Monthly Archives: juli 2007

province 4 – mon père

Det finns en fram och baksida med allt.  Barndom och minnen man har är förknippade med mycket känslor, ibland positiva och ibland orkar i alla fall inte jag tänka på saken. Visst kan ens barndom och ens tidiga upplevelser påverka hur det fortsatta livet framskrider.

Jag har ju ältat det både med mig själv och med andra de senaste halvåret men till slut känns det lite som att idissla. Kanske är det sant allt jag skriver och tänker, men kanske blir det en självuppfyllande profetia, och också dessa tankar kan bilda nya dåliga mönster i själva tänkandet som kan vara nog så svåra att bryta.

Och det finns ju en fram och baksida med allt. Lika stolt som jag kan vara över mina föräldrar som liksom aldrig ger upp, som är glada utan att vara malliga över sina barn och som är med på noterna i det mesta (utom datorer och sånt) och som inte ”ger upp” (förrän möjligen just i år), som har brytt sig om sina barn och som alltid har funnits där när de ska, i princip…lika trött kan jag vara på att aldrig få ett ord med i laget eller att känna mig som en i flocken, att aldrig bli riktigt  vuxen…fast jag tror att det är mina hjärnspöken, ett mantra som jag upprepar och upprepar…”Herregud, väx upp !” tänker jag.

Med anledning av min pappas 95-årsdag idag var vi, delar av släkten som är här ute på landet, iväg till bygdens krog för att fira. För första gången orkar inte mamma ställa till med kalas och pappa har ju gjort det högst motvilligt de senaste åren. Men de blev glada för turen och den fina utsikten på restauranten.

Att vara vuxen togs upp under kvällens lopp eftersom vi var tre olika generationer med. Min brorsson berättade om en kompis till honom som hade missat ett plan från Thailand och som hade glömt sitt pass och alla möjliga eländigheter hade drabbat honom. En kompis till honom hörde sig för efter några dagar om hur det hade gått….om han hade hört med resebyrån eller försäkringsbolaget, om han hade fått någon ny biljett..

”Nej, jag ringde mamma så hon fixade det där…”

Och tja…då tänkte jag att jovisst…jag är nog vuxen, för ringa mamma skulle jag i alla fall inte göra i det läget”…

Hmmm. Allt är relativt !

Och mina föräldrar är ju ändå mina favoritföräldrar och de enda föräldrar jag har och tänk vad tråkigt det skulle vara utan. Vad skulle då vi syskon ha att diskutera ? Inte heller skulle jag vilja byta ut dom mot några andra …

Så även om man säger så käckt i arbetslivet att ”ingen människa är oersättlig” så skulle jag nog vilja påstå att jo, mina föräldrar är oersättliga, både ”fram och bak”.

För övrigt har min pappa på allvar först i år tänkt gå i pension ”på riktigt”, och mamma tror nog inte att hon kommer att köra bil mer….

Och det är bara fem år kvar till hundra…..då kanske han faktiskt har gjort slag i saken och slutat jobba 😉

1 kommentar

Filed under vuxen

province 3 – les parents

”Vad gör du vid datorn hela dagarna ?”

Jag skriver….

”Skriver du en bok eller dikter eller dagbok eller…?” 

Jag skriver blogg….

”Ja, det där förstår vi ju oss inte på..”

