Monthly Archives: september 2007

moi – ou est-elle ? Del 2

Facebook äter upp min tid och kanske mittt liv ?  Hade ju inte tänkt logga in där alls, men en vän från min msn-blogg bjöd in mig och sen var det ju kört. Fast jag är tillräckligt gammal för att tycka att det hela är skräckartat med alla dessa jämförelser hit och dit, är jag tillräckligt ung för att ”leka” på den där bakgården med andra likasinnade, såväl bloggvänner som släktingar och övriga vänner. Att kasta får och pussla och rekrytera andra vampyrer känns rätt oskyldigt och skojigt, men i förlängningen…vart tog mitt liv vägen? Och mina vänner är ju visserligen lika lekfulla som jag, men kanske att vi tröttar ut varann med den ena absurda utmaningen efter den andra.  Å andra sidan blir umgänget där rätt prestigelöst och faktiskt rätt fantasifullt, fast inte många vettiga ord sägs. Ändå känner jag mig ganska hemma i denna ”tillgjorda” gemenskap. Kanske för att det är så tydligt att det faktiskt handlar om just lek och spel, till skillnad från bloggeriet, som ju hittills har svalt mycket av min vakna tid. I synnerhet sen jag blev sjukskriven. Det här är emellertid inget som jag planerar att jag ska ägna mig åt, att kasta får och drinkar på mina vänner, till skillnad från när jag går och grunnar på en bloggtext jag vill skriva. Kanske är vi människor aldrig färdiga med leken i våra liv ? För visst var det så att barndomen gick åt till mycket lektid, till synes bortspilld, men om man har läst Matti Bergströms bok om hjärnans behov av kaos ordning, för att kunna utvecklas, förstår jag att ”facebook” är den vuxna motsvarigheten till ett slags kaos för det finns liksom inga spärrar inbyggda. Man kan skicka hur knäppa saker som helst till sina vänner och det mottas med ett smile eller en ”growing gift” som efter ett tag visar sig utvecklas till en självvattnande växt i form av vattenkran.  Alltså, det finns en hel del oväntade, fantasifulla inslag i detta kaos som inspirerar. Bloggandet närmar jag mig från ett annat håll. Där är det jag själv som står för ”underhållningen”.  Inte mycket kommer gratis där. Det kan bli intressanta diskussioner och ibland kan många ha vänligheten att kommentera och tycka om både mina bilder och min text men, som sagt…allt beror på mig, vad jag gör det till. Inte alls så som med Facebook, där det känns som om nästan inget beror på mig. Jag bara gör som jag blir uppmanad och skickar en massa gratisgåvor och drinkar till folk och så får jag fler poäng och fler knasigheter att skicka. Hur ytligt som helst. Det är ju egentligen så långt ifrån min vision av hur ett idealt utbyte mellan människor ska eller borde se ut. Och kanske just därför rätt charmigt.

Men jag aktar mig för bjuda in någon som inte har bett om det direkt. Vill ju inte gärna vara upphov till någon annans nedgång och fall. Var och en får stå för sin egen undergång. Typ.

Och jag har för säkerhets skull gått med i en grupp på Facebook som heter ”Hata Facebook”. Den är till för alla som just upplever att deras tid blir uppäten av Facebook. Typ AA för Facebookare…Inbillar mig att jag rätt snart kan behöva den typen av stöd och hjälp.

Peace !

1 kommentar

Filed under avstickare

Simple

Att göra allt enkelt utan att göra det tråkigt. Att skala av och skala ner utan att förenkla för mycket. Att se sammanhangen så tydligt att andra gör det också. Att förtydliga utan att skriva folk på näsan. Att göra saker spännande utan att det blir konstruerat.

Hur gör man ?

Jag jobbar i skallen med mitt projekt. Skriver ner långa haranger och verser som stöd för minnet och ingångsport till mitt nya projekt. Jag spelar in ett grundkomp och läser upp min text, helt utan att sålla, för en ung nätvän, som brukar ge mig god feedback, men hon säger bara: ”Du är galen” !

He ! Hon har rätt. *asg*

Jag har en tendens att göra för mycket. Skriva för långt och göra enkla saker svåra, istället för tvärtom. Så nog är det en utmaning alltid, detta jag har föresatt mig. Fast det sporrar mig snarare än trycker ner mig. Och jag visste nog vad jag gjorde när jag valde att läsa upp det för den unga vännen. För nu gäller bara ärlig feedback. Jag kan inte lyckas med för mycket ”välvilja” och allmän vänlighet. Det måste vara klara papper och utan reservationer. Jag vet ju att jag måste ha ett toppenmaterial om jag någonsin ska kunna gå vidare med det.

