aller bien

Rädd för att mitt behov och min prioritering tog udden av mig själv. Det skulle bli en vändning men både HD och försvarsadvokaten sjönk in i en djupandning, som för att ta sats inför kommande attacker från motparten. Väntade darrande på reaktionen från den andre, men inget kom. Varken ord eller tankar. Tomhet. Äsch. Nu när jag äntligen bestämt mig för att skriva mig frisk. Vara frisk. Inte söka sjukdomssymptom utan konstatera att jag är vid mina sunda vätskor och vill så förbli. Fast på mina villkor. När de två kombattanterna tillfälligt var ute ur leken fanns där inget mer att tillägga.  Snopet men skönt. Tog mig en promenad istället. Njöt av sol och vind och försökte känna med huden vartåt det blåste. Insidan av huden.

Igår ringde chefen för att höra hur det var med mig. Blev nästan chockad. Hon lyssnade på mig och jag kunde tala om hur jag kände det utan att börja gråta. Eller staka mig. Kanske att underläppen började darra lite men det syntes ju inte. För första gången i mitt liv välsignade jag ”telefonen”. Jag, med en medfödd telefonfobi. Blir alltid annars störd av telefon. Rädd för tystnaden antagligen. När man kan se den andre, känns aldrig tystnaden så total. Men igår var jag inte rädd för tystnaden eftersom jag hade förfärligt mycket att säga. Och sa det också. Jag tror att det var ett framsteg. Upplevde det så i alla fall, även om jag efteråt var tvungen att gråta lite i alla fall. Men det var nog mest en spänningsupplösande gråt. Det gick vägen ! I mål !

Ja, faktiskt kändes det som en seger över mig. Jag tog i alla fall det första steget mot upprättelse. Blev inte varken rädd för att säga hur jag mådde eller för hur jag ville ha det. Utan att stamma och staka mig. Kunde också vara förekommande och få ur henne lite mer om hur det var tänkt till hösten. Och jag sa hur jag ville ha det, eftersom jag var rädd för att falla tillbaka i det tillstånd jag har befunnit mig i under våren. Och hon var ungefär lika rädd för det som jag. Men det viktigaste var nog att hon hörde av sig. Det har varit så märkvärdigt tyst därifrån under hela våren. Även om jag blir kvar vid min hållning att inte öda kraft och tid på de människor som jag har känt mig utnyttjad av, är det ju allra bäst om det går att samtala om saken. Och oavsett framtiden behöver jag nog en tids arbetsträning innan jag kan hoppa på nya utmaningar. Kanske får jag mer energi om jag försöker hitta ett nytt jobb, men jag tvivlar. Börjar också tro att arbetsrelaterad stress inte är att leka med. Oavsett om det är mig eller organisationen det är fel på, är det ändå så att det är här jag har hamnat. Och för att komma ur detta tillstånd ska det till ett stabilt ombygge från grunden. Kanske inte går att skynda på. Det får bli det tålamodsprövande ”skynda långsamt”, som gäller. Tills vidare…..

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under frisk, telefonfobi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s