parliamo italiano ?

Och efter en stunds eftertanke är det dags att sprida ut orden över jorden igen.  Varför ? För att tillfredsställa mig eller andra, eller för att jag inte har något annat för mig ? Ja, typ…så kan det vara. Och så någonting mer…

Har känt in mig och känt av min omgivning under tiden som gått sen sist. Har varit och arbetsprövat på mitt arbete ett par gånger. Där har jag sagt till ganska tydligt inför mig och andra hur jag vill ha det. Och jag har också fått respons. Har även i mitt ”hemmaliv” tagit fatt i vissa känslor och markerat för en vän hur jag ville ha det inför en utlandsresa.  Det mottogs mer än väl. Det bemöttes med tacksamhet för att jag hade varit uppriktig. Så enkelt allting kan vara, men ändå så svårt. Just det enkla att säga som det är. Säger man som det är blir ingen förvånad eller upprörd, om man inte trampar någon annan på tårna förstås. Nu menar jag att uppriktighet inte går ut på att man ska säga ”sanningar” om andra människor och till andra, utan det är ju bara ens egna upplevelser man kan vara klar över, och därmed är det också bara en själv man kan vara uppriktig med. Att ta sig själv på allvar behöver ju nödvändigtvis inte handla om att vara pretentiös.

Fast kanske är det just det pretentiösa jag alltid har varit rädd för. Att ta sig själv på sådant gravallvar att ingen självironi lyser igenom. Det är riktigt ruggigt, har jag alltid tyckt. Men vad är motsatsen ? Att alltid skoja bort sig själv, göra sig värdelös och förminska sig i omvärldens ögon. Mycket ”stå-uppande” går ju ut på den komiska igenkänningseffekten. Alla får vara dumma och elaka eller fåniga eller pinsamma och ju pinsammare grejer man har gjort, desto roligare blir det ju. En genomärlig och klok och duktig människa som aldrig gör bort sig, är allt annat än rolig. Att lyssna på, alltså.  Men antagligen lättare att ha att göra med på ett sätt, åtminstone om den  ”duktiga” inte sätter sig till doms över alla andra. Mark Levengood har sagt att ”ingen tycker om en duktig”. Och hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte, men det är väl kanske inte de duktiga man vill ha med på kalas eller de man helst vill spilla bort en eftermiddag med på café. För man känner sig ju aldrig jämbördig en duktig, om man inte är det själv förstås. Däremot är det de duktiga och kompetenta som ställer upp när man minst anar det. Som stöttar när de andra charmiga slarvpellarna drar iväg mot nya djärva (?) mål. De är inte baksluga, oftast, utan har hela sin kropp och själ inom samma skal. De är tydliga för sin omgivning och är därför pålitliga. Jag är full av beundran inför dessa människor samtidigt som jag har  en idé om att alla sorter behövs. De duktiga behöver energin och ljuset från de opålitliga (alla charmiga är inte opålitliga, förstås, liksom att alla duktiga inte är tråkmånsar) och de duktiga skulle ju inte kunna profilera sig som just det, om inte de andra fanns.

Men som vanligt är jag ute efter att integrera allt det där i en och samma människa, men då skulle ju den människan bli perfekt. Och vad tycker vi om perfekta människor ? Ingenting eftersom de inte finns på kartan och tur är väl det så illa omtyckta som de skulle bli…;-)

italien.jpg

Och vad har allt detta med de italienska rubriken att göra ? Inte annat än att jag upplever italienskan som ett mycket tydligare språk än franskan, trots att jag läste franska 5 år i skolan, medan jag har studerat italienska 0 år. Dessutom är italienska också ett känslospråk, dvs jag uppfattar det så. Men italienares känslor verkar ligga mycket mer utanpå än inuti. De förmedlar känslorna till sin omgivning, medan fransmän är mer melankoliskt sinnade  (som jag uppfattar det) och de sväljer ord och drar ihop dem till oigenkännlighet, medan italienarna uttalar varenda stavelse minituöst och med eftertryck.

Dessutom har jag i konsekvensens namn beställt en resa till Italien redan nästa vecka. En händelse som ser ut som en tanke, inte sant ?

Annonser

1 kommentar

Filed under språk, tänka, tydlig

One response to “parliamo italiano ?

  1. muslikommando

    Ok, inte läge att leka farbror duktig efter det inlägget…

    Men jag kan ändå inte låta bli att tipsa dig om att ta tåget till Italien nån gång, inte för att det är i enlighet med Müslikommandots resepolicy alltså, utan för att det är en upplevelse.

    Ett lyxigt nattåg från København och söderut. Sen en hisnande färd över alpernas bråddjupa raviner en solig vårdag och sedan är man där. Man rullar ner från bergen och ser hur allt omkring en blir mindre och mindre bergs-italien mer och mer slätt-italien. Härligt!

    Så var det när jag åkte dit iallafall. Sedan var hemresan en helt annat upplevelse.
    Det var inte Italiens fel, utan en kinkig konduktör i JörgHaider-land som propsade på att vi skulle ha biljetter…

    ”Sorry, mister. This ticket not valid here.”
    Klockan halv två på natten.

    Men vad fasen, den funkade ju bra i Italien. Força Italia!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s