changer – pourquoi ?

gront-eller-rott.jpg

En förändring för min skull, måste ske på mitt jobb,  för att jag ska kunna återvända med högburet huvud. Men vad sker ? Vem har lättast att ändra sina danssteg om inte undertecknad ?

Kanske någon kunde notera att jag för några dagar sedan ändrade musik i min spelare. Varför ? Min trognaste åhörare här på bloggen, hade uttryckt ett visst missmod när hon lyssnade på den förra låten (fast ställde inga som helst krav på att jag skulle byta). Och nog var jag snabb att ändra mig. Inte vill jag att någon ska känna obehag. Inte ens min värsta fiende, fast jag tror inte jag har så många.  I alla fall ska ingen känna obehag på grund av mig. Och musiken jag spelade var ändå inte min egen. Jag valde den för att den passade in i temat, men …jo, jag tyckte nog att den var bra eftersom jag la in den. Men så viktigt var det inte…….!!!! ????

Sån är jag. Moi Voilá !

Ja, ni hör själva hur jag bekräftar mina teorier. Lätt som en plätt, snabbt och lätt. Jag ilar iväg för att glädja min nya vän på nätet 🙂 och det är vackert så, men…..suck.

Jag tror att jag tar två steg framåt och fem bakåt just nu.

Tillbaka till arbetet ? Satt igår på rehabmöte med försäkringskassa, arbetsgivare, läkare, facklig ombudsman, etc. Hade förberett mig för att säga hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. Men det blev lite som en ballong där luften pyser ut väldigt långsamt. För det fanns nämligen inte mycket att ta ställning till. Jo, om jag skulle arbetspröva eller arbetsträna. Arbetspröva är en mycket mildare variant och försäkringskassan betalar. Arbetsträning bör leda till att jag delvis går in på min tjänst igen efter ungefär en månads arbetsträning. Nu visade det sig att efter en månad börjar ju sommarlovet och mitt i sommaren kommer arbetsplatsen genomgå stora förändringar och omorganisationer så ingen vet egentligen förrän i höst hur min tjänst eller arbetssituation kommer att se ut.  Meningen är ju att arbetsträningen ska leda till att man ska inträda i arbete mer eller mindre direkt efteråt och gärna då i just det arbete som man har tränat på. Men eftersom ingen kunde eller ville (?) säga hur det skulle bli för mig, fanns det ingen anledning att börja träna förrän jag vet hur det ska bli. Och jag kunde alltså inte säga varken bu eller bä till någonting. Kände mig återigen förpassad till statistrollen. Den som jag har jobbat på att överge. Det enda jag sa med bestämdhet var att jag inte ville ha samma arbetssituation som jag har nu och att jag samtidigt ville avsluta det jag ändå har börjat på före sommaren (dvs hälsa på och ordna upp bland mina ”papper”). Ja, det kändes bekvämt och bra i den stunden. Jag behövde inte konfronteras med några stora beslut just för tillfället. Men så kom också besvikelsen. Det visade sig att min arbetsgivare inte heller kommer att upphandla just ”min ”företagshälsovård” till hösten heller. Och försäkringskassekvinnan som jag just fått ett sådant ruggigt förtroende för kommer inte vara knuten till oss efter sommaren. Och mina ögon började glänsa ”högriskbetonat”….inte gråta, inte gråta…..nej, höll mig sånär….men vaksamma läkarögon tittade bekymrat. ”Försäkringsakassan” ryckte ut igen och frågade min chef om det möjligen fanns chans att veta hur det ska bli för mig till hösten, i juni redan ?

 ”Tidigast i juni”, sa hon, så vi bokade ett möte då, ”om utifall att”…..?

Så står jag där igen och ska träffa nya människor som ska syna mig och jag ska förklara och beskriva än en gång. Det är ju som att börja första klass varje år. På det sättet kommer jag väl aldrig vidare. En del kanske tycker att det vore enklare för mig om jag började jobba helt enkelt. Nu är det ju inte så lätt. Konstigt nog. Det arbete som jag har utfört under 16-17 år utan större bekymmer, känns näst intill outhärdligt i skrivande stund. Inte uppgifterna i sig, men stressen i arbetet.

Men det är säkert ett tydligt tecken på att jag inte ska öda tid och kraft på den arbetsplatsen mer.

Ja, men vad ska jag då öda tid och kraft på ? Det spörs.

Annonser

3 kommentarer

Filed under ändra, besvikelse, pourquoi

3 responses to “changer – pourquoi ?

  1. livsglimtar

    Pust där gick luften ur…ja din historia har jag hört så många gånger från vänner som hamnat i samma sits.
    Tänk att inget kan vara lätt..
    När jag var på min dotters tjejmiddag så hade hon köpt de där konversationskorten och de var rätt roliga.
    En fråga var vilket drömjobb man hade? Jo, det fanns ju många jag kunde tänka mig. Men sen när jag gick hem och funderade så kom jag på att jag banne mig inte har ett enda drömjobb kvar. Det finns inget jag vill göra längre. Häpen kände jag mig över den tanken och letade vilt i skallen efter tänkbara saker jag skulle kunna göra. Men nej inte ett dugg dök upp..
    Rätt snopen känner jag mig och har lite att fundera över…
    Äh du är så lik mig med det där att du bytte melodi för att behaga..man bara gör sånt i farten för så har man ju alltid gjort. Jag är verkligen inte utplånande i mitt sätt, men jag känner igen allt du skriver om ändå.
    Såg du utmaningen du fick hos mig? Men du, gör den verkligen bara om du känner för det..lova det!
    Kram vi hörs

  2. Kanske inte direkt utplånande jag heller, men alltför hastig (i det här fallet) att ändra mig och ta intryck av andra…det är ju trevligt att man inte är rigid och fastlåst, men det finns kanske gränser åt alla håll.
    Jag står nog över ett eller två kast med tävlingen. Blir svettig bara jag tänker på det.
    Vi ses !
    😉

  3. livsglimtar

    Just så är det man har så bråttom att svara .. ge gensvar, så är jag. Alltid vaken för andras känslor och behov, idiotiskt men med åren har det nog blivit en vana att läsa av folk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s