changer

Att ändra sina mönster, sina danssteg, om än aldrig så lite, kan ha stor betydelse både för en själv och för omgivningen. Och något som jag har läst i en bok för länge sen stämmer fortfarande, och verkar alltmer sant: ”Man kan aldrig ändra på andra utan att förändra sig själv först”.

Det gäller ju i allra högsta grad i barnuppfostran. Aldrig att det hjälper att man säger till sina barn att de inte ska röka eller dricka om man fortsätter själv som om ingenting hade hänt. Ja, ni vet…barn gör som man själv gör och inte som man säger. Det är ju egentligen samma sak i relationer. Om ett par bråkar kan det ju låta så här:

”Skrik inte åt mig!” vrålar den ene. ”Jag skriker inte!” vrålar den andre tillbaka.

Hela det sociala livet är en enda spegling, av positiv eller negativ art. Och då vill det till att man, om man vill att den andre ska förändra sitt beteende,  själv måste göra och säga och vara på det sättet som man önskar av den andre. Eller helt enkelt bara säga eller göra andra saker än man brukar, så kanske det uppstår något nytt oväntat men positivt, ur denna förändring.

I alla fall är det något som jag har kunnat konstatera under de veckor jag har varit här på landet med mina släktingar, där verkligen mönster kan cementeras för alla framtid om man inte passar sig.

Så min nya giv har varit att artigt men bestämt säga nej tack, till umgänge om jag inte känner att jag ”klarar av” det. Eller så är jag med en liten stund. Tar en drink med föräldrarna och går sen ner och lagar mat till mig själv. Först kan det tyckas nästan provokativt att säga nej till middagssällskap, men när alla har vant sig infaller ett lugn. De ser att jag kan och vill välja dessa stunder för mig och själv och de behöver inte känna skuldkänslor för att de gärna vill se ett TV-program istället för att umgås med en som egentligen trivs bra för sig själv.

Förut hade jag kanske gjort mig tillgänglig för att inte de andra ska känna sig ledsna eller få skuldkänslor, fast då blir det ju bara ett evigt hänynstagande utan att någon egentligen vet varför.  Samma sak har gällt med de syskon och syskonbarn som har varit här. I det fallet har det väl varit nästan ännu tydligare. Det har förväntats av mig, fast inte medvetet, att jag vill vara med dem för att så har det väl alltid varit, eller…?

Jo, jag minns ju när jag var liten och inte fick följa med min bror och kompis ut och segla. Hur jag grät förtvivlat. Och att jag en gång hoppades på att komma med på en fest som samme bror skulle ha ute på landet. Jag brukade faktiskt få vara med när han hade fest i stan med samma kompisar, så det var inte en helt orealistisk önskan, men jag var ju förstås 6 år yngre och det gör skillnad när man är 12 och 18. Så på något sätt lever kanske föreställningen kvar att det är jag som är i underläge i det fallet fast det de senaste 30 senaste åren har förhållt sig på nästan omvänt sätt. Jag har varit lite ”ball” faster/moster för mina äldre syskonbarn och deras föräldrar och även min mamma har väl varit lite avis på min populäritet, som jag inte ens har jobbat på för att uppnå. Egenligen är det väl bara det faktum att jag har verkat ungdomligare och därmed närmare dem i ålder samtidigt som jag har varit lite upptagen med mina lika balla kompisar och min dåvarande pojkvän och  det kunde ju också verka imponerande. Nu är emellertid den storhetstiden förbi,(inte längre lika ungdomlig ;-)), men under hela den här tiden har jag ju ändå varit lillasyster till mina syskon hur jag än har burit mig åt och jag tog nog på mig att vara den som drog ihop både släkt och vänner på mina större kalas, inte bara för att de skulle lära känna varann och för att få ihop mina världar utan för att jag ville visa (på ett pedagogiskt övernitiskt sätt) hur lite ålder spelade roll, och också för att  släktingarna skulle få sig en pust av den ungdomliga världen. För lite dåligt samvete kunde jag nog jämt ha för att jag inbillade mig  att de tyckte att jag seglade fram på en räkmacka genom livet. Minst och mest älskad, kanske de trodde att jag var.

Nej, det här är inga sanningar som jag presenterar utan bara underlag för varför jag känner/har känt att jag ska vara till för alla…jag ska tycka rättvist lika mycket om alla syskonbarn, vilket jag också gör, fast de äldsta har jag träffat mest, men hela tiden är det inte mina egna preferenser jag efterfrågar utan mer vad andra kan tänkas ha ut av mig så att ingen blir arg eller besvken på mig. Ja, ni fattar. Återigen ”att vara till lags-spåret”. Och är det någon som har bett mig ?