Så ser de lite osäkert men ändå lite avståndstagande på mig, som om det vore mindre värt för att de inte förstår eller för att de inte har förmåga att ta det till sig. De vet inte riktigt vem det är fel på, och fast de anar att det är de som borde intressera sig så orkar de inte riktigt. Det är inget konstigt med det. Min pappa fyller 95 på söndag och mamma är 88. Men samtidigt finns det något lite anklagande i tonfallet. Jag undanhåller dem inget egentligen men de känner sig ändå utanför. Så klart att man känner sig främmande för allt det nya. Men när jag pratar om mina föräldrar är det lite annorlunda. De har ju alltid varit måna om att hänga med i tiden. Framförallt min mamma har velat vara ”modern” och har velat att jag ska vara det också. De har ganska lite fördomar för att vara i den åldern. Det finns mycket att säga om mina föräldrar. De har skapat detta ”universum” på landet. De har samlat barn och barnbarn och mamma har lagat massa god mat till stora tillfällen och pappa har lärt sina barn ett i taget (alla utom han med klarinetten) att dra några stråk på en fiol för kunna sitta in i någon liten stråkkvartett. Han har lärt mamma också vartefter som barnen blev större och fick andra intressen. Pappa är ingen musiker utan en väldigt hängiven amatör som har gått på sin entusiasm vad det gäller musik. Mamma har haft en fin sångröst och båda sjöng i kör länge och hemma sjöng vi också i kör á la ”familjen Trapp” i Sound of music. Och för vänners barn framstod vi säkert som lika odrägligt lämpliga som Trapp-familjens barn. Säkert var det för pappas eget höga nöjes skull som han lärde oss att spela  hjälpligt och det var ju lite roligt att kunna ingå i ett musikaliskt sammanhang fast man nästan inte kunde något. Det var lätta noter och stämmor vi fick förstås. Och han spred sin entusiasm till oss.

Men det var väl sen det blev någon slags självuppfyllande profetia. Vi var ”den musikaliska familjen” och hela vår identitet var inmurad i musiken. Och då blev det uppvisning av det hela när andra skulle lyssna, och i och med det försvann ju själva lusten till spelandet. Eller sjungandet. Och sen kom bedömningarna. När föräldrarna började förstå att deras barn faktiskt var lite extra musikaliska började jämförelserna komma. Och man blev inte bedömd bara efter ett framträdande och mycket övande utan redan när man kom hem med sin pianoläxa för första gången (jo, för det blev aldrig nån violinist av mig). ”Den och den spelar inte alls lika musikaliskt men den gör det och du har inte lika lätt för notläsning som den men du har ju så lätt att lära dig utantill”. Och, jag hade knappt hunnit nudda en tangent innan jag fick höra hur musikalisk jag var…..Och det var ju roligt, men det är inte lika roligt att bli jämförd med sina syskon, oavsett om man drar det längsta eller kortaste strået.

Men tillbaka till nutid. Mina föräldrar som själva alltid har varit så beundrade av andra, inte minst för sina barn, var ju barnsligt förtjusta över barnens eventuella begåvningar. Det bekräftade förstås att de själva hade något att komma med.

Och de äldsta barnens vänner var lika förtjusta i föräldrarnas sällskap som i sina kompisar. Det gjorde ju inte mamma och pappa direkt ledsna. De har alltid varit ungdomliga och sett bra ut och haft mycket annat att komma med än musik. Och mycket humor och skoj har vi haft med dem.

Men i år är det nog så att de känner för första gången att de får kliva av tronen. De är inte kung och drottning längre. Allting de har varit bra på och haft koll på är inte längre ”det senaste” och det är klart att det kan vara frustrerande. Men ”normala, vanliga, tråkiga” föräldrar har ju oftast den goda smaken att stiga av tronen före 95 års ålder. Att abdikera för sina barn, liksom. Fast jag vet ju inte hur andra föräldrar gör. Visst vill väl många föräldrar ha ett finger med i spelet in i det sista, också. Men skillnaden är kanske att vi har gått på det så länge, vi barn. Vi har tillåtit dem. Fortfarande kan deras ord gälla. Inte för att de tvingar på oss utan för att de alltid har varit så charmiga och kloka och trevliga. Kort sagt. Det blev inga puberteter för oss förrän i 40-årsåldern. Och då var det liksom för sent. Vi har spelat spelet så länge så att roller har cementerats och dessutom har ju vår barndom för omvärlden setts som höjden av idyll. Bullerbybarnen kan slänga sig i väggen 😉 !

