Monthly Archives: augusti 2007

en plain air

Absolut sista fredagen som heltidssjukskriven sedan sista januari. Sedan kommer det ju bli en långsam upptrappning i arbetstid för mig och första tiden handlar det ju bara om 4 timmar i veckan utspridda på två dagar, men ja…det är en bra början. Jag behöver komma in i rutiner, framförallt på morgonen. Jag har ju inga problem med att vakna på morgonen men det där med att komma iväg i tid. Suck. Det blir bara svårare och svårare och naturligtvis ännu svårare har det blivit senaste halvåret. Fast jag bara ska gå och handla så irrar jag runt och letar efter mina glasögon, min väska….fast jag nyss har lagt fram grejerna är de *poof* borta. Och svetten bryter fram, vid blotta tanken på att jag sen ska ha en tid att passa igen.

Så jag tänkte imorse att jag skulle börja träna på att komma iväg, packa mina saker….jo för jag har planerat hela veckan att jag skulle ta mig en tur runt södermalm med cykel, ta med mig lite kaffe, tidningar och datorn, eftersom jag ju ändå har mobilt modem. Och så mp3-spelaren. Har lagt in ny musik som jag vill höra. Men…hade ju glömt ladda småbatterier till den lilla manicken. Fast jag har en laddare som  som gör det extremt fort….en med fläkt 😉 tänk vad allt man kan komma på för att spara tid. Och…egentligen var det väl då jag kom på att jag skulle göra slag i saken och faktiskt göra en utflykt. Så kaffe på, och värma mjölk och leta upp det mobila modemet, medan batterierna laddades…men…jag såg inte riktigt hur de skulle sitta och jag skulle hämta glasögonen som låg…..? Jo, där jag la dom, förmodligen…men ? Efter lite virrande hittade jag dem och då….var batterierna borta !!! Jag hade dom ju nyss….Då kom jag på att jag skulle ta av mig jackan, för plötsligt var jag genomvarm.  Hur sjutton ska jag kunna jobba, tänkte jag, när jag  fortfarande är så virrig.

Nå hur som helst. Det här är ju bara övning, tänkte jag. ”Jag har ingen tid att passa just idag”. ”Det här gör du ju bara för din egen skull”, inbillade jag mig. Och då hittade jag ju genast batterierna som rullat in under en tidning. Och sen lyckades jag faktiskt ta mig iväg på min lilla utflykt. Och inget hade jag glömt !

Och det bästa är att när man kommer ut i luften är allt så svalt utan att vara kallt. Det fläktar kring öronen och solen skiner. Utomhus är luften lätt att andas, speciellt nere vid vattnet där jag intar mitt nybryggda kaffe, lyssnar på musik, läser lite tidning och försöker kolla om jag har fått några mail på datorn. Jag kan säga att det var ju det svåraste, speciellt vad det gällde att hitta den lilla pekaren på skärmen…snacka om att irra runt (*asg*)….fast det berodde ju inte på tekniken utan på att det var för ljust, förstås. Det visste jag ju…men vad gjorde väl det ? Jag var ju utomhus…behövde inte känna någon press att gå ut för att unyttja det fina vädret. Det var redan klart. Utomhus verkar alla bekymmer små och all stress som bortblåst. Och jag förundras över att jag inte har kommit iväg på sådana här utflykter tidigare. Visst har jag promenerat, men det har nästan bara blivit den närmsta rundan. Och vissa dagar har jag inte ens förmått mig till det.

Det verkar ju lite ”sjukt” egentligen, med tanke på hur lång tid jag har haft på mig…..

Hmmm…ja, det var ju just det…”lite sjukt, var ordet, sa Bull”.

Så cyklade jag vidare så att jag var på Medborgarplatsen vid lunchtid och intog en falaffel och victoriaplommon till efterrätt.

En toppendag.

