dans la bonne voie

Nu är jag äntligen på rätt spår, tror jag.

Och i den rättegång som pågår har domaren och försvarsadvokaten börjat stötta varann, och dessutom har de låtit vittnet tala till punkt, utan allt för mycket avbrott och hetsiga kommentarer. Rätt förlösande för hela processens framskridande, faktiskt. 

Så vart har jag nu kommit ?

Jag är inte framme än. Det vet jag. Men spåret leder mig till ett nytt förhållningssätt. Eller rättare sagt ”spåren”. För det känns som två parallella spår. Det ena försynt maskerat bakom det mer öppet flödande, ringlande spåret. Det som vill något och som liksom kör över och krossar det andra titt som tätt för att det inte ska bråka och klaga för mycket. Egentligen är det ju inte särskilt försynt. Inte som det vill ge intryck av att vara. Det ligger bredvid hela tiden och låtsas vara med på noterna. Drar sig inte för att vara lojalt med det drivande spåret och märker inte hur det låter sig ständigt föras i fel banor och åt ett annat håll än de båda hade gjort upp om från början. Det tiger och samtycker och samtidigt sätter det inga spår i omgivningen där det drar fram. Och det ena spåret gör sig brett på det andras bekostnad, men också för att fylla upp en tomhet, en lucka i framfarten. För hur ska föraren annars kunna ta plats ? Och märker inte bristen på balans i framfarten. Att bara köra på en skena måste till slut leda till urspårning, vilket det också gör. Men varför tycka synd om ett spår som ger sig frivilligt ? Varför överhuvudtaget bry sig ?

Nej, inget tycka synd om ! Men nu börjar det bli dags för, inte avrättning, men upprättelse.

Dags att ställa krav på det spår som aldrig vill ge sig till känna. Det spår som egentligen vet vilken bana det vill ta, men som inte vågar eller förmår berätta om det, av rädsla att störa föraren på det andra spåret. Föraren kanske tappar styrfart och förstånd. Blir kanske rubbad i sina cirklar, och vad det kan leda till vet ingen, men det skrämmer ju en aning. I alla fall skrämmer det fegspåret till avhållsamhet och ett evigt smygande i buskarna bredvid. Visserligen smått klagande, men inte särskilt högljutt. Det ledande spåret hör inte gnället och föraren har annat för sig än att lyssna på tjat och gnäll. Hellre lite uppfriskande fläktar utifrån stora världen. Så kunde livet ha pågått i all oändlighet, om inte…….

Och hur går det med språket, undrar en vetgirig.

Det går bra ! Med hjälp av ett språkprogram på datorn där både uttal och ordförståelse kan tränas. Men fortfarande spökar det dåliga minnet, som gör det svårt att väcka den äkta språkkänslan till liv.