Hur kan vi då komma på idén att klaga överhuvudtaget? Våra vänner har varit avis på oss för hur våra föräldrar var och våra föräldrars vänner har avundats våra föräldrar för den sammanhållning vi har haft tack vare musiken. Så, vi har ju levt upp till denna fina myt allihop. Den är ju klädsam och roligare att spinna på än att vara en familj av Norén-kaliber, kanske ?

Och därför; ”The show must go on”….Och vi sjunger och vi beundrar nästa generation, och nästa, så som ock de ska beundra nästa……und so weiter….

Men att då, som jag, ta ett steg utanför bedömandets inhägnad, ut i ingenting. Att få kontakt med människor man aldrig sett. Att skriva för sin egen skull och inte för att bli bedömd eller hyllad av sina nära och kära. Det ligger långt ifrån det land, den province där vi är. Att frivilligt förflytta sig till ”ett land som icke är”.—Kanske hotfullt för de äldre ? Eller bara något de inte vill veta för att de inte tror att de förstår. Men det man inte förstår är ju i sin tur hotfullt för en som är van vid att att ha tolkningsföreträde i alla lägen.

Och vart vill jag nu styra stegen ? Hur ska jag förklara det här resonemanget ? Jo, det har ju lite med ”uppträdande” att göra. Att agera, berätta, prata och skoja har på något sätt också blivit en ”scenkonst”. Ett sätt att umgås på. Klart är väl att man har haft lite ”premiärnerver” som barn, när man ska yttra sig i sådan miljö, oavsett om man sitter i stan eller ute i någon provins någonstans.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

province 2

Jag gick ut igår kväll. Tog ett kvällsdopp vilket var behövligt för att friska upp min datoriserade kropp och själ. Jag blev så uppiggad så jag bestämde mig för att konfrontera mig med de andra på tomten. Dök in i första bästa stuga (dit jag hade blivit inviterad tidigare men hade tackat nej) och blev genast väl mottagen.

”Vad gnäller jag om?” tänkte jag för mig själv. Jag har tillgång till världens sommarställe minst tre veckor per sommar, jag behöver inte sitta ensam om jag inte vill. Jag måste se det här positivt ! Och det gick bra. Vi satt och drack te och lite vin och lyssnade i efterhand på Mikael Nyquists sommarprogram. Det var fängslande och dramatiskt. Inte alla har ju den förmågan att hålla sina lyssnare i spänning under så lång tid. Det var bara jag och min äldste bror och svägerska. Det hade kunnat sluta där gott och väl, om inte systersonens flickvän kom infarande och bad oss att komma ner till sjöstugan och smaka deras jättegoda rabarberpaj. Dom kunde inte äta upp den själva. Jo, men visst kunde vi vara schyssta och hjälpa till med det.  😉 God var den ! Men plötsligt blev vi 5 personer + deras lilla gulliga unge och där någonstans mitt i pajen försvann jag. Drunknade antagligen i vaniljsåsen. Märkte till min förskräckelse att jag tagit två alldeles för stora bitar men hann inte hejda mig förrän det var för sent. Ett typexempel på hur det kan gå när man inte har en känsla av att man deltar i ett samtal. Vad gör man då ? Äter ! Att äta är ju oftast något man gör i stället för något annat. Om det inte handlar om att äta för sin överlevnad förstås, men i det här fallet kände jag direkt att jag föll tillbaka in i pajsmeten.

Men hur kan det då bli så ? ”Vuxna människan” skulle väl kunna ta för sig i samtalet i stället för av pajen. Eller stå ut med att inte vara i centrum jämt. (Jämt ?…Nä hallå ! Var är Försvarsadvokaten ?) Jag betedde mig precis som om jag vore yngst i församlingen. Utom den lille knatten förstås. Han ville komma till mig när min rejäla portion var uppäten, vilket ju var hedrande.

En riktigt go unge ! 😀 Och det var bra, annars tror jag att jag hade storknat….Varför ?