Övning ger färdighet………

3 kommentarer

Filed under ut

Quelle idé ! ;-)

Och idag vill jag hänvisa till min andra sida, där jag berättar om något som jag inte kan uttrycka på fler olika sätt….;-)

Och för er som händelsevis vill kommentera här ändå, går det förstås bra. Det kan visst vara lite knepigt att kommentera på MSN om man inte har ett hotmailkonto….så varsågoda ! Ordet är fritt varhelst…..

Själv ska jag intaga min dagliga fil med müsli…….Gott !

See you !

Lämna en kommentar

Filed under idé

retourner

Dags att vända – inte kappan efter vinden – utan vända om, efter att ha försökt vända ut och in på mig och min omgivning i 5 månader. Efter ett tjatigt men kanske nödvändigt nedstigande i ”mitt själv”, hela tiden undrande vad det egentligen består av, är det dags att vända om och åter upp i ljuset. Vilket säkert inte hindrar en parallell rörelse vid sidan om, i skuggan av den kropp och själ som är min. I helgen läste jag en intressant artikel i DN:s vetenskapsdel om att man har kunnat placera människans ”jag” eller ”själv” utanför kroppen. Man har lyckats såtillvida att en försöksperson har kunnat se sig själv utifrån. En ganska häftig gränsöverskridning, som också människor som har varit nära döden har vittnat om -hur de har befunnit sig uppe under taket och har bevittnat vad som sker i rummet fast de synbarligen inte har någon kontakt med omvärlden. Och döden är förstås det häftigaste gränsöverskridandet av alla. Och mest skrämmande. Men det finns ju en tröst i det att man faktiskt helt vetenskapligt har lyckats plocka ut människors själ utanför deras kroppar. Själavandring ligger alltså inte så långt borta som man skulle kunna tro.

Å andra sidan…kropp och själ hänger ihop eftersom man kan se spår av själen i människans kroppsspråk, liksom motsatsen. Om man går med högburet huvud och rak rygg blir man bemött på annat sätt och man får en annan självbild som ytterligare förstärker den stolta hållningen.Nu var det inte riktigt detta jag hade tänkt fördjupa mig i, i denna ”dagens epistel”, utan min eget uppåtstigande ur mig själv och därmed in i en nygammal vardag. Om en vecka börjar jag arbetsträna på riktigt. I en lugn takt men ändå med sikte på arbete framemot våren och jag har en känsla av att jag kommer att kunna komma igen i arbetslivet i någon form när den här tremånadersperioden är över. Jag tror att den här våren som varit och den höst som kommer har inneburit ett livsnödvändigt helande för mig, på det sättet att jag har respekterat mig själv fullt ut för första gången i mitt liv, kanske. Jag har satt mig under lupp och studerat mig som om jag vore någon annan och också nått vissa insikter som innebär att jag nog kan komma vidare. Och jag vet nu att det är mig själv jag vill komma vidare med, utvecklas med och glädjas med. Inte någon uppdiktad delvis upphaussad, delvis nedtryckt (av mig själv) ”moivoila”, som odlar myten om sin egen förträfflighet i vissa avseenden och tillkortakommanden inom andra områden. Att gå igång på ”drogen” att bli sedd för något jag presterat, men som ändå inte är jag, vilket ju är så lätt hänt på ett arbete som trots att det är ett arbete med människor, är så resultatinriktat, så prestationsfixerat. Jag talar om skolan. Och visst är det bra att ställa krav på sig själv och varann, men frågan är vilka krav. Det vet man ju inte förrän man vet vart man vill komma. Om man vill att svenska barn ska ha bäst poäng i Europa så är ju det lustigt att man inte vet egentligen vad man vill att de ska kunna. Innehållet i skolpaketet behöver aldrig redovisas, bara poängen…att ligga först…med vilka kunskaper som helst. Och matematik är förstås ”viktigast”, för kunskapen där är lättast att mäta på bredden och tvären.

