moi – ou est-elle ?

 img_1471.jpg

Och på den tredje dagen i arbetslivet undrade jag vart hon tog vägen. Den nya ”moi” som kunde säga ifrån och känna in och känna sig för. Hade jag åter fastnat i ett stressmönster. Gett mig själv en för stor uppgift som jag var tvungen att fullfölja, för att jag hade sagt det. En liten avgränsad uppgift bara, men den måste ändå fullföljas. En liten osäkerhet om hur jag ska fullfölja den. Kommer jag att hinna på den tid som är kvar ? Jag tyckte själv att det var en strålande idé men ju mer jag funderar på det…. Var det verkligen genomtänkt ? ”Samtalsstödjaren” och ”Läkaren” tyckte det var bra. Jag tyckte det var bra. Först. Och mina kolleger tyckte det var bra. Men så faller jag undan lite, igen.

Packar mina saker på morgonen, och fast jag inte har en tid att passa blir jag stressad. Svetten lackar. Cykelkorgen är proppfull, i mitt projekt ingår att jag ska ha min bärbara dator med mig…..och regnbyxor, almanacka, kamera….nåt jag glömt ?….sist glömde jag jobbnycklarna… och jag är tvungen att byta tröja efter 5 minuter för den är näst intill sjöblöt av allt svettigt stuvande. Så jag lugnar ner mig. ”Jag har inte bråttom. Det är bara jag som har gett mig uppgiften, inte min arbetsgivare, inte försäkringskassan, det bara bara jag som bestämmer om och hur det ska bli färdigt och när. Byter tröja och så iväg. Allt känns tungt. Cyklandet som gick lätt som en plätt dagen innan, liksom mitt självpåtagna uppdrag.

Att träffa vissa kollegor som jag inte träffat tidigare, som började prata höstplaner och planeringar och organisationer. Stressande i mitt huvud, fast det inte syntes utåt som vanligt. Hann inte med så mycket som jag hade tänkt mig. Varför stressa ? Enda gången jag märkte att jag hade ändrat mig rejält var när jag inte hittade ett usb-minne (så symboliskt) som jag glömde förra gången (tror jag ?), så blev jag inte vansinnig och arg på mig själv. Tänkte bara att det antingen var borta och jag fick köpa ett nytt, eller så kommer det fram när man minst anar det ! Jag straffade inte mig själv för min glömska. Alltid  något. Jag och försvarsadvokaten förhöll oss rätt lugna då.

Och så coolade jag ner mig ytterligare och lät bara saker ske. Gjorde så mycket jag hann. Pratade med de andra och var lite mer social än förra gången.

Men ändå känns det lite som om hon har flutit undan lite, hon den inåtkännande, reflekterande, som hade alla svar på sina problem hemma i soffan. I stridens hetta var inte den kunskapen eller vetskapen så mycket värd längre. Jo, lite…. Men plötsligt började jag höra domarens förmanande röst igen. Du borde göra si, inte så… du kommer inte att klara det här….du har nog valt fel taktik inför framtiden i alla fall.

Jag tror att jag känner att folk har synpunkter fast de inte har det. Eller så har de faktiskt uttalade synpunkter som jag inte tänkt på att ta ställning till och jag blir stressad av det. I all välmening framsagda.

Allt för min skull…..men ”HALLÅ !!!” vill jag ropa.

Kom fram, ”moi” och säg hur jag ska säga, hur jag ska känna ! Varför ligger du där och skvalpar i vattenbrynet och grumlar och mumlar ? Varför ger du dig inte till känna nu när jag bäst behöver dig ?

”Moi” ! Var är hon ?

Annonser

5 kommentarer

Filed under flyter, självpåtagen, stress

5 responses to “moi – ou est-elle ?

  1. livsglimtar

    Allt för bråttom har du min vän..du fortsätter att ge dig själv en massa uppgifter..vara duktigt flicka och göra lite kul saker som jag tror att du förväntar dig att andra förväntar sig av dig..sluta tänk så och ge f*n i att packa och dona. Klä dig och ta dig dit..punkt. Om du nu måste dit redan…
    Det är så svårt att inse att det tar sån himla lång tid att hitta sig själv igen.
    -Efter flera månader kunde jag väl hälsa på på jobbet…gjorde så och var helt väck..orkade nästan inte ta mig hem med cykeln. Jag hade också packat och tänkt en massa som jag skulle göra när jag nu var där. Jag skulle vara deras underhållning under kaffet som förr. Hålla låda kan jag ju alltid..trodde jag, som jobbat med gamla människor. Det var ingen som förväntade sig ett dugg av mig ..jo, jag själv och det var samma sorts görande som gjorde att jag gick i väggen. Äsch vi har alla olika vägar att trampa på men jag tänker en massa när jag läser det du skriver. Kanske skulle jag hålla mun i stället och låta dig böka på i din takt eller?
    Skickar en liten hjälp ängel som får hålla ett öga på dig! Kram

  2. torbjörn

    Jag kom hit via Sameflickas blogg (släkting) och jag ser ganska snart den stora skillnaden mellan era bloggar: Hon är utåtriktad, med ett kanske inte medvetet men dock synligt underhållningsbehov på sin blogg.

    Men det ser jag inte här. Bland dina texter, alltså.

    Men det jag däremot ser är ett tungt fungerande språk: Du är duktig på att skriva. Verkligen.

    Så; frågan är hur att få dig att förstå att du KAN skriva, och att sådana som jag uppskattar skribenter av din sort?

    /nattligt vinberusadt funderande Torbjörn (han med katterna – diskussioner om textkritik inleds via min sump-mailadress torbjorn@easy.com)

  3. livsglimtar

    Nu vill jag bara säga att jag vill ropa HALLÅ!
    Vart tog du vägen min vän?
    Jag saknar dig och hoppas att du har det bra.
    Vi hörs hoppas jag, kram

  4. livsglimtar

    Hallå även idag…hoppas du mår fint.
    Kram

  5. Ja moi, var är du? Kanske du åkte iväg på semester, hoppas det! *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s