lentement

Jag hör till dem som hyllar långsamhetens princip. Om det beror på att jag blir stressad av snabbhet eller för att jag tänker långsamt, vet jag inte….men det lutar åt det senare. Men långsamhet ger större utrymme för reflexion. Nu har tyvärr inte långsamhet premierats så vidare värst, varken i skolans värld eller i samhället i övrigt. Många gånger har ju intelligens likställts med snabbhet och inom idrotten är det ju inget snack om saken. Vem som är bäst, alltså.

Men nu när jag har sluppit ifrån den yttre stressen under det här året, inser jag verkligen att jag kan tänka snabbt om det kniper. Jag har nog förut haft en tanke om mig själv att snabbhet är en omöjlighet. Ingen idé att ens försöka. Det gäller väl bara att ändra tankarna om sig själv, kanske. Men vad som händer när någon pratar för fort eller ger en förklaring alltför knapphändigt, är just det att  jag stänger av hela hjärnan. Allting suddas ut. Jag kan varken tänka eller uttrycka mig klart, varpå jag naturligtvis blir betraktad som en aning korkad. Eller ? Kanske är det bara jag själv som tycker det ? Jag brukar inte vara rädd för att fråga eller våga tala om att jag inte riktigt har förstått problemet och ofta drar många en lättnadens suck, eftersom jag brukar fråga det som ingen annan vågar. Och varför vågar ingen det ? Går alla omkring och klassar ned sig själva som korkade om de inte har fattat vid första försöket, så att säga. Och det slår mig att det borde gå att träna bort  att stänga av hjärnan så fort någon pratar för fort eller talar om nåt som man tror att man inte begriper, precis som man kan träna i alla andra avseenden. Men det förutsätter ju att alla nollställer sig. Att ingen har behov av att sätta sig på högre hästar än någon annan.

Det går ju bevisligen att träna sig till att bli en fullfjädrad säljare t.ex. Och regel nummer 1 måste vara att man ska tala så fort så att man överrumplar det stackars offret, som genast inbillar sig att hon är så korkad som inte har förstått alla fina erbjudanden, så hon säger ja bara för att bli av med försäljaren. ”Hon” i det här fallet är jag och försäljaren var en telefonförsäljare som ringde igår för att kränga på mig ett bredbandsabonnemang, och fast jag sa nej tre gånger och bad att få tänka på saken, lyckades han ändå prångla på mig det där abonnemanget ändå. Fast jag har möjlighet att ringa upp och hindra ”processen” inom tre veckor. Det var väl enda ursäkten för att jag lät mig luras. Det må ha varit hur bra erbjudande som helst, men jag hatar för det första telefonföräljare, för det andra reklam, som gör att man känner sig lurad, och för det tredje; människor som pratar för fort av endast en anledningen; att få mig att känna mig så dum så att jag inte nänns fråga om. Alla mina normala reaktioner stängs av och jag blir helt blockerad. Hade jag reagerat bara lite snabbare hade jag helt enkelt kunnat slänga på luren. Bättre fly än illa fäkta. Men inte ens det mäktade jag med.

Jag har aldrig blivit våldtagen, men jag kan verkligen förstå känslan, efter gårdagens samtal. Att bli så överrumplad att man låter sig övertalas fast man egentligen inte vill. I alla fall inte nu. Om jag skulle vilja byta bredband, vilket jag i och för sig har tänkt någon gång, så vill jag göra det efter moget övervägande och inte för att något idiot har ringt upp och kört över mig som värsta ångvält med sitt prat. Jag var helt darrig en lång stund efteråt. Jag som trodde att jag hade lyckats öva upp min förmåga att känna efter och säga ifrån. Klart att jag inte var fullfjädrad på området men att jag skulle låta mig plattas till på detta sätt….?

Pust !!!