Men om man följer med i forskningen vet man ju att kombinationen av kaos och ordning främjar hjärnans kapacitet. Människor i en miljö fylld av både kaos och ordning blir mer kreativa och nytänkande. Kanske inte alltid så ordentliga dock. Albert Einstein lär ha blivit utkörd ur skolsalen för att  han satt och tänkte på annat…pysslade med egna projekt som för den ordentlige läraren tycktes helt befängda, och alltså inte hörde hemma i skolan. Ordning och reda är nog bra till en viss gräns men ….risken finns att ordningen kapar topparna på landets begåvningsresurser och likriktar den mer normalbegåvade befolkning i en petimeterinriktad kunskapsbegränsad kopieringsbefrämjande miljö, där rätt svar, upp med handen och raka led är den enda sanna melodin.Den stadiga marschen mot en grå framtid ….kulturlös, huvudlös, glädjelös men inte poänglös. Ja, kanske är det dit vi vill komma ? Bäst betyg i Europaklassen till vilket pris som helst.Men nej ! Dit vill icke jag. Så lätt att säga ett steg utanför men så svårt att göra innanför. Så svårt att hävda ett nytänkande i en institution som har överlevt sig själv i generationer. Jag skulle vilja vara revolutionär inom ett område i världen och det är i skovärlden. I byggbranschen talar man om friskt virke. Det är just vad vi har i skolan i form av barnen….men snart låter vi det murkna, ligga oanvänt eller felanvändas allt för länge och vi har förbrukat våra resurser bara på grund av viljan att likrikta. Varför vill vi likrikta ? För att vi inte har tid eller råd med vårat grundmaterial. Ju yngre färskare virke, desto mindre råd har vi. Mindre intresse att forska om små barn och lärande. Förskollärare ska inte längre ha möjlighet att gå vidare till forskning. Olika träslag är bra till olika slags byggen och bygger vi fel från början kan träslaget slå sig och bli obrukbart….så vi vänder på steken…..mer pengar och resurser till de yngre som både behöver mer uppmärksamhet och trygghet för att bli modiga och kunskapstörstande samhällsbyggare och inte avbrutna, avböjda, stickiga, krokiga, missförstådda, missanpassade redan från första dagen i skolan.Och tillbaka till mig. Vad har allt detta med mig att göra ?

Jo, jag sa för 35 år sedan att jag ville bli lärare för att jag ville göra om den till något bättre, inte för att jag ville föra den gamla traditionen vidare eftersom jag visste redan då vad jag fortfarande vet, att jag är inte byggd för att vara den sortens lärare. Det finns så oändligt många lärare som är så mycket bättre än jag på den konventionella lärarrollen. Inte konstigt att jag slutligen blev helt utmattad av att stånga mig blodig mot alla konventioner både inom och utom mig, särskilt när jag kände att det inte fungerade varken för mig eller barnen. Ett ständigt riktningslöst omkringrusande mot ett mål som var …? …Ja, i alla fall osynligt för mig och med en blodigt sönderstångad panna…..Men hindret….det högsta hindret, mina damer och herrar låg innanför den där pannan, eftersom jag aldrig vågade tro om mig själv att jag var kapabel att faktiskt ta mig över det, utan körde den rutinerat bekväma vägen strax bredvid som visade sig vara ödeläggande för hela mig…både kropp och själ, eftersom jag drev in mig själv i en depression där jag varken hittade mål eller mening eller väg ut.

Men nu ?

Jo, jag är på väg ut, om än lite trevande….

Fast med mitt ”jag” lite på distans utanför mig, önskar jag mig lycka till i fortsättningen, för det lär jag behöva !

För om jag fortsättningsvis ska jobba i skolan måste det vara inom ett ”nyskapande” område, för att kunna släppa alla tankar på att ”så här har vi alltid gjort”…eller ”så gör vi inte här” och så rinner lusten ur, och alla små tända stjärnögon slocknar. Finns det något sorgligare att se ? Nej, men det finns heller inget roligare än när stjärnögon tänds hos barn när de ser och förstår sammanhang, när de upplever det roliga i att lära sig och de gör de för sin egen skull och inte för att tillfredsställa någon annan.

