Monthly Archives: juni 2007

Up, up, and away !

En märkligare vår har jag aldrig varit med om.

Först helt eller delvis däckad under 4 månader, för att sedan få luft under vingarna och flyga söderut. Ganska många stressmoment om man är mottaglig för det, vilket jag har varit, ju. Och ikväll ska vi upp till den ljusaste norden. Nu blir det tåg upp till Kiruna för att sedan fara med sambobror och svägerska och hälsa på sambosyssling i Tromsö. Det är spännande att komma till en plats man aldrig har varit på, men också roligt att fara så långt norrut så att man får uppleva de ljusa nätterna, som man har hört så mycket talas om. Och myggen i Kirunatrakten lär vara många…;-) Men att se Lapporten och skåda havet från Norska kusten….fjordar och allt !!! Det känns numer mer exotiskt än Thailand och Inre Mongoliet (utan att ha varit där heller). Har vi råd och tid tänkte vi ta en liten bit av Hurtigrutten ner mot Bodö kanske för att därnånstans ta tåget hem. Om väder och vind tillåter. Far man norrut inbillar jag mig att man känner sig mer som en upptäktsresande än som turist. Det återstår att se. Igår var jag väldigt seg och utan initiativkraft, men idag är det bättre. Såpass att jag kan tänka mig att både packa och gå ut och handla lite resterande prylar. Igår var det en omöjlighet. Nå…tur att det inte är tvärtom. Jag fattar inte hur jag har orkat ha semester förr, när jag har jobbat ett helt läsår. Det kostar på….fast vis av erfarenheten sen Italienresan vet jag ju att det ska gå bra när jag väl är på väg. På spåret så att säga. Igår satt jag mest och väntade på mitt SIM-kort som skulle komma på posten. Det som jag ska ha för att kunna använda mitt nyinförskaffade mobila bredband.

Men ”tji ”, SIM-kort ! Hoppas att det kommer idag…Hursomhelst blev jag lite handlingsförlamad av det och satt mest och läste mina gamla bloggposter  från 2005 och förundrades över hur mycket jag tyckte och tänkte på den tiden. Vart tog dom tankarna vägen ?

Det känns ju inte bara som om tiden står stilla, utan faktiskt har den helt domnat bort. Nutiden alltså. Jag tycks inte längre vara delaktig i den. Jo i höstas hade jag väl fortfarande lite ansatser i den vägen i samband med valet och ”bönder som söker fruar” (om ni minns vilket pådrag det blev då;-)) men sen dog det ut, sakta men säkert. Jag såg det inte då men jag ser nu i backspegeln att i takt med att jag tillbringade mer och mer tid vid datorn, desto mindre tid ägnade jag ”samtiden”. Vad det nu ska betyda ? Är det ett underkännande av ”datoriseringen” eller av mig ? Nja ingetdera, förmodligen. Var sak har sin tid. Och våren var helt klart min underjordiska tid när jag började titta inåt. Kände mig inte mogen att göra det ”inför min vanliga ”publik” här, så jag tog mitt ”inre” pick och pack och flyttade nästgårds, där jag kunde husera rätt fritt i mitt ”nya land”. Nu tror jag emellertid att jag har kommit en bit på väg och det känns inte längre så ”nytt”. Min vision är ju också, och har hela tiden varit att kunna integrera  ”millroll” med ”moivoila”. Kanske rentav målet för min strävan. Så först kika inåt rejält för att sen hitta ut igen och förhoppningsvis som en lite nyare, ”helare” människa. Tja….i alla fall inte två delar som verkar vara helt avskurna från varann. Så jag har absolut inte velat vara hemlig för någon utan har bara ”bidat min tid” lite i bakgrunden så där. Men nu kan ni som är intresserade springa till den andra sidan, om ni har tid och lust medan jag reser mig ur soffan, borstar bort katthåren från kläderna och kliver ut på perrongen med både inre och yttre packning för att ta språnget ”up, up, and away….!” 

(Hehe…där fick jag allt till det).

Och jag kopierar hela rasket ( av dagens inlägg alltså) och publicerar ”same, same” både här och där dagen till ära.

Ha en fortsatt fin sommar…..vi ses i det fria !

