Monthly Archives: oktober 2007

Oui ou non ?

Flickan som hade blivit våldtagen har lärt sig något. Att ta hand om sig själv och inte alltid ställa upp på alla andra. Hon menade att det handlade om att inte alltid följa med en kompis ut på kvällen efter en lång dags arbete, då man egentligen var för trött. Att säga nej till en vän som vill ha lite sällskap är förstås svårare än att säga nej till några grabbar som vill ha sex, egentligen, men antagligen handlar det i grunden om samma sak. Att inte tycka att ens egna önskemål och känslor har betydelse.

Det kallar jag kvinnofälla, om något. ”Att vara till lags”-syndromet leder i förlängningen nästan alltid till att man gör våld på sig själv på ett eller annat sätt, om inte någon annan hinner före. Och då blir det en dyrköpt erfarenhet.

Så det är steg nummer ett…att lära sig att säga nej innan man har sagt ja för många gånger för att riktigt ha hunnit känna efter vad man själv egentligen vill.  Och människor i ens omgivning, vare sig det är våldtäktsmän eller ens närmaste chefer, är inte sena att utnyttja ens naiva tjänstvillighet. Jag tycker att det var strongt av den här unga tjejen på bara 19-20 år att inse det redan, i så unga år. Att man måste värna om sig själv i första hand, innan man kan ställa upp för andra. Men som sagt….en dyrköpt erfarenhet rikare.

Och så har jag blivit utmanad av Opassande att lista 8 saker som jag aldrig tänker ge en chans. Lite kul, med tanke på mitt tidigare inlägg här, men varför inte ? Jo, egentligen finns det en anledning att inte sätta upp en lista. När jag var yngre hade jag som min enda princip att aldrig ha några principer. Man har ju sånt sjå att dels komma ihåg vad man har bestämt sig för och sen om man väl har klart för sig vilka principer, kan det bli ganska tufft att följa dem, och om man inte följer dem kommer alltid någon annan människa att påpeka det. Nog så irriterande. Eller så kan man bli en rigid paragrafryttare på kuppen, en helylle renlevnadsmänniska som är så god så änglarna lipar åt en. Men jag kan ändå försöka. Om inte annat för att redovisa några saker som jag en gång bestämde mig för att aldrig göra, men som jag sen inte kunde hålla. Så håll till godo;-)

  • att aldrig äta på Mac Donalds (brutet löfte)
  • att aldrig dricka coca cola (brutet löfte)
  • att aldrig äta tigerräkor, för att man hugger ner mangroveskogar i Thailand för dess fiskes skull .Där man har huggit ner skogarna, drabbade tsunamin i ännu högre grad(brutet löfte)
  • att aldrig se på doku-såpor (brutet löfte)
  • att prata högt i min mobil på tunnelbanan om privata angelägenheter (det finns stor chans att jag klarar av det, fast bara nästan)
  • skratta åt humor som går ut på att förnedra andra (det går ganska lätt…tycker helt enkelt inte det är roligt)
  • Att aldrig mer gå upp i vikt så mycket att jag behöver gå ner lika mycket som förra gången. (Tyvärr, nästan där igen)
  • Att aldrig göra sådana här listor (brutet för länge sen ;-))

Ja, på ett ungefär så där…. Men det är ju ganska roligt, och listan ovan speglar ju i sig mitt ambivalenta sinnelag. Och att min tes om att inte ha principer, håller. Jag kan varken hålla på dem eller komma ihåg dem. Och dessutom…när jag väl har gått emot mina principer, som jag inte hade (;-)), så är det som själva f-n flyger i mig, och jag dricker t.ex mer coca cola än någon annan. Har jag väl börjat gå upp lite i vikt, äter jag som en häst, osv.

Och för övrigt: Det där med coca cola. Att ”om man lägger en tand i ett glas med coca cola, förvinner tanden efter ett tag”. Det är bara bluff ! Tidernas myt.