Förresten…det finns väl inga lågstadielärare som har varit lika framgångsrika i att lära barn läsa som Magnus, Brasse och Eva ? Och vilka metoder använde de sig av ? Ja, för jag menar inte att alla lärare ska bli entertainers utan att de ska använda sig att rätt verktyg eller metoder.

Och då ser vi att några av de viktigaste verktygen är;

HUMOR, LEKFULLHET, MUSIK, BILD, ETT NYSKAPANDE FÖHÅLLNINGSSÄTT TILL SPRÅKET, KÄRLEKSFULLHET, BUSIGHET, ORDNING, KAOS.

Och när vi nu har verktygen….vad fattas….? Jo, vi har formen, men innehållet är ju mer omstritt. Utom just i fallet att lära sig läsa, fast när vi kan läsa…vad ska vi läsa ? Men som vanligt faller den viktigaste frågan bort i alla skoldebatter för att alla kortsynta faller redan på startlinjen. Faller redan i Ordning och Uppförande. Dom som var duktigast på det blev nog skolpolitiker och sen behövde de inte lära sig något mer. Framförallt behövde de inte tänka på vad som var viktigast att lära sig eftersom de lydde sin lärare till punkt och pricka och läste sina läxor som de skulle. Kopierade svar u böckerna och skrev kunskapsbaserade uppsatser utan litterära ambitioner, men rättstavade.

Ja, ni hör och ser…jag förbereder mig för uppåtstigande..inte i en luftballong utan i en  mödosam klättring uppför alla trappsteg som jag förut gått nerför. Men nu ser jag allt ur ett annat perspektiv, för jag har haft tiden på min sida. Jag har hunnit med mig själv och därmed har jag också fått lite hälsosam distans till mig själv som jag tror inte bara kommer mig själv tillgodo utan även dem jag kommer att jobba med och för i framtiden.

Ha det så länge…

2 kommentarer

Filed under ändra, depression, frisk, gränsen, hjärna, kropp, skolpolitik, träning, undersökningen, ut, vända om, vända ut och in

Tystnad-Silence

Kommer hem till tystnaden i mig själv och bullret utanför på gatan. På landet var förhållandet det omvända. En ständigt brusande tankeverksamhet inombords medan tystnaden utomhus ibland kunde vara öronbedövande. Tankarna flyger inte lika fritt här men fåglarna på taket mitt emot får luft under vingarna. Ställföreträdande tankeflykt kanske.

I min barndom var jag blyg. Blyg för jämnåriga mest. Många storasyskon och ungdomliga föräldrar gjorde att jag rörde mig rätt fritt bland äldre människor och kände mig inte obekväm. Kan ha att göra med att de vuxna lät mig vara och brydde sig egentligen inte så mycket om hur jag var. Kunde sitta tyst under flygeln på kvällarna och lyssna när de vuxna pratade i rummet intill och trodde att jag sov. Tystnaden fortsatte även vid middagsbordet fast de såg att jag faktiskt satt där. Jag var som tidigare nämnts här inte tillfrågad i olika frågor men mina kommentarer som jag ibland fällde var oftast muntra och kvicka, men jag tillförde egentligen inte någonting i debatten. Ville jag inte, kunde jag inte eller var det inte någon som efterfrågade min åsikt ? Någon slags blygsel var det väl som gjorde att jag satt mest tyst och lyssnade. Jag var inte ensam i syskonskaran om att vara  sådan. Min mellanbror var också mycket tyst och kom liksom jag med kommentarer, fast än mer underfundiga.