3 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, land, tänka

C`est la vie

img_2881.jpg

Jag har fått många fina kommentarer på sistone, och goda råd. Till exempel föreslog ”opassande” att jag skulle ge domaren semester eller kanske till och med sjukskriva honom/henne/den/det över sommaren….ja, suck…om jag kunde göra det ändå. Det vore förträffligt. Men som det ser ut just nu får jag hålla den envise D på håll och försöka ta upp kampen var helst densamme dyker upp. Med försvarsadvokaten är det en helt annan sak. Hon (jag tror det är en hon) är lite seg och kanske till och med lat. Jag får ruska liv i henne varje dag och fråga om hon är vaken var och varannan minut. Till slut gäspar hon och säger att ”OK, jag får väl ställa upp för dig, for old times sake”. Ganska motvilligt jobbar hon, fast det är antagligen så att hon inte är van och måste inskolas i jobbet lite försiktigt. Annars kan hon gå till överdrift och spä på med alltför mycket lovord och prisanden av min gestalt. Inte för att jag inte skulle vara värd det men det kan vara tufft att leva upp till något som man inte helt och hållet har täckning för. Och om jag inte tillräckligt uppskattar hennes arbete så rycker hon uppgivet på axlarna och drar sig tillbaka med ett förorättat uttryck i ansiktet. Som om hon hade jobbat klart sitt pass redan på förmiddagen eftersom hon var så effektivt översvallande i sin ambition att försvara och ta parti.

img_2904.jpg

Tja..hon har rätt mycket att ta igen, den goda försvarsadvokaten och kan näppeligen ligga på latsidan i sommar, även om jag kommer att göra det. I alla fall delvis.

Fast jag har ju Domaren att tampas med, när hon just har gått och lagt sig, min s.k. försvarare. Då får jag stå där själv med skammen, i alla fall. Fast jag har tagit ett heligt löfte av henne att hon ska komma när jag ropar i fortsättningen och inte bara slå dövörat till.

Vi får väl se hur det går. Känslor är svåra att tampas med ibland men jag tycker ju att jag börjar känna igen en del av dom och kan därför klara av dom på ett bättre sätt. Förhoppningsvis. Och med lite hjälp från mina vänner både här och där, i rymden och på fast mark, så ska nog sommaren bli en god start på ett nytt liv. Eller ett nyare liv.

Jag kommer att lämna rapporter under sommaren. Hur ofta vet jag inte, men jag är nog fast i bloggvärlden nu. Jag har skaffat mobilt bredband så att jag kan komma in här även när jag är på landet. Hoppas att det ska funka. Annars är det bara att simma lugnt och se framtiden an.

img_2883.jpg

C´est la vie !

Ha en bra midsommar !

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Pardonnez-moi ?

Nej, det säger jag inte. Aldrig i livet. Men samtidigt ? Vem är jag att sitta här och tvärfilosofera över alla gränser ? Framförallt mina egna.  Sitta här och gråta för ingenting. Vara ”utbränd”…jo, mors…snarare ”vidbränd”, som Babben Larsson sa.

utsikt-mindre.jpg

Men ändå faller orden så lätt som en plätt på mina läppar;

”Förlåt mig ?” Jag har varit svag. Jag har inte klarat av det som alla andra kvinnor har klarat, och med råge dessutom…med man och barn och gamla föräldrar som behöver vårdas. Tonåringar som behöver uppfostras och tårtor som ska bakas till avslutningar, studenter, 50-årskalas (Jo, där fick jag ett poäng i alla fall =)).  Och ett heltidsjobb…(nä men  75 %)….. och sommarställe och ….(jo det har jag tillgång till …och delar med mina syskon …kräver viss omvårdnad)…och hund att gå ut med…(nä, men katter)…hursom…och man..(nä men en fridsam sambo :D). Att jag har mage att vara så skör och…..svag och helt enkelt ….nej..jag ska inte säga mer…man blir det man säger att man  är. Eller ?

Och samtidigt som min ”Domare” slår till besinningslöst vid ett obevakat tillfälle så känner jag mig så tillfreds som jag inte har gjort på år och dag. Rehabmötet i onsdags ledde till en bra situation för mig i höst. Jag får vara där jag önskar vara och framförallt hos den person som jag önskade ha som handledare. Jag får ta det i den takt som jag behöver och min chef tar över och gör ett schema för mig. Som det nu har varit under ”prövotiden” har jag i stort sett fått sköta mig själv och ingen har egentligen riktigt brytt sig om jag är där eller inte. Fast jag vet att dom bryr sig om mig som person så har jag ändå fått ta väldigt mycket ansvar själv för mitt väl och ve. Inte lätt alla gånger. I alla fall inte för mig just nu.

