¤RYMJ¨,,

Häromdagen gick min katt över tangentbordet och skapade rubriken ovan. Slumpen fick tala. Det blev ett språk lika obegripligt som franska kan te sig för den oinvigde. Men skapar ändå associationer. Till ”rymma”, ”rymd”, ”Rumänien” ? Eller till ett barn som inte kan säga ”R”, åtminsone inte i slutet av ord. Vad vet jag ?

Språk, ord, ljud kan innehålla så mycket. Så många betydelser, så många klanger och var och en skapar sig egna världar utifrån sin bakgrund med utgångspunkt från ett ord, bara.

Om vi tar ordet ”arbete”, kan det ju betyda tusen olika saker. Plikt, underkastelse, utanförskap (kan ju finnas i, såväl som utanför arbetslivet), framgång, makt, pengar, status, livsuppgift, idealitet, och ”you name it”. En arbetstagare har oftast inte samma syn på arbete som en arbetsgivare, en välbetald har inte samma syn som en underbetald, en som jobbar med människor har definitivt inte samma som en som inte gör det.

För en entreprenör är nog arbetet själva livet och intimt förbundet med personens hela identitet.

Om det går åt pepparn med företaget, kan det alltså gå åt pepparn med individen också. Nu vill man i den nya regeringen få alla människor som har blivit av med sina jobb att känna sig betydelselösa som människor och individer, oavsett om man är entreprenör eller inte.

Människovärdet är nu satt enbart i relation till om man är en ”duktig idiot” och gör sitt jobb (helst tills man stupar), eller om man inte klarar av det. Antingen har man ett jobb eller så är man utanför allt.

Om jag skulle råka tycka att jag har ett människovärde även utan ett jobb så får jag det inpräntat i mig, att jag har fel.

Som om identiteten satt i bristen av något annat. Det är klart att man kan drabbas av identitetskris om man blir av med sitt jobb, men det beror nog mycket på hur mycket man har lagt ner sin själ i det. Hur mycket man ”är” sitt arbete. Kan man begära av en arbetstagare att hon ska lägga ner sin själ i sitt arbete ? Jo, om hon är satt på ett för henne ”rätt” arbete och med lagom mycket arbetsuppgifter i förhållande till tid. Men om man som arbetsgivare inte tar hänsyn till sådana saker men ändå kräver engagemang, får man utgå från att han/hon förväntar sig att man är en robot som arbetstagare. Sedan bedöms man också efter om man har utfört sina uppgifter robotmässigt eller inte. Om man inte har fått ett ”mänskligt” uppdrag, kan man kanske inte förväntas utföra sina uppgifter på mänskligt vis heller, dvs engagerat.

Om man försöker göra just det, men ändå blir bemött som en robot, är det inte konstigt heller om ens själ och kraft rinner ut i sanden och kvar blir bara den som gör som hon blir tillsagd. Om ens det ?

Är det slumpen som avgör om man blir bemött på det sättet eller är det någon brist man har som gör att man ”förtjänar” ett sådant bemötande ? Ungefär som ett våldtäktsoffer.

Nej, man ska inte låta sig utnyttjas, inte vara för snäll, men samtidigt ska man vara lojal mot sitt företag och sina chefer  och kollegor. Hur går den ekvationen ihop ?

Tja, eftersom matte inte är min starkaste sida känns det än så länge som ett olöst problem.

Det enda jag vet är att jag ”är” inte mitt arbete. Vad är jag då ?

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under ord, slump. arbete

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s