Och mitt största problem är nog inte att jag har för få idéer utan alltför många. Så det jag tänkte att jag skulle göra på ett år kommer att ta säkert minst två år, innan hela ”kittet” är färdigproducerat. Så vet någon något lämpligt stipenium man kan söka, så kom gärna fram med det ! 😉

Och än så länge ska jag ju heller inte stressa mig själv med alltför vidlyftiga företag. Bara inne i min första arbetsträningsfas än så länge. Och eftersom mitt arbete på ett sätt har anknytning till mitt eget projekt, vill jag heller inte tappa fokus på det. Bara ge det ett lite annat upplägg. Men som sagt….jag måste nog hej, jag måste hej, jag måste hejda mig en aning innan jag blir galen på riktigt.

Hoppas bara det inte är för sent redan ! :-0 

3 kommentarer

Filed under enkel, idé, klar, skala, stress, tydlig

lentement

Jag hör till dem som hyllar långsamhetens princip. Om det beror på att jag blir stressad av snabbhet eller för att jag tänker långsamt, vet jag inte….men det lutar åt det senare. Men långsamhet ger större utrymme för reflexion. Nu har tyvärr inte långsamhet premierats så vidare värst, varken i skolans värld eller i samhället i övrigt. Många gånger har ju intelligens likställts med snabbhet och inom idrotten är det ju inget snack om saken. Vem som är bäst, alltså.

Men nu när jag har sluppit ifrån den yttre stressen under det här året, inser jag verkligen att jag kan tänka snabbt om det kniper. Jag har nog förut haft en tanke om mig själv att snabbhet är en omöjlighet. Ingen idé att ens försöka. Det gäller väl bara att ändra tankarna om sig själv, kanske. Men vad som händer när någon pratar för fort eller ger en förklaring alltför knapphändigt, är just det att  jag stänger av hela hjärnan. Allting suddas ut. Jag kan varken tänka eller uttrycka mig klart, varpå jag naturligtvis blir betraktad som en aning korkad. Eller ? Kanske är det bara jag själv som tycker det ? Jag brukar inte vara rädd för att fråga eller våga tala om att jag inte riktigt har förstått problemet och ofta drar många en lättnadens suck, eftersom jag brukar fråga det som ingen annan vågar. Och varför vågar ingen det ? Går alla omkring och klassar ned sig själva som korkade om de inte har fattat vid första försöket, så att säga. Och det slår mig att det borde gå att träna bort  att stänga av hjärnan så fort någon pratar för fort eller talar om nåt som man tror att man inte begriper, precis som man kan träna i alla andra avseenden. Men det förutsätter ju att alla nollställer sig. Att ingen har behov av att sätta sig på högre hästar än någon annan.

Det går ju bevisligen att träna sig till att bli en fullfjädrad säljare t.ex. Och regel nummer 1 måste vara att man ska tala så fort så att man överrumplar det stackars offret, som genast inbillar sig att hon är så korkad som inte har förstått alla fina erbjudanden, så hon säger ja bara för att bli av med försäljaren. ”Hon” i det här fallet är jag och försäljaren var en telefonförsäljare som ringde igår för att kränga på mig ett bredbandsabonnemang, och fast jag sa nej tre gånger och bad att få tänka på saken, lyckades han ändå prångla på mig det där abonnemanget ändå. Fast jag har möjlighet att ringa upp och hindra ”processen” inom tre veckor. Det var väl enda ursäkten för att jag lät mig luras. Det må ha varit hur bra erbjudande som helst, men jag hatar för det första telefonföräljare, för det andra reklam, som gör att man känner sig lurad, och för det tredje; människor som pratar för fort av endast en anledningen; att få mig att känna mig så dum så att jag inte nänns fråga om. Alla mina normala reaktioner stängs av och jag blir helt blockerad. Hade jag reagerat bara lite snabbare hade jag helt enkelt kunnat slänga på luren. Bättre fly än illa fäkta. Men inte ens det mäktade jag med.

Jag har aldrig blivit våldtagen, men jag kan verkligen förstå känslan, efter gårdagens samtal. Att bli så överrumplad att man låter sig övertalas fast man egentligen inte vill. I alla fall inte nu. Om jag skulle vilja byta bredband, vilket jag i och för sig har tänkt någon gång, så vill jag göra det efter moget övervägande och inte för att något idiot har ringt upp och kört över mig som värsta ångvält med sitt prat. Jag var helt darrig en lång stund efteråt. Jag som trodde att jag hade lyckats öva upp min förmåga att känna efter och säga ifrån. Klart att jag inte var fullfjädrad på området men att jag skulle låta mig plattas till på detta sätt….?