Det kan hända att jag var ett sådant ”villigt offer” för att jag tidigare på dan hade känt mig så himla nöjd och belåten med mig själv för att jag hade gått på mitt första ”Friskis & Svettis”-pass. Köpte ett säsongskort förra veckan och så sprang jag ner till min närmsta Friskislokal och gjorde ett ”medelpass” och jag vill lova att jag blev svettig. Efter en kvart var jag sjöblöt, men var glad som en lärka efteråt för att jag ändå, i princip, hade orkat med hela passet, med några korta avbrott för att dricka vatten.

Så när telefonkillen ringde senare på kvällen var jag öppen och glad och godtrogen, rosig om kinderna och antagligen öppen som en god bok för allsköns övertalning. Han nosade upp minsta tvekan i min röst när jag sa nej. Min vanliga skepsis mot dylika försäljare hade liksom ångat bort i gymnastiksalen.

Nästa gång ska jag gå på ett ”Bas-pass”, så jag inte blir så lättlurad ifall någon mun-och fotmålare skulle vilja sälja några brevmärken till mig. Fast å andra sidan är de alltid mycket mer hänsynsfulla och visar stor respekt om man tackar nej, så jag brukar köpa av dem bara för det…för att inte tala om Hörselskadades Riksförbund, eller Rädda Barnen, fast dom brukar jag säga nej till när de ringer eftersom jag redan har en månatlig betalning till dem…

Suck ! Det finns så mycket behjärtansvärt som man skulle kunna sponsra, men tänk så mycket energi det går åt till att säga ”nej”, bara för att man ALLTID känner sig lurad när man säger ja till en försäljare och känner sig elak om man säger nej till behjärtansvärda ändamål. Och förresten..är det inte sån´t man kan betala skatt för..?..att slippa telefonförsäljare, och att de folkvalda som förhoppningsvis är mer insatta i vilken hjälp som behövs var, får bestämma vart pengarna ska gå. Jag vet inte, men jag tror att det kallas ”bistånd”……;-)

Nu blev det ju så att jag pga att jag blev stressad av den ”speedade telefonförsäljarkulturen” sa ja till ”fel sak”, och sen kommer jag väl å andra sidan säga nej till ”rätt sak” nästa gång någon vågar sig på att ringa….. Rädda Barnen eller vilka det nu kan vara. Fast å andra sidan kanske jag skulle svara ja….för om det är som han sa igår, att jag kommer att tjäna 200 kronor i kvartalet på mitt nya abonnemang så kan jag ju plussa på med sisådär 60-70 spänn i månaden till det behjärtansvärda. Summan av lasterna är kanske konstant ändå. Jag menar ångesten jag fick igår kanske vägs upp av känslan av välvilja som jag kan drabbas av sen….Hmmmm ?

Och allt detta för att jag inte ”tål” snabbhet. Och tillbaka till där jag började….det borde gå att träna bort!

Annonser

2 kommentarer

Filed under långsamhet

2 responses to “lentement

  1. jonnapride

    Kollektiv villfarelse heter det första fenomenet, inte många som förstår men man tror att alla andra förstår så man vågar inte fråga och verka dum… Dumt!

    Har du registrerat dig till nix-registret? Har faktiskt blivit färre telefonförsäljare efter det…

  2. heh, jag blev överumplad i går kväll. Har numer en ppm-förvaltare… jag hade iofs tänkt att skaffa en, men i alla fall. Så ikväll när Telia ringde och ville sälja på mig något, så nästan skrek jag nej – han blev lite sur, och sa ”men du har ju inte ens hört vad jag har att erbjuda” – och jag sa vill inte, och nej igen. Så till slut sa han lite storsint sådär, ”jaaa, då får jag väl respektera det…” *garvar* Jag är en sucker, helt klart, hatar telefonförsäljare eftersom det är svårt att säga nej. Vet inte om det är för att jag är långsam, men visst behöver man mer tid på sig än ett samtal innan man bestämmer sig? Det är som om deras affärsverksamhet är avhängigt av att det sker precis där och då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s