Nuförtiden tror jag att det är vi två som har mest behov av att prata. Att uttrycka vår mening för var och en som orkar lyssna. Men ändå känns tystnaden som ”hemma” för mig. Inte alltid bekvämt men ändå minst obekvämt. Att tiga är att samtycka, heter det ju och det är väl i de sammanhangen som det känns obekvämt att vara tyst, när jag inte håller med föregående talare. Därför har det blivit så att jag tar till orda i mer offentliga sammanhang i vuxen ålder när det är något jag vill plädera för eller emot. Men eftersom jag har identifierat mig med den ”lyssnande människan” för det mesta känner jag mig mer som om jag ”sticker opp” och går till attack än att jag inbjuder till diskussion när jag väl öppnar truten. Jag förvånas över att en del människor kan få så mycket luftrum ibland utan att ha något speciellt att säga. Inte det att de är ointressanta, men de talar oupphörligen och lämnar inte en andningspaus att bryta in i ens en gång. Och om man någon gång lyckas med detta konststycke blir man ganska snart avbruten…antagligen av den enkla anledningen att man dels är så förvånad över platsen man får eller att man glömt vad man vill säga. …Man och man, förresten ? Så är det för mig i alla fall. En osäkerhet hos mig sprider sig säkert från mig till andra som ingen står ut med. För medan jag börjar fundera på vad jag egentligen tänkt säga kan det ju bli tyst både utom och inom mig, vilket ökar stressen hos samtliga närvarande. För vad är tystnad ? Ett hål ? Ingenting ? En avgrund som alla kan falla i. Ett icke-produktivt sätt att vara…?

Ja, nästa fenomen att effektivisera i samhället är väl tystnaden. Den ska vara kort men kärnfull. Säga mer än tusen ord…Den ska inte lämna ett spår av osäkerhet eller obehag efter sig. Den ska helt enkelt vara talande. Och vi är på god väg att helt och hållet radera den ”goda” tystnad som kan finnas mellan vänner,som inte är störande tystnad, utan en bekväm tillitsfull tystnad där vi vet vad den andre tänker, och om vi inte vet kan vi antingen fråga eller lita på att vi så småningom får höra en väl utvecklad tanke så småningom. För att vänner och de allra käresta ger varann den tiden. Även det ”goda” struntprat som kan verka trivialt till en början, men som tack vare att de samtalande är på samma nivå eller känner varann väl, eller på rätt sätt, kan utvecklas till något kreativt. Även där krävs ett tålamod och gott om tid.

Jag brukar citera Dostjevskij som sa att ”ur struntpratet föds sanningarna”, inte för att jag är speciellt förtjust i just struntprat men för att jag av erfarenhet har märkt att det är sant. Och den erfarenheten har jag fått för att jag har gett just mig och min omgivning tid. Kanske inte hårdvaluta i dessa kommande tidseffektiva tider, men för mig är det guld värt.

På samma spår är man i dagens DN (om kreativitet), när man citerar Nalle Puhs uttalande om att han har så mycket ”tänk” men när det kommer ut i dagsljuset verkar det plötsligt inte lika värdefullt och ”vännen” Ior stöder honom i hans val att hellre vara tyst än att  delge sina tankar.

Jovisst är det väl tänkvärt att man inte behöver ge uttryck för allt, men å andra sidan är ju Ior inte mycket till vän när han helst inte vill höra vad någon med en mycket liten hjärna har att säga. Dels underskattar han ju sin vän och dels visar han inget intresse för honom, och just bristen på förväntan på en medmänniska kan vara förgörande för både självkänsla och självförtroende. Och DN själv visar i samma stund prov på en icke-förstående attityd genom rubriksätningen på första sidan. Ett mycket lösryckt citat som säger väldigt lite om vad artikeln egentligen handlar om. Den arme rubriksättaren fick väl helt enkelt inte tid till att läsa artikeln innan tidningen skulle in i pressen. Läs och kolla själva får ni se.   (Tyvärr är just den artikeln inte utlagd på nätdelen, så ni får snällt gå och köpa om den inte redan finns hemma. Ingen idé att jag länkar dit alltså, fast den här artikeln går också att läsa i sammanhanget)

Fast se här…dagen efter gick det att länka till rätt artikel, dock inte till rubriken på första sidan, vilket vi väl kan vara glada för…

Om ni har tid, vill säga……

Ha det !