Jo, men jag var ju jätteyngst i min syskonskara på 5 och det var väl inte så konstigt med det. Jag är inte den enda i världhistorien som har varit yngst. Men så var det ju det här med musiken och med begåvade syskon, alltid de äldsta tre, eftersom de kom först, kanske. Och vi mindre satt och lyssnade när de sjöng eller spelade eller vad det nu var. Föräldrarna var förstås imponerade och ville inte att vi småsyskon skulle störa när de framförde något, allrahelst om de hade gäster hemma. Ni vet….något att visa upp. Klart att de lät sig hyllas. Och visst beundrade jag dem också, men egentligen var min yngste bror (han som kom seglande hit för några dagar sedan) min allra största idol. Han introducerade Beatles och pop och rock i familjen och han spelade klarinett som ingen hade gjort tidigare och han var väl klart tuffast av oss syskon. Dessutom tog han alltid hand om mig fast jag var 6 år yngre. Fast det var väl inget som man direkt kunde visa upp på fester. Han var ju uppskattad för den han var, men den uppskattningen märktes inte lika mycket. Samma för mig, fast jag fick ju ändå lite mer uppmärksamhet när jag var liten och gullig. Och glad ! ”Jag var alltid så glad !”  Ni förstår kanske vartåt det lutar. Jag var också ”kittet” som kunde fälla roliga kommentarer på småsyskons charmiga vis. Jag var alltid ”trevligast” av oss sykon fick jag höra.

När syskonen (de äldsta ) sedan fick barn, var det väl så att jag fick vara lite idol för dem. Spelade trummor i rockband och lite sånt, fast den perioden var ganska kort för snart växte de om mig på alla sätt och vis och framförallt musikaliskt. Så var det dags att sitta där och beundra igen, fast nu var det syskonbarnen…och på den vägen är det….Jag har 15 stycken….och 7 syskonbarnbarn…det tar aldrig slut 🙂 …..Tur för dem att de är så söta och gulliga både som små och stora.

Tilläggas bör att ingen av de beundrade har själva bett om den fokuserade beundran de har varit utsatta för, men vem är människa att sätta stopp för sånt ?

Och nu satt jag alltså här och känd mig varken särskilt trevlig eller glad (om man jämför med mig själv alltså) och de andra hade varit ute och rest på ungefär samma platser, långt bort till Sydamerika och Kapstaden och hade naturligtvis mycket gemensamt.

Vad skulle jag ha sagt eller gjort, tycker ni  ?

”Men HALLÅ, jag har också rest faktiskt ! Två gånger i år, redan. Pilutta er !”, varken skulle jag ha sagt eller hade jag lust att säga heller. I mitt normaltillstånd sitter jag gärna och lyssnar till berättelser om vad andra har gjort och varit med om, allrahelst om det är underhållande som det ju säkert var i det här fallet, men nu var det som om den rann ur mig. Lusten att lyssna och lusten att bidra med något själv. Jag ville bara äta och försvinna.

Och det gjorde jag också, tillbaka in i ”skärmen”, och kom inte ur den förrän halv fyra i natt. Misse kom in från sitt nattpass lagom till min tandborstning och det hade redan börjat ljusna.

”Nästan som i Tromsö”, sa jag till katterna för dom verkade villiga att lyssna. Det är fina djur 😉 !

3 kommentarer

Filed under familj

province

På landet. Slog just upp ordet province i wikipedia och i Frankrike har ordet ung. betydelsen ”utanför staden Paris”, och det stämmer ju här också. 😉

Här råder både lugn och aktivitet. På ytan lugnt, men ”inomskärs” känner jag att jag måste parera mot gamla spöken. Det här är ju ett släktställe med allt vad det innebär, på gott och ont. Syskon, föräldrar, syskonbarn och syskonbarnbarn kommer och går i en liten men strid ström. Det är mycket bra på det sättet att jag har bokat en stuga lite vid sidan av på tomten. Men får förhålla mig till ensamheten och gemenskapen hela tiden. Vad vill jag egentligen ? Jag tror att jag njuter av ensamheten faktiskt, men känner mig en smula asocial. Fast alla här vet vilken vår jag har haft. Sambo har åkt in till stan för att jobba. Det skulle jag också ha gjort egentligen men ett syskonbarn som skulle bo i vår stuga denna vecka hade avbokat och plötsligt blev det ledigt i flera veckor till.

