important

img_1111.jpg

Så många gånger som jag har sagt till mig själv att det här är inte viktigt. En skitsak, helt enkelt. Inget att hänga upp sig på. Små förtretligheter, som jag tycker. Sen visar det sig åratal senare att det gnager i mig. Jag har burit på det och tyckt att det inte spelar någon roll. Jag står över allt möjligt trams. När det däremot gäller stora saker har jag sagt ifrån, men har då inte alltid upplevt att någon lyssnar eller tar mig på allvar. För att alla har vant sig vid att jag tar allt med en klackspark, antagligen. För det gör jag. Ända till en vacker dag när detaljerna anfaller och attackerar mitt inre. Hackar hål på mig så att jag till slut rämnar. Allt faller isär. Men ingen märker det heller. Allra minst jag. För jag har inte märkt att medan jag sysselsätter mig med de, som jag tycker, stora frågorna, så är de små i full färd med att äta upp mig inifrån, och först när korthuset rasar och jag inte kan resa mig av egen kraft, förstår jag min belägenhet.

Det var alltför många oviktigheter som hade lagrat sig så till slut var hela jag av ringa betydelse. Varje gång jag teg och samtyckte till något småttigt så förnekade jag antagligen mig själv. Ja, jisses, så många gånger det blev. Den som är duktig i matte kan säkert förstå att antal nej vida överskred antal ja. För om man tänker efter ordentligt inser man med förfärande tydlighet att de absolut viktigaste personliga sakerna ( som jag tycker att jag har hävdat), var försvinnande få. Det som var viktigast var ju kärleken. Och den har jag ju hävdat. Och sen då ?

Ja, det är ju ingen liten sak, i och för sig, men kärlek måste underhållas och vara levande fler dagar än en. Visst kan det vara och är ett livsprojekt, men det är inte bara mitt. Om den andra personen försvinner mot förmodan, har jag hävdat bara halva mig, och i relation till en specifik person. Om jag sen blir ensam. Vad av mig finns kvar att ta ställning för ?

Alla små ställningstaganden som jag har undvikit, har jag glömt. Små oförätter som glöms bort eller göms. Ja, som i fallet med mina kläder i garderoben, som jag nämnt tidigare.

”Det är de små, små detaljerna som gör`et”.

Så nu är det omprogrammering och omprioritering som gäller. Och det är bara jag som kan göra det. Ändra mönster, menar jag.

Kanske vore idé att börja med garderoben till att börja med. Och i det här fallet är det nog mer fråga om att komma in i den än att komma ut ur den.

Annonser

1 kommentar

Filed under detaljer, prioriteringar, tydlig, viktigt

One response to “important

  1. livsglimtar

    Det där du skrev tål att tänka på..orden ”vara till lags” kom för mig när jag läste dina tankar. Själv har jag nog förringat mig själv många gånger bara för att jag på något konstigt vis inte tror att jag får ta plats. Vilket jag gör på många vis men ändå inte…hur är det med självkänslan? Är det den vi pratar om? Om jag slår upp ordet självkänsla så står det medvetenhet om den egna personens värde. Det kan man ju vara medveten om med sig själv på vissa bitar och ändå inte alls. Inget är så där enkelt svart eller vitt, större delen av livet rör jag mig i gråzoner.
    Det är väldigt svårt att se sig själv…visst ser vi oss själva i alla fall en bit, men en stor del är undangömd, men andra ser ofta den biten. Det där att andra ofta har en annan uppfattning om mig gör mig ibland osäker. Det händer att jag frågar min man hur jag är? Du vet man hittar de där ”svara på frågetesten” om vem man är som vissa tidningar har ibland och då blir jag ofta osäker på hur jag är egentligen. Inte den jag tror att jag är..nu börjar jag vimsa till det hela så jag tror att jag slutar ungefär här…
    Nu har jag varit iväg och handlat nya gympaskor mina andra var så platta, märkte jag när jag springer på löpbandet. Så hittade jag ett par tunnare träningsbyxor som satt för tajt, men jag ålade mig i dem och tog dem lik förbaskat…det är en sån sak som är typiskt mig. Jag hittar inga byxor som egentligen är riktigt bra och en kille hjälper mig i affären. Jag provar och känner att NEJ ta dem inte..men så har ju killen släpat och letat efter de störst han kan hitta. Så jag krymper mig själv och tar de förbaskade brallorna. Tänker att hmm ska gå ner i vikt ännu mer då passar de bra. Det är jag i ett nötskal…
    Kram nu ska jag göra en espresso till mig själv..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s