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

changer

Att ändra sina mönster, sina danssteg, om än aldrig så lite, kan ha stor betydelse både för en själv och för omgivningen. Och något som jag har läst i en bok för länge sen stämmer fortfarande, och verkar alltmer sant: ”Man kan aldrig ändra på andra utan att förändra sig själv först”.

Det gäller ju i allra högsta grad i barnuppfostran. Aldrig att det hjälper att man säger till sina barn att de inte ska röka eller dricka om man fortsätter själv som om ingenting hade hänt. Ja, ni vet…barn gör som man själv gör och inte som man säger. Det är ju egentligen samma sak i relationer. Om ett par bråkar kan det ju låta så här:

”Skrik inte åt mig!” vrålar den ene. ”Jag skriker inte!” vrålar den andre tillbaka.

Hela det sociala livet är en enda spegling, av positiv eller negativ art. Och då vill det till att man, om man vill att den andre ska förändra sitt beteende,  själv måste göra och säga och vara på det sättet som man önskar av den andre. Eller helt enkelt bara säga eller göra andra saker än man brukar, så kanske det uppstår något nytt oväntat men positivt, ur denna förändring.

I alla fall är det något som jag har kunnat konstatera under de veckor jag har varit här på landet med mina släktingar, där verkligen mönster kan cementeras för alla framtid om man inte passar sig.

Så min nya giv har varit att artigt men bestämt säga nej tack, till umgänge om jag inte känner att jag ”klarar av” det. Eller så är jag med en liten stund. Tar en drink med föräldrarna och går sen ner och lagar mat till mig själv. Först kan det tyckas nästan provokativt att säga nej till middagssällskap, men när alla har vant sig infaller ett lugn. De ser att jag kan och vill välja dessa stunder för mig och själv och de behöver inte känna skuldkänslor för att de gärna vill se ett TV-program istället för att umgås med en som egentligen trivs bra för sig själv.

Förut hade jag kanske gjort mig tillgänglig för att inte de andra ska känna sig ledsna eller få skuldkänslor, fast då blir det ju bara ett evigt hänynstagande utan att någon egentligen vet varför.  Samma sak har gällt med de syskon och syskonbarn som har varit här. I det fallet har det väl varit nästan ännu tydligare. Det har förväntats av mig, fast inte medvetet, att jag vill vara med dem för att så har det väl alltid varit, eller…?

Jo, jag minns ju när jag var liten och inte fick följa med min bror och kompis ut och segla. Hur jag grät förtvivlat. Och att jag en gång hoppades på att komma med på en fest som samme bror skulle ha ute på landet. Jag brukade faktiskt få vara med när han hade fest i stan med samma kompisar, så det var inte en helt orealistisk önskan, men jag var ju förstås 6 år yngre och det gör skillnad när man är 12 och 18. Så på något sätt lever kanske föreställningen kvar att det är jag som är i underläge i det fallet fast det de senaste 30 senaste åren har förhållt sig på nästan omvänt sätt. Jag har varit lite ”ball” faster/moster för mina äldre syskonbarn och deras föräldrar och även min mamma har väl varit lite avis på min populäritet, som jag inte ens har jobbat på för att uppnå. Egenligen är det väl bara det faktum att jag har verkat ungdomligare och därmed närmare dem i ålder samtidigt som jag har varit lite upptagen med mina lika balla kompisar och min dåvarande pojkvän och  det kunde ju också verka imponerande. Nu är emellertid den storhetstiden förbi,(inte längre lika ungdomlig ;-)), men under hela den här tiden har jag ju ändå varit lillasyster till mina syskon hur jag än har burit mig åt och jag tog nog på mig att vara den som drog ihop både släkt och vänner på mina större kalas, inte bara för att de skulle lära känna varann och för att få ihop mina världar utan för att jag ville visa (på ett pedagogiskt övernitiskt sätt) hur lite ålder spelade roll, och också för att  släktingarna skulle få sig en pust av den ungdomliga världen. För lite dåligt samvete kunde jag nog jämt ha för att jag inbillade mig  att de tyckte att jag seglade fram på en räkmacka genom livet. Minst och mest älskad, kanske de trodde att jag var.

