province 4 – mon père

Det finns en fram och baksida med allt.  Barndom och minnen man har är förknippade med mycket känslor, ibland positiva och ibland orkar i alla fall inte jag tänka på saken. Visst kan ens barndom och ens tidiga upplevelser påverka hur det fortsatta livet framskrider.

Jag har ju ältat det både med mig själv och med andra de senaste halvåret men till slut känns det lite som att idissla. Kanske är det sant allt jag skriver och tänker, men kanske blir det en självuppfyllande profetia, och också dessa tankar kan bilda nya dåliga mönster i själva tänkandet som kan vara nog så svåra att bryta.

Och det finns ju en fram och baksida med allt. Lika stolt som jag kan vara över mina föräldrar som liksom aldrig ger upp, som är glada utan att vara malliga över sina barn och som är med på noterna i det mesta (utom datorer och sånt) och som inte ”ger upp” (förrän möjligen just i år), som har brytt sig om sina barn och som alltid har funnits där när de ska, i princip…lika trött kan jag vara på att aldrig få ett ord med i laget eller att känna mig som en i flocken, att aldrig bli riktigt  vuxen…fast jag tror att det är mina hjärnspöken, ett mantra som jag upprepar och upprepar…”Herregud, väx upp !” tänker jag.

Med anledning av min pappas 95-årsdag idag var vi, delar av släkten som är här ute på landet, iväg till bygdens krog för att fira. För första gången orkar inte mamma ställa till med kalas och pappa har ju gjort det högst motvilligt de senaste åren. Men de blev glada för turen och den fina utsikten på restauranten.

Att vara vuxen togs upp under kvällens lopp eftersom vi var tre olika generationer med. Min brorsson berättade om en kompis till honom som hade missat ett plan från Thailand och som hade glömt sitt pass och alla möjliga eländigheter hade drabbat honom. En kompis till honom hörde sig för efter några dagar om hur det hade gått….om han hade hört med resebyrån eller försäkringsbolaget, om han hade fått någon ny biljett..

”Nej, jag ringde mamma så hon fixade det där…”

Och tja…då tänkte jag att jovisst…jag är nog vuxen, för ringa mamma skulle jag i alla fall inte göra i det läget”…

Hmmm. Allt är relativt !

Och mina föräldrar är ju ändå mina favoritföräldrar och de enda föräldrar jag har och tänk vad tråkigt det skulle vara utan. Vad skulle då vi syskon ha att diskutera ? Inte heller skulle jag vilja byta ut dom mot några andra …

Så även om man säger så käckt i arbetslivet att ”ingen människa är oersättlig” så skulle jag nog vilja påstå att jo, mina föräldrar är oersättliga, både ”fram och bak”.

För övrigt har min pappa på allvar först i år tänkt gå i pension ”på riktigt”, och mamma tror nog inte att hon kommer att köra bil mer….

Och det är bara fem år kvar till hundra…..då kanske han faktiskt har gjort slag i saken och slutat jobba 😉

Annonser

1 kommentar

Filed under vuxen

One response to “province 4 – mon père

  1. livsglimtar

    Sitter här och fnissar…gläds åt dina släktingar du jag har bara mamma kvar av själva basfamiljen och det är tråkigt.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s