Och därför sitter jag vid sidan av och betraktar aktiviteten på tomten och deltar när det känns bra. Men fast mina släktingar absolut inte kräver umgänge känner jag att jag måste ha is i magen för att inte falla in i det trivsamma ”degandets filosofi” som råder här och har gjort så sen generationer, typ. För jag vet att så fort jag ger mig in i det har jag en tendens att försvinna in i det. Trevligt, men som sagt…försvinnade gott.

Nu har jag ju min dator att försvinna in i som omväxling, men det är i alla fall min värld, som jag har tagit med mig hemifrån. Men även den har en tendens att svälja mig med hull och hår. Rätt vad det är har jag väl blivit ett med skärmen också. Lite grå och dammig och dimmig. Fast när det känns som mest fastgrott har jag ju chansen att slänga mig i böljan. Det friskar upp, kan jag säga. Minst sagt svalkande.

Så jag vet inte om jag ska ge upp för konvenansen och gå ut på bygden och umgås och samtidigt tona ut lite och bli lite ett med släkten eller stanna kvar i min vrå och tona in mig själv etter värre.

Jag vet ! Ingetdera låter direkt otäckt, men ändå får jag lite magknip av att förhålla mig till det, hela tiden.

Kanske ska diska i stället och lyssna in lite musik samtidigt, medan jag och mina löss känner av läget….

See you…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Les mots justes

Att ha täckning för orden. Personen bakom en fras och en affirmation kanske inte har förmågan attt leva upp till dem. Man kan stå framför spegeln varje dag osch säga till sig själv ”Jag är snygg, stark och klok” och eftersom hjärnan inte är tillräckligt intelligent i längden kan den gå på denna utsaga, precis som den lika gärna kan anamma att samma person har stått framför spegeln hela livet och sagt till sig sig själv ” Jag är ful, blek, tjock, finnig och korkad”. Frågan är bara vad som är mest sant. Kanske kan man lura sig själv till en bättre spegelbild och känna sig precis så som det var sagt, ”snygg, stark och klok”. Det ger en ett bättre utgångsläge. Visst, men om inte personen i fråga någonsin kommer ifatt sin egen utsaga. Om det mer betraktas som självhävdelse. Man sticker ut hakan för något som egentligen inte är något att vara stolt över. Om andra avslöjar ens enkla ”sälja-sig-själv”-knep, då blir väl fallet dubbelt. ”Att spänna sin båge” kan ju leda till identitetskris av det svårare slaget.  Samma sak om ett barn blir mycket upphaussat av sina föräldrar. Då finns ju inget skyddsnät som tar emot när man sen kommer ut i världen och träffar människor med normal syn på ens begåvning. Man har inte byggt upp något underifrån utan smetar på något poleringsmedel utanpå.

Samma pinsamma känsla av tillgjord storhet drabbar mig när jag läser att Stockholms borgerliga politiker vill utse Stockholm till ”Skandinaviens huvudstad”. Bara sådär ! Utan att någon av de andra städerna har blivit tillfrågade, ingen har röstat (som ju annars är så populärt nuförtiden) utan det hela är helt självpåtaget och självutnämnt. Suck ! Jag kommer aldrig mer att kunna se en Oslo-bo i ögonen, eller Helsingforsbo, eller inte någon från Köpenhamn eller Reikjavik heller för den delen. Undrar hur det blir när Stockholm ”har blivit avslöjat”. Kommer stan att rodnande sjunka ner i Riddarfjärden, endast lämnande ett kallbadhus och ett hotell efter sig ?

Om jag skulle ställa mig på en scen och säga ”Jag är snygg, stark och klok” på fullt allvar, skulle folk antingen tro att jag var stå upp-komiker eller en galning. Med viss rätt. Och jag skulle rodnande lämna lokalen, stammande och ursäktande mig, utskrattad och hånad.

