en arrière

Jag backar bandet bakåt. Nog har jag sagt ifrån. Jag har också avsagt mig uppgifter för att jag inte hinner med. Problemet är att jag har avsagt mig sådant som normalt skulle höja min livskvalité och som ger verksamheten och mig lite guldkant. Men för att hinna med allt som jag måste göra har jag avsagt mig det som jag vill göra. Då säger jag nej till mig och till det som eventuellt är min grej. Och jag backar in i en återvändsgränd. Sen blir jag förstås besviken på mig och min omgivning som inte värderar mitt jobb högre. Men hur ska man kunna värdera ett jobb som någon har dragit sig ur. Ganska omärkligt långsamt så att det inte syns att själen har lämnat kroppen åt sitt öde. Och engagemanget har lämnat sina åtaganden och låtit dem sköta sig själva.

Och om man kan säga att jag har gått in i väggen så har jag förmodligen gått in i den baklänges. Det fanns inget mål för min strävan, bara ett jättehögt berg av det jag borde ha gjort och en annan hög med sådant som jag hade velat göra men inte förmådde på grund av det höga berget framför näsan.

Jag håller med dem som säger att det är viktigt att komma tillbaka i arbete fort, men för att kunna göra det med hedern i behåll, måste det arbete som man ändå har utfört ha värderats som betydelsefullt.

Men om mina chefer inte tycker att tjänsten och uppdragen jag har står särskilt högt i kurs, även om de i och för sig tycker att jag har utfört mitt arbete bra, känns det inte som om de heller tycker att det är viktigt att just jag återgår i arbete. Och då backar jag lite till.

Inte ska man behöva ha uppmuntran jämt för att man sköter sitt jobb, men man vill väl heller inte att ens arbete helt eller delvis osynliggörs. Eller något som någon annan lika väl skulle kunna göra med vänster hand. Jag tror kanske inte att de tycker så, men jag upplever att de tycker så. Och det räcker för mig.

Jag ska gå framåt nu och kanske söka mig någonannanstans. Tillfälligt har jag tagit en paus. För att förstå mig själv och samtidigt skapa lite distans till mig själv. Men sen. Kan det bli nåt, tro ?

Vad är målet ? Kanske att integrera mig med mig och bli hel igen. Så hel som man hinner bli när knappt halva livet är kvar och man har slarvat bort sig lite under den första halvan. Men bättre sent än aldrig.

N`est-ce pas ? (eller hur?)

Annonser

2 kommentarer

Filed under bakåt, besvikelse

2 responses to “en arrière

  1. livsglimtar

    Nej jag håller inte med om att du har slarvat bort ditt liv..tror som en idiot på att det som blir har en anledning och vi ger efter för ett behov medvetete eller ej.
    Om inte annat så behövde du just den här resan för att inse vad det är du behöver. Då har väl resan haft ett väldigt bra mål om än tungt för dig att ratta om ditt liv. Men det hör ju till allas liv de här milstolparna vi kommer till då och då.
    Nu ska jag ut IRL och göra allt som hör till …vi hörs/kram

  2. Nej, jag har inte slarvat bort mitt liv, men slarvat lite med mig själv, ur en synvinkel. Ur en annan har jag ju gjort mycket bra saker på ett ”ytligare” plan. Och det är något jag kan vara stolt över förstås och det kan sätta djupa spår både hos mig själv och omgivningen. Samtidigt har den framfarten med mig själv också bidragit till någon slags fartblindhet. Jag har inte märkt vad jag har förlorat förrän nu på gamla dagar. Och visst är det bra att lägga in bromsen ibland för att syna sig själv. Det finns sällan något ont som inte har något gott med sig. Men, men…forskningen fortskrider…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s