Pust !!!

Det kan hända att jag var ett sådant ”villigt offer” för att jag tidigare på dan hade känt mig så himla nöjd och belåten med mig själv för att jag hade gått på mitt första ”Friskis & Svettis”-pass. Köpte ett säsongskort förra veckan och så sprang jag ner till min närmsta Friskislokal och gjorde ett ”medelpass” och jag vill lova att jag blev svettig. Efter en kvart var jag sjöblöt, men var glad som en lärka efteråt för att jag ändå, i princip, hade orkat med hela passet, med några korta avbrott för att dricka vatten.

Så när telefonkillen ringde senare på kvällen var jag öppen och glad och godtrogen, rosig om kinderna och antagligen öppen som en god bok för allsköns övertalning. Han nosade upp minsta tvekan i min röst när jag sa nej. Min vanliga skepsis mot dylika försäljare hade liksom ångat bort i gymnastiksalen.

Nästa gång ska jag gå på ett ”Bas-pass”, så jag inte blir så lättlurad ifall någon mun-och fotmålare skulle vilja sälja några brevmärken till mig. Fast å andra sidan är de alltid mycket mer hänsynsfulla och visar stor respekt om man tackar nej, så jag brukar köpa av dem bara för det…för att inte tala om Hörselskadades Riksförbund, eller Rädda Barnen, fast dom brukar jag säga nej till när de ringer eftersom jag redan har en månatlig betalning till dem…

Suck ! Det finns så mycket behjärtansvärt som man skulle kunna sponsra, men tänk så mycket energi det går åt till att säga ”nej”, bara för att man ALLTID känner sig lurad när man säger ja till en försäljare och känner sig elak om man säger nej till behjärtansvärda ändamål. Och förresten..är det inte sån´t man kan betala skatt för..?..att slippa telefonförsäljare, och att de folkvalda som förhoppningsvis är mer insatta i vilken hjälp som behövs var, får bestämma vart pengarna ska gå. Jag vet inte, men jag tror att det kallas ”bistånd”……;-)

Nu blev det ju så att jag pga att jag blev stressad av den ”speedade telefonförsäljarkulturen” sa ja till ”fel sak”, och sen kommer jag väl å andra sidan säga nej till ”rätt sak” nästa gång någon vågar sig på att ringa….. Rädda Barnen eller vilka det nu kan vara. Fast å andra sidan kanske jag skulle svara ja….för om det är som han sa igår, att jag kommer att tjäna 200 kronor i kvartalet på mitt nya abonnemang så kan jag ju plussa på med sisådär 60-70 spänn i månaden till det behjärtansvärda. Summan av lasterna är kanske konstant ändå. Jag menar ångesten jag fick igår kanske vägs upp av känslan av välvilja som jag kan drabbas av sen….Hmmmm ?

Och allt detta för att jag inte ”tål” snabbhet. Och tillbaka till där jag började….det borde gå att träna bort!

2 kommentarer

Filed under långsamhet

travail

Nå, hur gick det då ?

Min första arbetsdag var igår. Två timmar med tolv (två var sjuka för dagen) gulliga och livliga barn. Min handledare försäkrade att hon aldrig haft så livliga (och ibland för livliga) barn i en 6-årsgrupp. För min del har det nog hört snarare till regel än undantag. Men de var charmiga, trevliga och gulliga. Trots att de var lite busiga på samlingen gick det att fånga koncentrationen hos dem. Personligen övade jag på att vara ”lay-back”, att inte ta för mycket ansvar utan att bara vara jag i största allmänhet. Det gick riktigt bra. Jag fick inga ”allergiska utslag” av barnen 😉 som jag befarat utan kunde ägna mig åt att lära mig barnens namn. Då fick jag användning för filmfunktionen i min kamera. Smart faktiskt. Redan under ”inspelningsfasen” lärde jag mig namnen.

”Learning by doing” ! Det slår aldrig fel.

Och inte heller blev jag hyperstressad innan jag kom iväg på morgonen. Dessutom var jag en kvart för tidig !

Det kanske blir folk av mig också så småningom.

Och det nästan mest komiska i det hela, var att jag tänkte efter de två timmarna: ”Vajert, imorgon är jag ledig !” Efter ett halvårs sjukskrivning kändes plötsligt en ledig dag väldigt värdefull och välförtjänt…..Tänk va ?