Och kanske särskilt svårt när jag känner mig så pass stark och glad som jag har gjort sen resan. Jag lurar mig själv en aning känner jag. Tycker att det inte är något ”fel” på mig när jag fungerar igen i sociala sammanhang med kollegor och andra gamla vänner från förr. Och så kör jag på som vanligt, ju. Hej och Hå, vad jag är JÄTTE-trevlig.

Shit, vad dumt!

Men…nu har jag ju bestämt mig för att bara fokusera på det som är friskt och starkt hos mig. Att negligera det som gör mig svag och mesig.

Försvarsadvokaten stiger fram helt utan förvarning.

Vad hjälper det att ursäkta sig ? Att skämmas för att man inte pallar ett tryck ? Vem är det egentligen som säger att min situation är så mycket enklare än alla andras ?

Egentligen handlar det aldrig om hur mycket man arbetar och sliter, utan om hur det uppfattas av omvärlden. Och en mycket specifik omvärld. Den vars omdöme man brukar rätta sig efter. Om den omvärlden varken ser eller hör, alternativt att man upplever att den förminskar och obetydliggör ens arbete så känner man sig ju kränkt.

Och just min situation är ju unik. Varför ska man tävla i värsta ”utbränningssituation” ? Det om något är ju helt sjukt !

Så jag anhåller härmed om att få ta semester, snälla Domaren, från både sjukskrivning och skuldkänslor och ”utbränningssyndromstävlan”…lovar att jag kommer igen i höst med nya friska skuldkänslor !

(Se där ! Inte kan jag låta bli att skoja ens nu….suck ! )

4 kommentarer

Filed under Förlåt mig, vidbränd

descent, détour et terminer

Jag har stigit av det rullande ekorrhjulet. Förra veckan gjorde jag en avstickare utomlands och märkte till min förtjusning att franskan kändes mer som ”mitt” språk än italienskan. När jag skulle säga enkla fraser på italienska som jag hade pluggat in med hjälp av enkel parlör, dök ideligen motsvarande franska fras upp i huvudet. Kanske har ändå känslospråket blivit nästan mitt språk till slut ?

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle gå till mitt arbete för att försöka fullfölja mitt självpåtagna uppdrag, men var alltför trött och idag vaknade jag med en präktig huvudvärk. Kunde alltså inte gå på avslutningen i den skola där jag jobbar. Det brukar alltid vara stort tårtkalas efteråt med alla föräldrar. Anade att det skulle bli jobbigt men jag har ju hittills blivit bemött med vänlighet och stor förståelse från alla jag har träffat, inklusive föräldrar. Hade ändå tänkt gå dit och övervinna mig själv.

Men jag lydde min känsla och stannade hemma. *Poof* och huvudvärken försvann ! Vid blotta tanken på att inte utsätta mig för onödig press. Så enkelt var det. Jag måste ta lärdom och inte köra över mig själv nu när jag ändå har ett val. När ingen kräver något av mig och jag har chans att känna efter utan att behöva få skuldkänslor.

Men samtidigt med lättnaden kom också tårarna. Det kändes som ett uttryck för tomhetskänslan inombords. Att jag inte orkade riktigt sträckan ut, fast det samtidigt var bra att jag gav efter och och tillät mig vara ”svag”.

Kanske var avstickaren ett bra sätt att hitta mig, ”moi”, i en annan miljö och utan påbud från någon annan. Att bara vara, och njuta av allt gott som livet kan bjuda på. Då vet jag ju också hur det ska kännas. Arbete kan ju aldrig bli samma sak som semester förstås, men ändå kan man ju ibland uppleva samma lyckokänsla och tillfredsställelse i sitt arbete som på semester, när förutsättningarna är goda. När man trivs med sällskapet och är på samma nivå. Man kan utbyta tankar och skratta åt samma saker. Och nu vet jag hur viktigt det är för mig med en bra relation i arbetet. Kanske är det ännu viktigare där än någon annanstans. Framförallt har jag bestämt mig för att det är det viktigaste just nu för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag prioriterar lusten framför plikten.