Tror inte det faktiskt. Visst är jag släktkär, men är släkten kär i mig ? Alltså, visst är jag älskad av alla på ett sätt men inte bara för den jag är utan för den jag har gett mig ut för att vara. Och vem är jag då ? Ja, inte kan man ta reda på det när man hela tiden är i full gång med att ta reda på hur alla andra är eller vad de tycker.

Så nu sitter jag här i min ensamhet och stortrivs med det. Och…det mest fantastiska…..det verkar de också göra. En sån skön vana att göra det man känner för, när man har semester ! 😉 Nu kan ju de andra också göra så ! Och plötsligt känns  alla samtal som ändå uppstår, i bastun, på bryggan när man solar (?) efter badet, när man släpar stockar, i dasskön…und so weiter…så mycket mer intressanta. Det händer andra saker då än vid middagsbordet när man dricker samma vin, äter samma goda ”mammas middagar” och sjunger samma sånger som förra året, ni vet…”same procedure”….för plötsligt börjar vi inte bara prata och sjunga, utan också lyssna på varandra.

Och plötsligt när jag nu sitter härnere  och tittar ut genom fönstret slår det mig som en blixt från en klar himmel, att det är en stor del av mig detta, att sitta just här på den här delen av tomten och filosofera och drömma mig bort , ”där barn jag lekt”, att dra mig undan för mig själv och bereda plats för egna tankar. Sådan har jag blivit nu, men plötligt inser jag att jag har strävat mot detta svunna tillstånd, hela tiden.

Och jag som har inbillat mig och alla andra att jag är en sådan socialt beroende människa, som lever av ”det goda samtalet”, som trivs bäst i tvåsamhet och tillsammans med andra vänner. Jovisst stämmer det också, men inte så länge jag inte ges möjlighet att gå undan och vara för mig själv och tänka och samla ihop det lilla vett jag har. Och det var ju just i år när jag förmenades den möjligheten på jobbet i ännu högre grad än annars, som allting brast. Som jag kände att jag inte höll ihop och jag kunde inte, hur gärna jag än hade velat, ”ta mig samman” och gå vidare. Jobba på som vanligt var inte att tänka på. Jag hade inte hunnit klara tankarna vilket ledde till att jag varken kunde hålla ordning på mig själv eller min omgivning vilket inkluderar alla papper, glasögon, böcker, you name it, som jag la ifrån mig på de mest väntade eller oväntade ställen.

Så kanske det här avskärmandet är i det närmaste livsviktigt för mig. Kanske också för dig…och dig…?

Att samla ihop sig själv och veta var man har sig och sina gränser gentemot andra och sig själv. För ibland kan man vara mer gränslöst krävande mot sig själv än någon annan någonsin kan eller törs.

”Det här har jag ju alltid klarat, så nog kan jag klara av det igen + lite till….och lite till…och inte tänker jag gnälla heller för det har jag ju aldrig behövt göra förr…och gnälliga människor har jag svårt för….”

Och så där har jag kunnat hålla på och köra in mitt förstånd i väggen hela tiden….men det är nog nu !

Återstår bara frågan om jag är mer beroende av egen tid än alla andra är…om jag är sällsynt korkad och därför behöver bonustid för att fatta vem jag är och varför…? Hm…Återstår att se. Men det tar vi en annan dag, för nu är det helg.

Rast ! Vila ! För att jag vill….;-)

Annonser

1 kommentar

Filed under mönster

One response to “changer

  1. livsglimtar

    Det fanns en flicka som satt i mamma och pappas kök och drack de sista ljumma dropparna kaffe i ensamhet och njöt. Njöt när alla andra hade hastat iväg till jobb och skola, då där i min ensamhet insåg jag att det är ensam i ett kök jag alltid kommer att längta till. Det tog massor av år att komma dit, dra sig tillbaka från alla roller jag trodde att jag måste ha.
    Slutliga steget var sjukdom och mitt i allt elände som den skapar så kan jag njuta av den där längtan sedan barnsben av ensamhet att bara få vara. Titta ut på livet och alla andra som flänger hysteriskt runt.
    Har äntligen närmat mig, mig själv det som är jag hela jag.
    Ditt sökande i dig själv slår an så många strängar i mitt eget inre.
    – Jag har varit dåligt på att skriva nu under semestern, jag har varit lite mentalt trött på att kommentera. Men du, nu blir det väl mer som vanligt igen när jag åter är ensam hemma.
    Kram 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s