Men en politiker får göra sådana uttalanden och till och med få betalt för det.

Jag vet att en del vill påstå att det här är ett typiskt svenskt, ”jantelags-aktigt” sätt att resonera.  Må så vara, men i så fall är jag stolt över att vara svensk, vilket jag inte blir när Stockholmspolitiker slår sig för bröstet och utnämner sin stad till något ingen kan stå för.

Jag vet också att Domaren, min personlige HD, är i full gång. Skoningslöst hävdar han moralisk resning och plikttrogen ärlighet. Och jag kan inte annat än att uppgivet hålla med……

Jag ska nog bli ståuppare i nästa liv. Eller politiker. Så kan man få betalt för att vara omoraliskt kaxig.

Lämna en kommentar

Filed under självpåtagen, yta

2 année avec moi

Idag är en historisk idag. Min första blogg fyller 2 år. Och där sticker plötsligt, dagen till ära, HD upp sitt förklädda anlete och tar sig lustfyllt an uppgiften att demolera och förnedra allt vad ”millroll” har byggt upp…..Ack ja…. får han mothugg här gör han ett strandhugg strax intill och gör ett extraknäck, trots att han har fått godkänd semester av ”moivoila” och allt.

Och eftersom försvarsadvokaten inte är lika girig utan tar rejäl time-out på okänd ort får han heller inget mothugg……

2 kommentarer

Filed under bakåt

rester

Jag sitter väl inte i sjön, precis, men i skuggan på landet. Den sol som idag väljer att skina över mig gör att jag inte ser något på skärmen när jag sitter ute. För ljust helt enkelt. Jag är på landet med dator och uppringt modem för första gången. Att vila här är skönt efter allt flängande både söderöver och norrut. Har inte hunnit med annat än att tänka på allt som har hänt på resorna, rensa lite bland alla bilder och blogga lite, bada lite, gymnastisera lite och hjälpa de allt mer åldrade föräldrarna med flygmyror och digitalboxen och hur man stänger av och sätter på den. Lätt att glömma ju, när man har gjort på ett annat sätt en herrans massa år. När man precis har visat vilka knappar som ska tryckas på för att stänga av, ringer mamma ner på min mobil och frågar, hur man gör för att stänga av. Hon skrattar själv, men det är lite rörande med denna glömska. Och sorgligt.  De har inte samma kapacitet som förra året, märker jag.

Så kom min bror med familj inseglande häromdagen. De frågade om mig och hur jag haft det. Vi har inte pratat med varann på hela våren. Märkligt vad det har sjunkit undan. Fast det är bra att ha bytt miljö och allt. Men efter hand som jag berättar, kommer minnen och känslor upp och jag  pratar som en kvarn. Det känns inte helt bekvämt att vara den som pratar mest med i det här familjesammanhanget. Och på något sätt känner jag att jag har tagit för mycket plats och tid, fast näää, han lyssnar fortfarande fast jag hoppar från det ena ämnet till det andra. Det är ju jättebra, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Har jag verkligen något att berätta ? Och kunde jag inte sammanfatta lite bättre ? Om någon frågar hur det är, inte väntar han sig en timmes svar, typ ? Jo, men han frågade ju i alla fall. Det är väl inte min sak att begränsa då, eller….

 Ja, och så kan jag känna att jag borde prata mer om honom och hur han har det. Inte heller han har haft helt lätt under året som gått, men jag biter tungan av mig, så som terapeuten har tipsat mig. ”Inte vara för förstående hela tiden”. Men att bryta mönster i familjesammanhang är inte helt lätt. Och senare på kvällen efter en god middag återställs den gamla vanliga fina ordningen. Bekvämast för oss båda. Storebror berättar och pratar och lillasyster lyssnar och kommer med inpass. Och dessutom har vi det trevligt när vi träffas. Och i familjesammanhang har vi lite samma roll. Min närmste bror och jag.

1 kommentar

Filed under familj, mönster