Men det är ju också det att mina tankar på de lediga dagarna nu har en viss målinriktning. Jag har nu fokus på ett ”visst projekt” som jag ju har antytt tidigare. Efter att i helgen ha spånat lite med några vänner och släktingar känns det hela bara än mer angeläget och jag tycker plötsligt att den tid jag förut har ”slösat” bort här i min ensamhet vid datorn under året, är guld värd. Ja, för annars hade jag ju bara stretat på i samma gamla hjulspår utan mål och mening. Men också detta tidigare stretande visar sig ha betydelse i det här fallet…..

Nå, vad kan det vara, vad kan det vara ?

Som de ser ut nu, lutar det åt någon form av eget företagande….jag som alltid har varit en ”statens slav” och har trivts med det, ju. Gammal vänstermännniska som jag är. Och bekväm…..men i det här fallet….kanske skulle jag slå mig ihop med någon likasinnad ? Återstår att se….

Det mest intressanta är ju att det i min hjärna redan är klart, fast jag inte har formulerat själva innehållet utan mest formen, för mig själv.

Och för att inte göra er helgalna av nyfikenhet så….vissa nycklar och koder kan jag ge 😉

Ah, det här kan ju utveckla sig till rena  ”Da vinci-koden” vad det lider….fast jag lovar…det är ingen thriller, ingen deckare, och ingen bok överhuvudtaget.

Det handlar om utbildning av andra pedagoger, om en pedagogisk metod enligt Dalcroze där kroppen är både instrumentet och vägen till kunskap. Inget nytt i sig. Hans teorier var nya vid förra sekelskiftet, men det handlar om att förnya alla metoder och också integrering med andra ämnesområden….och det är i dom markerna jag är ute och tassar och tror mig ha funnit ett ”koncept”, anpassat till nutid, och riktat till dem som behöver en hjälp och ett sätt att använda sig av denna metod vid kunskapsinlärning utan att för den skull behöva vara proffs….(ja, man kan till och med vara tondöv !) För det är kunskapsinriktat, och vad passar väl bättre i den skola som ska komma, enligt regerande politiker ? Men formen för inlärning och sättet att möta barnens alla behov redan i förskoleklassen (6-års) är en otroligt eftersatt del i skolans verksamhet.  6-årsverksamheten tillkom ju inte på 90-talet av pedagogiska skäl utan av rent ekonomiska. Och alltså är det fortfarande ingen som riktigt kan svara på vad målet för 6-årsverksamheten kan vara. Då som nu handlar det mest om att skyffla ihop så många barn som möjligt på minsta möjliga yta, och det var väl inte riktigt försvarbart att göra det på dagis förr i världen….men i skolan….då kan man kalla det för en klass och en klass kan bestå av rejält många fler barn än en avdelning på dagis, eller förskolan som det numer heter. Och förskolemetodiken skulle på det sättet på ett naturligt sätt komma in i skolan, i och med att en förskollärare skulle anställas för att ta hand om dessa barn. Verksamhetens innehåll ?

Nja, skolan hade ingen aning i början, även om förskolan kanske hade det, men de tillfrågades inte särskilt mycket, utan nu gällde det att bara få verksamheten att funka. Sen spelade egentligen inte innehållet någon större roll. Och förskolepedagogiken ? Vad hände med den ? Eftersom det oftast finns bara en eller ett par förskollärare på en skola, kan de känna sig ganska mycket mittemellan skola och fritids och egentligen inte tillhörande någon av dem. Ingen direkt att diskutera pedagogiska idéer med och heller ingen tid till det om det vore så att det fanns någon. Så vad förskollärarna i skolan har fått göra är att gå på eget förstånd, egen rutin, en snabbt hoprafsad planering och eget material eller inköpta skolböcker som är inriktade på att sitta still, rita och fylla i färger, och följa färdiga mallar (inget fel som komplement, men eller lärobok kan aldrig ersätta en pedagogik) och försöka få det att stämma med skolans (läs lärarnas) profil, pedagogik, teman och lokaler. Och *poof* förskoleklassens metodik och pedagogik gick upp i rök i organisationen….

Och alltså kommer då moivoila, alias millroll som en räddande ängel, som en hjälp till självhjälp…..Ni kan kalla mig ”Florence”, hädanefter….=)

Och nu återstår bara en sak ! Själva innehållet…..;-) Men det anknyter till det jag började med….”Learning by doing”….

Återkommer till det också, vilket år som helst…

Men grejen är att jag förhoppningsvis kommer att kunna prova och testa materialet under höstens och ev. vårens gång.

Så….dags att börja göra nu då ? Jag har redan börjat kan jag avslöja, men jag har också redan hunnit tänka om tre gånger, minst…..så nu ska jag tänka om en fjärde…..1, 2, 3, på det fjärde ska det ske…..

3 kommentarer

Filed under Uncategorized