province 3 – les parents

”Vad gör du vid datorn hela dagarna ?”

Jag skriver….

”Skriver du en bok eller dikter eller dagbok eller…?” 

Jag skriver blogg….

”Ja, det där förstår vi ju oss inte på..”

Så ser de lite osäkert men ändå lite avståndstagande på mig, som om det vore mindre värt för att de inte förstår eller för att de inte har förmåga att ta det till sig. De vet inte riktigt vem det är fel på, och fast de anar att det är de som borde intressera sig så orkar de inte riktigt. Det är inget konstigt med det. Min pappa fyller 95 på söndag och mamma är 88. Men samtidigt finns det något lite anklagande i tonfallet. Jag undanhåller dem inget egentligen men de känner sig ändå utanför. Så klart att man känner sig främmande för allt det nya. Men när jag pratar om mina föräldrar är det lite annorlunda. De har ju alltid varit måna om att hänga med i tiden. Framförallt min mamma har velat vara ”modern” och har velat att jag ska vara det också. De har ganska lite fördomar för att vara i den åldern. Det finns mycket att säga om mina föräldrar. De har skapat detta ”universum” på landet. De har samlat barn och barnbarn och mamma har lagat massa god mat till stora tillfällen och pappa har lärt sina barn ett i taget (alla utom han med klarinetten) att dra några stråk på en fiol för kunna sitta in i någon liten stråkkvartett. Han har lärt mamma också vartefter som barnen blev större och fick andra intressen. Pappa är ingen musiker utan en väldigt hängiven amatör som har gått på sin entusiasm vad det gäller musik. Mamma har haft en fin sångröst och båda sjöng i kör länge och hemma sjöng vi också i kör á la ”familjen Trapp” i Sound of music. Och för vänners barn framstod vi säkert som lika odrägligt lämpliga som Trapp-familjens barn. Säkert var det för pappas eget höga nöjes skull som han lärde oss att spela  hjälpligt och det var ju lite roligt att kunna ingå i ett musikaliskt sammanhang fast man nästan inte kunde något. Det var lätta noter och stämmor vi fick förstås. Och han spred sin entusiasm till oss.

Men det var väl sen det blev någon slags självuppfyllande profetia. Vi var ”den musikaliska familjen” och hela vår identitet var inmurad i musiken. Och då blev det uppvisning av det hela när andra skulle lyssna, och i och med det försvann ju själva lusten till spelandet. Eller sjungandet. Och sen kom bedömningarna. När föräldrarna började förstå att deras barn faktiskt var lite extra musikaliska började jämförelserna komma. Och man blev inte bedömd bara efter ett framträdande och mycket övande utan redan när man kom hem med sin pianoläxa för första gången (jo, för det blev aldrig nån violinist av mig). ”Den och den spelar inte alls lika musikaliskt men den gör det och du har inte lika lätt för notläsning som den men du har ju så lätt att lära dig utantill”. Och, jag hade knappt hunnit nudda en tangent innan jag fick höra hur musikalisk jag var…..Och det var ju roligt, men det är inte lika roligt att bli jämförd med sina syskon, oavsett om man drar det längsta eller kortaste strået.

Men tillbaka till nutid. Mina föräldrar som själva alltid har varit så beundrade av andra, inte minst för sina barn, var ju barnsligt förtjusta över barnens eventuella begåvningar. Det bekräftade förstås att de själva hade något att komma med.

Och de äldsta barnens vänner var lika förtjusta i föräldrarnas sällskap som i sina kompisar. Det gjorde ju inte mamma och pappa direkt ledsna. De har alltid varit ungdomliga och sett bra ut och haft mycket annat att komma med än musik. Och mycket humor och skoj har vi haft med dem.

Men i år är det nog så att de känner för första gången att de får kliva av tronen. De är inte kung och drottning längre. Allting de har varit bra på och haft koll på är inte längre ”det senaste” och det är klart att det kan vara frustrerande. Men ”normala, vanliga, tråkiga” föräldrar har ju oftast den goda smaken att stiga av tronen före 95 års ålder. Att abdikera för sina barn, liksom. Fast jag vet ju inte hur andra föräldrar gör. Visst vill väl många föräldrar ha ett finger med i spelet in i det sista, också. Men skillnaden är kanske att vi har gått på det så länge, vi barn. Vi har tillåtit dem. Fortfarande kan deras ord gälla. Inte för att de tvingar på oss utan för att de alltid har varit så charmiga och kloka och trevliga. Kort sagt. Det blev inga puberteter för oss förrän i 40-årsåldern. Och då var det liksom för sent. Vi har spelat spelet så länge så att roller har cementerats och dessutom har ju vår barndom för omvärlden setts som höjden av idyll. Bullerbybarnen kan slänga sig i väggen 😉 !

Hur kan vi då komma på idén att klaga överhuvudtaget? Våra vänner har varit avis på oss för hur våra föräldrar var och våra föräldrars vänner har avundats våra föräldrar för den sammanhållning vi har haft tack vare musiken. Så, vi har ju levt upp till denna fina myt allihop. Den är ju klädsam och roligare att spinna på än att vara en familj av Norén-kaliber, kanske ?

Och därför; ”The show must go on”….Och vi sjunger och vi beundrar nästa generation, och nästa, så som ock de ska beundra nästa……und so weiter….

Men att då, som jag, ta ett steg utanför bedömandets inhägnad, ut i ingenting. Att få kontakt med människor man aldrig sett. Att skriva för sin egen skull och inte för att bli bedömd eller hyllad av sina nära och kära. Det ligger långt ifrån det land, den province där vi är. Att frivilligt förflytta sig till ”ett land som icke är”.—Kanske hotfullt för de äldre ? Eller bara något de inte vill veta för att de inte tror att de förstår. Men det man inte förstår är ju i sin tur hotfullt för en som är van vid att att ha tolkningsföreträde i alla lägen.

Och vart vill jag nu styra stegen ? Hur ska jag förklara det här resonemanget ? Jo, det har ju lite med ”uppträdande” att göra. Att agera, berätta, prata och skoja har på något sätt också blivit en ”scenkonst”. Ett sätt att umgås på. Klart är väl att man har haft lite ”premiärnerver” som barn, när man ska yttra sig i sådan miljö, oavsett om man sitter i stan eller ute i någon provins någonstans.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “province 3 – les parents

  1. livsglimtar

    Dina tankar fick mig att tänka på Alice Timander..hon var så nog i sig själv att barnen inte fanns. Det är skrämmande när föräldrar är så där som hon var, de tar sån plats att deras egna barn blir övergivna från början. Hon ville ju hela tiden bli beundrad för någon som hon inte var. När den privata scenen inte räckte tog hon till den röda mattan.
    Konstigt, där ser man så tydligt att status; hon var tandläkare och pengar inte räcker långt när det fattas något inombords. Nu menar jag inte att dina päron var som hon men själva handlandet att synas själv så starkt och att aldrig lämna plats åt nästa generation har de väl gemensamt kan jag tänka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s