag hitta mina bästa vänner bland frimärkssamlare eller oxfiléälskare. Eller någon som är intresserad av att ha mycket makt eller pengar. Nej, det är klart att det är enklare med indelningar av människor, men utifrån vad ? Sömnsvårigheter eller ej, mittbena eller sidbena, höger eller vänsterhänta. Antagligen är chansen lika stor att hitta likasinnade då som när man tittar på musikälskare. Det som är bra är ju att man kan avgränsa urvalet och har lättare att fokusera.

Jag kommer från ämnet, märker jag. Och kanske är det mitt signum att glida iväg från det som berör eller åtminstone borde beröra. Eller så använder jag bakvägen via annat för att hitta in till mig från oväntat håll. 

Nej, hoppsan. Så oväntat är det inte.  Jag kan den undanmanövern vid det här laget.

Jag slutar härmed för dagen. Cést tout !

Annonser

1 kommentar

Filed under kropp, personligt, taggar, undanmanöver

One response to “Mon corps – cést tout !

  1. livsglimtar

    Samma sammelsurium av tankar har jag och varje gång du skrev något som jag tänkte att aha där vill jag kommentera så kom det något nytt aha och så glömde jag bort det som jag först tänkte…
    Ser väl mest ut som svammel.. surium från min sida och så tycker jag att min skalle kan vara ibland.
    Det personliga är ju kanske inte vad du säger utan hur du säger det hela..det är det som är din personlighet.
    Jag har tänkt precis som du; undrat om jag har tänkt något eget i hela mitt liv eller om allt bara är speglingar av andra och samhällets eviga mediabrus.
    Vet att min son och jag har suttit ute med varsin latte och funderat över precis det du skrev om.
    Samt larvat oss lite över ”vad tänker den där killen som står där och hänger just nu”?
    Att glida in och ut ur olika tankar har jag alltid gjort med de vänner jag har. En dotter till en vän sa en gång när vi satt och pratade vid köksbordet; Fattar ni vad ni säger egentligen? Hon hade lyssnat en lång stund på oss när vi hattade hit och dit i vårt prat. Vi fattade precis vad den andra menade, fast vi kanske pratade om olika saker på en gång. Men dottern blev bara fågelholk av det hela.
    Jag tror nog att nästan alla mina vänner prata precis så där, man dras väl till varanda när man har lätt att fladdra i tanken.
    Önskar dig en trevlig helg, du är välkommen att ta del av mig och mitt fladdrande liv på min blogg. Äh, vad låssas jag? Fladdrande liv..jo mors du! Haha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s