Mycket bra att jag hade kommit på det redan igår eftermiddag när chefen ringde (igen !) och frågade om jag ville ha rehabmötet som vi hade preliminärbokat till imorgon. Då sa jag också vem jag ville arbetsträna hos i höst. Hon lät glatt överraskad över att jag hade tänkt så långt och det var nog bra att jag förekom henne. Jag ville absolut inte hamna hos någon som jag redan på förhand visste att jag inte skulle trivas med. Allting kan nog gå bra om jag får behålla lite initiativ själv och inte bara bli ”utplacerad”. Vad som var allra mest lyckat var att jag fick tillfälle att prata med  ”önske- personen” på kvällen och hon blev jätteglad över att höra att jag hade velat vara hos just henne. Det känns väldigt tryggt att veta.

Och kanske finns förutsättningarna nu för att jag ska komma i ännu bättre balans med mig själv under sommaren. Att ha något att se fram emot till hösten. Inte något att fasa för. Att jag ska kunna säga helt ärligt; ”moi voilá” – ”Här är jag !”

Ta mig som jag är, eller inte alls. Typ…;-)

4 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, avstigning

moi – ou est-elle ?

 img_1471.jpg

Och på den tredje dagen i arbetslivet undrade jag vart hon tog vägen. Den nya ”moi” som kunde säga ifrån och känna in och känna sig för. Hade jag åter fastnat i ett stressmönster. Gett mig själv en för stor uppgift som jag var tvungen att fullfölja, för att jag hade sagt det. En liten avgränsad uppgift bara, men den måste ändå fullföljas. En liten osäkerhet om hur jag ska fullfölja den. Kommer jag att hinna på den tid som är kvar ? Jag tyckte själv att det var en strålande idé men ju mer jag funderar på det…. Var det verkligen genomtänkt ? ”Samtalsstödjaren” och ”Läkaren” tyckte det var bra. Jag tyckte det var bra. Först. Och mina kolleger tyckte det var bra. Men så faller jag undan lite, igen.

Packar mina saker på morgonen, och fast jag inte har en tid att passa blir jag stressad. Svetten lackar. Cykelkorgen är proppfull, i mitt projekt ingår att jag ska ha min bärbara dator med mig…..och regnbyxor, almanacka, kamera….nåt jag glömt ?….sist glömde jag jobbnycklarna… och jag är tvungen att byta tröja efter 5 minuter för den är näst intill sjöblöt av allt svettigt stuvande. Så jag lugnar ner mig. ”Jag har inte bråttom. Det är bara jag som har gett mig uppgiften, inte min arbetsgivare, inte försäkringskassan, det bara bara jag som bestämmer om och hur det ska bli färdigt och när. Byter tröja och så iväg. Allt känns tungt. Cyklandet som gick lätt som en plätt dagen innan, liksom mitt självpåtagna uppdrag.

Att träffa vissa kollegor som jag inte träffat tidigare, som började prata höstplaner och planeringar och organisationer. Stressande i mitt huvud, fast det inte syntes utåt som vanligt. Hann inte med så mycket som jag hade tänkt mig. Varför stressa ? Enda gången jag märkte att jag hade ändrat mig rejält var när jag inte hittade ett usb-minne (så symboliskt) som jag glömde förra gången (tror jag ?), så blev jag inte vansinnig och arg på mig själv. Tänkte bara att det antingen var borta och jag fick köpa ett nytt, eller så kommer det fram när man minst anar det ! Jag straffade inte mig själv för min glömska. Alltid  något. Jag och försvarsadvokaten förhöll oss rätt lugna då.

Och så coolade jag ner mig ytterligare och lät bara saker ske. Gjorde så mycket jag hann. Pratade med de andra och var lite mer social än förra gången.

Men ändå känns det lite som om hon har flutit undan lite, hon den inåtkännande, reflekterande, som hade alla svar på sina problem hemma i soffan. I stridens hetta var inte den kunskapen eller vetskapen så mycket värd längre. Jo, lite…. Men plötsligt började jag höra domarens förmanande röst igen. Du borde göra si, inte så… du kommer inte att klara det här….du har nog valt fel taktik inför framtiden i alla fall.

Jag tror att jag känner att folk har synpunkter fast de inte har det. Eller så har de faktiskt uttalade synpunkter som jag inte tänkt på att ta ställning till och jag blir stressad av det. I all välmening framsagda.

Allt för min skull…..men ”HALLÅ !!!” vill jag ropa.

Kom fram, ”moi” och säg hur jag ska säga, hur jag ska känna ! Varför ligger du där och skvalpar i vattenbrynet och grumlar och mumlar ? Varför ger du dig inte till känna nu när jag bäst behöver dig ?

”Moi” ! Var är hon ?

5 kommentarer

Filed under flyter, självpåtagen, stress