rester

Jag sitter väl inte i sjön, precis, men i skuggan på landet. Den sol som idag väljer att skina över mig gör att jag inte ser något på skärmen när jag sitter ute. För ljust helt enkelt. Jag är på landet med dator och uppringt modem för första gången. Att vila här är skönt efter allt flängande både söderöver och norrut. Har inte hunnit med annat än att tänka på allt som har hänt på resorna, rensa lite bland alla bilder och blogga lite, bada lite, gymnastisera lite och hjälpa de allt mer åldrade föräldrarna med flygmyror och digitalboxen och hur man stänger av och sätter på den. Lätt att glömma ju, när man har gjort på ett annat sätt en herrans massa år. När man precis har visat vilka knappar som ska tryckas på för att stänga av, ringer mamma ner på min mobil och frågar, hur man gör för att stänga av. Hon skrattar själv, men det är lite rörande med denna glömska. Och sorgligt.  De har inte samma kapacitet som förra året, märker jag.

Så kom min bror med familj inseglande häromdagen. De frågade om mig och hur jag haft det. Vi har inte pratat med varann på hela våren. Märkligt vad det har sjunkit undan. Fast det är bra att ha bytt miljö och allt. Men efter hand som jag berättar, kommer minnen och känslor upp och jag  pratar som en kvarn. Det känns inte helt bekvämt att vara den som pratar mest med i det här familjesammanhanget. Och på något sätt känner jag att jag har tagit för mycket plats och tid, fast näää, han lyssnar fortfarande fast jag hoppar från det ena ämnet till det andra. Det är ju jättebra, men jag kan inte riktigt tro att det är sant. Har jag verkligen något att berätta ? Och kunde jag inte sammanfatta lite bättre ? Om någon frågar hur det är, inte väntar han sig en timmes svar, typ ? Jo, men han frågade ju i alla fall. Det är väl inte min sak att begränsa då, eller….

 Ja, och så kan jag känna att jag borde prata mer om honom och hur han har det. Inte heller han har haft helt lätt under året som gått, men jag biter tungan av mig, så som terapeuten har tipsat mig. ”Inte vara för förstående hela tiden”. Men att bryta mönster i familjesammanhang är inte helt lätt. Och senare på kvällen efter en god middag återställs den gamla vanliga fina ordningen. Bekvämast för oss båda. Storebror berättar och pratar och lillasyster lyssnar och kommer med inpass. Och dessutom har vi det trevligt när vi träffas. Och i familjesammanhang har vi lite samma roll. Min närmste bror och jag.

Annonser

1 kommentar

Filed under familj, mönster

One response to “rester

  1. livsglimtar

    Konstigt det är med familjen..nu har ju min krympt så mycket att det bara är mamma och jag kvar och det är också konstigt. Man får hitta nya sätt att umgås på och nya sidor upptäcker man, jag vet inte om det bara är trevligt. Inte hade jag tänkt en enda gång att jag skulle bli ensam kvar med mamma..det är inte alls kul.
    Syrran och jag var så olika och vi hade våra cementerade roller och kunde gå i spinn de få gånger vi träffades. Jag åkte allt för ofta hem halvkvävd, inte för att någon tvingade mig att vara tyst, men det var liksom ingen ide att säga vad man egentligen tänkte för jag hamnade alltid i en fördömande sits då hon hade problem med spriten och jag bara vägrade godta det vid alla tillfällen. Att ha mysigt för min syster var att kolka i sig och då blev hon naturligtvis högljudd och jobbig och jag blev sur och ville bara åka hem.
    Ja, så var det i så många år, på slutet träffades vi på ett bättre vis, vi hade ett långt gräl som blev som en avslutning på alla års gnöl. Vi pratade inte vi skrev av oss via mail och det slutade med att min syster sände mig en jättefin bukett och skrev att den var för ”vår framtid”. Äh nu blir jag ledsen när jag skriver för hon dog ju knappt två år efter buketten.
    Men visst var det fint att vi kom fram till något vi två efter så många år.

    Sen gick hon en natt med sin hand i min och min kärlek svepte in henne i så mycket trygghet jag bara kunde ge. Jag var i den stunden allt man kan vara för en annan människa i den stunden. Det var jag, hela jag som var där med all den kapacitet jag besitter. Jag var inte ensam, bakom min rygg stod det någon och gav mig kraft och lugn hela rummet var fyllt av vilsam kärlek som mellanrummet mellan ett andetag och ett annat. Hon bara satte sig upp med blicken långt borta men ändå i min. Jag höll om med en arm runt hennes tunna axlar, la henne ner och så kom det bara några slutpustar. Jag höll hela tiden hennes ena hand och arm mot min famn, böjd över henne för att som jag hade sagt ”följa dig hela vägen”.

    Syskon kan man bli så förbannad på och samtidigt så är det kärleken mitt i livet med syskon. Ingen kan som ett syskon se dig in i ögonen och ha ett samförstånd över allt förnuft. Ingen vet familjens koder och hemligheter så som ditt syskon. När ens syskon dör så blir man ensam på ett konstigt vis. Det finns ingen att dela alla de där minnena med, ingen som kan speciella uttryck och tankesätt. Ingen har längre den där långa kontakten med dig sedan du föddes.
    Så red upp, jobba för saken gör gott medans du har tid.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s