descent, détour et terminer

Jag har stigit av det rullande ekorrhjulet. Förra veckan gjorde jag en avstickare utomlands och märkte till min förtjusning att franskan kändes mer som ”mitt” språk än italienskan. När jag skulle säga enkla fraser på italienska som jag hade pluggat in med hjälp av enkel parlör, dök ideligen motsvarande franska fras upp i huvudet. Kanske har ändå känslospråket blivit nästan mitt språk till slut ?

Igår hade jag tänkt mig att jag skulle gå till mitt arbete för att försöka fullfölja mitt självpåtagna uppdrag, men var alltför trött och idag vaknade jag med en präktig huvudvärk. Kunde alltså inte gå på avslutningen i den skola där jag jobbar. Det brukar alltid vara stort tårtkalas efteråt med alla föräldrar. Anade att det skulle bli jobbigt men jag har ju hittills blivit bemött med vänlighet och stor förståelse från alla jag har träffat, inklusive föräldrar. Hade ändå tänkt gå dit och övervinna mig själv.

Men jag lydde min känsla och stannade hemma. *Poof* och huvudvärken försvann ! Vid blotta tanken på att inte utsätta mig för onödig press. Så enkelt var det. Jag måste ta lärdom och inte köra över mig själv nu när jag ändå har ett val. När ingen kräver något av mig och jag har chans att känna efter utan att behöva få skuldkänslor.

Men samtidigt med lättnaden kom också tårarna. Det kändes som ett uttryck för tomhetskänslan inombords. Att jag inte orkade riktigt sträckan ut, fast det samtidigt var bra att jag gav efter och och tillät mig vara ”svag”.

Kanske var avstickaren ett bra sätt att hitta mig, ”moi”, i en annan miljö och utan påbud från någon annan. Att bara vara, och njuta av allt gott som livet kan bjuda på. Då vet jag ju också hur det ska kännas. Arbete kan ju aldrig bli samma sak som semester förstås, men ändå kan man ju ibland uppleva samma lyckokänsla och tillfredsställelse i sitt arbete som på semester, när förutsättningarna är goda. När man trivs med sällskapet och är på samma nivå. Man kan utbyta tankar och skratta åt samma saker. Och nu vet jag hur viktigt det är för mig med en bra relation i arbetet. Kanske är det ännu viktigare där än någon annanstans. Framförallt har jag bestämt mig för att det är det viktigaste just nu för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete. Jag prioriterar lusten framför plikten.

Mycket bra att jag hade kommit på det redan igår eftermiddag när chefen ringde (igen !) och frågade om jag ville ha rehabmötet som vi hade preliminärbokat till imorgon. Då sa jag också vem jag ville arbetsträna hos i höst. Hon lät glatt överraskad över att jag hade tänkt så långt och det var nog bra att jag förekom henne. Jag ville absolut inte hamna hos någon som jag redan på förhand visste att jag inte skulle trivas med. Allting kan nog gå bra om jag får behålla lite initiativ själv och inte bara bli ”utplacerad”. Vad som var allra mest lyckat var att jag fick tillfälle att prata med  ”önske- personen” på kvällen och hon blev jätteglad över att höra att jag hade velat vara hos just henne. Det känns väldigt tryggt att veta.

Och kanske finns förutsättningarna nu för att jag ska komma i ännu bättre balans med mig själv under sommaren. Att ha något att se fram emot till hösten. Inte något att fasa för. Att jag ska kunna säga helt ärligt; ”moi voilá” – ”Här är jag !”

Ta mig som jag är, eller inte alls. Typ…;-)

Annonser

4 kommentarer

Filed under avslutning, avstickare, avstigning

4 responses to “descent, détour et terminer

  1. livsglimtar

    Sitter här och är lite låg idag men blir ju väldigt glad över dina framsteg.
    Så du har varit på språkkurs några dagarn hihi..ja, det är då ingen risk att jag upptäcker någon läggning varken för italienska eller franska språket.
    Jag har fullt sjå med svenska språket.
    Nu ska jag snart ner och få fotvård och det ser jag fram emot.
    Annars inget nytt under solen..som för den delen har behagat gå i moln vilket jag är glad över. Svalare ute passar mig bättre, har precis pratat med förvaltaren av våra hus och önskat mig en soffa utanför vårt hus. Där tänkte jag sitta med kaffetermos och hunden och lösa korsord när det vill sig. De skulle ha ett möte idag så vi får väl se om jag blir med soffa eller om jag får släpa egen stol ut under trädet.
    Kram och så skönt att du är hemma igen

  2. Miss Terious

    Jag känner igen det där med att inte pressa sig. Jag har bipolär sjukdom (manodepressivitet) och då får jag inte utsätta mig för stress eller press.

    Italienska är ett så härligt språk, har fått reda på att kan man franska så är det mycket lättare att lära sig italienska eftersom gramatiken är så lik.

    Ta hand om dig. 🙂

  3. livsglimtar

    Tjena idag är jag gladare ska snart ut med Watson och pinka. Sen lite i magen och ner och träna. Det var den här dagen det….
    Kram på dig

  4. Miss Terious

    Tack för din goa kommentar. 🙂
    Det är som du skrev knepigt att hitta rätt medicin och att ställa in dosen. Psykvården har inte kommit så vidare långt tyvärr.

    Kul att du gillade låten. Jag har mycket stor glädje av musik. Har några stycken på min sida under ”video” även under ”musik”.

    Ha en fin dag. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s