Pardonnez-moi ?

Nej, det säger jag inte. Aldrig i livet. Men samtidigt ? Vem är jag att sitta här och tvärfilosofera över alla gränser ? Framförallt mina egna.  Sitta här och gråta för ingenting. Vara ”utbränd”…jo, mors…snarare ”vidbränd”, som Babben Larsson sa.

utsikt-mindre.jpg

Men ändå faller orden så lätt som en plätt på mina läppar;

”Förlåt mig ?” Jag har varit svag. Jag har inte klarat av det som alla andra kvinnor har klarat, och med råge dessutom…med man och barn och gamla föräldrar som behöver vårdas. Tonåringar som behöver uppfostras och tårtor som ska bakas till avslutningar, studenter, 50-årskalas (Jo, där fick jag ett poäng i alla fall =)).  Och ett heltidsjobb…(nä men  75 %)….. och sommarställe och ….(jo det har jag tillgång till …och delar med mina syskon …kräver viss omvårdnad)…och hund att gå ut med…(nä, men katter)…hursom…och man..(nä men en fridsam sambo :D). Att jag har mage att vara så skör och…..svag och helt enkelt ….nej..jag ska inte säga mer…man blir det man säger att man  är. Eller ?

Och samtidigt som min ”Domare” slår till besinningslöst vid ett obevakat tillfälle så känner jag mig så tillfreds som jag inte har gjort på år och dag. Rehabmötet i onsdags ledde till en bra situation för mig i höst. Jag får vara där jag önskar vara och framförallt hos den person som jag önskade ha som handledare. Jag får ta det i den takt som jag behöver och min chef tar över och gör ett schema för mig. Som det nu har varit under ”prövotiden” har jag i stort sett fått sköta mig själv och ingen har egentligen riktigt brytt sig om jag är där eller inte. Fast jag vet att dom bryr sig om mig som person så har jag ändå fått ta väldigt mycket ansvar själv för mitt väl och ve. Inte lätt alla gånger. I alla fall inte för mig just nu.

Och kanske särskilt svårt när jag känner mig så pass stark och glad som jag har gjort sen resan. Jag lurar mig själv en aning känner jag. Tycker att det inte är något ”fel” på mig när jag fungerar igen i sociala sammanhang med kollegor och andra gamla vänner från förr. Och så kör jag på som vanligt, ju. Hej och Hå, vad jag är JÄTTE-trevlig.

Shit, vad dumt!

Men…nu har jag ju bestämt mig för att bara fokusera på det som är friskt och starkt hos mig. Att negligera det som gör mig svag och mesig.

Försvarsadvokaten stiger fram helt utan förvarning.

Vad hjälper det att ursäkta sig ? Att skämmas för att man inte pallar ett tryck ? Vem är det egentligen som säger att min situation är så mycket enklare än alla andras ?

Egentligen handlar det aldrig om hur mycket man arbetar och sliter, utan om hur det uppfattas av omvärlden. Och en mycket specifik omvärld. Den vars omdöme man brukar rätta sig efter. Om den omvärlden varken ser eller hör, alternativt att man upplever att den förminskar och obetydliggör ens arbete så känner man sig ju kränkt.

Och just min situation är ju unik. Varför ska man tävla i värsta ”utbränningssituation” ? Det om något är ju helt sjukt !

Så jag anhåller härmed om att få ta semester, snälla Domaren, från både sjukskrivning och skuldkänslor och ”utbränningssyndromstävlan”…lovar att jag kommer igen i höst med nya friska skuldkänslor !

(Se där ! Inte kan jag låta bli att skoja ens nu….suck ! )

Annonser

4 kommentarer

Filed under Förlåt mig, vidbränd

4 responses to “Pardonnez-moi ?

  1. livsglimtar

    Här ska inte skämmas eller bes om ursäkt här ska levas i vars och ens takt.
    Känner igen det där lite uppskruvade man tar på sig när man hälsar på på jobbet. Skruvad kände jag mig för att jag ville så gärna vara som jag var på något konstigt vis.
    Men jag börjar verkligen lära mig att inte pressas..nu först när kroppen snart är helt väck av njursvikt, då först kan jag säga nej hela vägen.
    Vara duktig flicka och till lags…äsch jag tror jag drar något gammalt över skallen ett tag. Ser mönstret och kämpar verkligen med att vara bara jag.
    Många stöttar ställer jag här ta det du behöver du kan även få vila dig lite på min axel..vi kan väl växla lite fram och tillbaka, fnissar jag för mig själv.

  2. Jonna

    Skuldkänslor är inte roligt, speciellt när de är så svåra att bli av med. Men man måste få vara lite egoistisk också! Lycka till! Och vilka underbara bilder!!

  3. Jonna

    Ja knaket…. ryser bara av tanken… Har dragit ut tänder förr, när jag var yngre och inte hade något val. Och det gick faktiskt jättebra!
    Det är inte själva smärtan jag är rädd för, utan hela situationen. Och den rädslan har jag lyckats bygga upp själv. Ser framför mig hur jag svimmar i stolen och får epileptiska anfall, istället för att tänka på hur BRA det faktiskt kan gå… Istället för att tänka positivt så målar jag fan på väggen när det kommer till käften. Inte vidare smart…
    Och det mest ironiska… Har läst mycket om tankens effekt (kbt) och är involverad i människor med olika fobier (dock mest socialfobi). Så jag lever inte som jag lär.
    Måste försöka skärpa mig!!

    Ha nu en bra vecka!
    Jonna

  4. Domaren måste väl ta semester också! Eller jag vet – låt domaren långtids-sjukskriva sig vettja! Ja, humorn är liksom det där halmstråt som varit skillnaden mellan total misär och hopp emellanåt. Även om den kan trixa till det ibland, så är det skönt att den finns.

    Jag blir påmind om, när du skriver, hur det ofta en styrka att tillåta sig själv att vara svag. Låt inte tillfälliga avsteg från ditt mål avskräcka dig, du är på rätt väg, moivoila, det är det enda som gäller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s