Nej, det här är inga sanningar som jag presenterar utan bara underlag för varför jag känner/har känt att jag ska vara till för alla…jag ska tycka rättvist lika mycket om alla syskonbarn, vilket jag också gör, fast de äldsta har jag träffat mest, men hela tiden är det inte mina egna preferenser jag efterfrågar utan mer vad andra kan tänkas ha ut av mig så att ingen blir arg eller besvken på mig. Ja, ni fattar. Återigen ”att vara till lags-spåret”. Och är det någon som har bett mig ?

Tror inte det faktiskt. Visst är jag släktkär, men är släkten kär i mig ? Alltså, visst är jag älskad av alla på ett sätt men inte bara för den jag är utan för den jag har gett mig ut för att vara. Och vem är jag då ? Ja, inte kan man ta reda på det när man hela tiden är i full gång med att ta reda på hur alla andra är eller vad de tycker.

Så nu sitter jag här i min ensamhet och stortrivs med det. Och…det mest fantastiska…..det verkar de också göra. En sån skön vana att göra det man känner för, när man har semester ! 😉 Nu kan ju de andra också göra så ! Och plötsligt känns  alla samtal som ändå uppstår, i bastun, på bryggan när man solar (?) efter badet, när man släpar stockar, i dasskön…und so weiter…så mycket mer intressanta. Det händer andra saker då än vid middagsbordet när man dricker samma vin, äter samma goda ”mammas middagar” och sjunger samma sånger som förra året, ni vet…”same procedure”….för plötsligt börjar vi inte bara prata och sjunga, utan också lyssna på varandra.

Och plötsligt när jag nu sitter härnere  och tittar ut genom fönstret slår det mig som en blixt från en klar himmel, att det är en stor del av mig detta, att sitta just här på den här delen av tomten och filosofera och drömma mig bort , ”där barn jag lekt”, att dra mig undan för mig själv och bereda plats för egna tankar. Sådan har jag blivit nu, men plötligt inser jag att jag har strävat mot detta svunna tillstånd, hela tiden.

Och jag som har inbillat mig och alla andra att jag är en sådan socialt beroende människa, som lever av ”det goda samtalet”, som trivs bäst i tvåsamhet och tillsammans med andra vänner. Jovisst stämmer det också, men inte så länge jag inte ges möjlighet att gå undan och vara för mig själv och tänka och samla ihop det lilla vett jag har. Och det var ju just i år när jag förmenades den möjligheten på jobbet i ännu högre grad än annars, som allting brast. Som jag kände att jag inte höll ihop och jag kunde inte, hur gärna jag än hade velat, ”ta mig samman” och gå vidare. Jobba på som vanligt var inte att tänka på. Jag hade inte hunnit klara tankarna vilket ledde till att jag varken kunde hålla ordning på mig själv eller min omgivning vilket inkluderar alla papper, glasögon, böcker, you name it, som jag la ifrån mig på de mest väntade eller oväntade ställen.

Så kanske det här avskärmandet är i det närmaste livsviktigt för mig. Kanske också för dig…och dig…?

Att samla ihop sig själv och veta var man har sig och sina gränser gentemot andra och sig själv. För ibland kan man vara mer gränslöst krävande mot sig själv än någon annan någonsin kan eller törs.

”Det här har jag ju alltid klarat, så nog kan jag klara av det igen + lite till….och lite till…och inte tänker jag gnälla heller för det har jag ju aldrig behövt göra förr…och gnälliga människor har jag svårt för….”

Och så där har jag kunnat hålla på och köra in mitt förstånd i väggen hela tiden….men det är nog nu !

Återstår bara frågan om jag är mer beroende av egen tid än alla andra är…om jag är sällsynt korkad och därför behöver bonustid för att fatta vem jag är och varför…? Hm…Återstår att se. Men det tar vi en annan dag, för nu är det helg.

Rast ! Vila ! För att jag vill….;-)

1 kommentar

Filed under mönster