Min pappa, som ju är och har varit tandläkare i många år, tänkte att han skulle testa. Och efter sisådär 20-30 år låg tanden fortfarande kvar i skick som ny….Det berättade han först för några månader sen. Så, vad kan man lära av detta ? Jag vet inte. Ingen regel utan undantag, kanske. Eller att inget är så skadligt att det ”biter på en tand”.

😉

Annonser

1 kommentar

Filed under learning by doing

à la surface, del 2

Så har jag lagt mig på ytan igen. Solar mig i andras glans och speglar andra. Och djupdykningar känns just nu obekväma. Men hallå….var det inte för att nå upp ovanför ytan och stå på säker botten som jag gjorde min resa till främmande land i våras ? Mitt eget främmande land. Var sak har sin tid, försvarar jag mig med. Jag har kommit upp nu. Jag mår bra, tror jag. I alla fall är jag mer vaksam på mina egna känslor och kan konstatera att jag har dom. När jag arbetstränar kan jag ”bara vara” med barnen utan att känna att jag måste prestera hela tiden. Och jag vet och känner att jag, vad som än händer, alltid har lätt att få kontakt med barn. Och jag känner mig tillfreds med det.

Så plötsligt, får jag en flashback från i våras och kan bara känna mig oförklarligt ledsen. Är den bräckliga underbyggnaden inte färdigreparerad än ?

Jo men, vad är det som säger att man inte kan vara ledsen ibland ? Sådant är väl livet. Ingen människa kan gå opåverkbar genom livet. Det om något vore väl skumt. Det är inte det som gör mig lite rädd. Det är de andra tecknen. Att jag klär mig alltför lätt i min vanliga kostym när jag kommer till jobbet. Den glada kostymen. Och på samma gång blir suget efter något enkelt så stort när jag kommer hem. Att sätta mig vid datorn…praktiskt taget ramla in på facebook och glömma bort mig själv några timmar för lite förströelser och lek med likasinnade. Men ändå, försvarar jag mig med, har jag ju klarat av det här steget tillbaka igen, eller åtminstone tanken på det, tack vare min idoga datorverksamhet, vare sig det är bloggande eller facebookande eller allmänt googlande efter musik eller andra upplevelser via skärmen. Och i bakhuvudet tickar min lilla tidsinställda bomb. Jag måste bli klar med åtminstone en liten del av ”mitt pedagogiska projekt” innan jag ställs inför faktum i vår, när jag ska in på banan igen. Jag vill inte att något ska hastas på, eftersom resultatet inte blir bra då, men vis av erfarenheten vet jag ju att mitt sinnelag är inte ”att fixa tusen saker samtidigt”- sinnelaget. Alltså, jag har inte den där simultankapaciteten som kvinnor överlag har. Å andra sidan är jag inte tillräckligt ”manligt fokuserad” för att kunna stänga ute kraven från alla möjliga och omöjliga håll på att räcka till för allt och alla. Kanske är det där nyckeln sitter. Upphovet till min stressotåliga natur. Kanske nyckeln till alla kvinnors stressjukdomar. Myten om om ”den goda kvinnan” med den stora simultankapaciteten som klarar biffen i alla lägen, och vi som inte klarar av det är alltså inga ”riktiga kvinnor”…? Eller åtminstone inga ”goda kvinnor”.

Men varför vill man då vara en ”riktig kvinna” om man ändå vet att det bara leder till ens egen undergång ? Tja…det har väl med myten om ”den goda modern” att göra också. En kvinna som inte har fött egna barn är ingen hel kvinna. Hon har inte riktigt gjort sin medmänskliga plikt. Dessa kvinnor spelar på det sättet på mäns planhalva, för även barnlösa män kan ju känna ett ”utanförskap” (detta förhatliga ord), men de lyckas oftast kompensera sig i arbetslivet med ”viktiga” jobb och höga löner, vilket inte lika lätt låter sig göras om man är kvinna.

Ni vet…”är man en framgångsrik kvinna är man antagligen en bitch och är man inte framgångsrik kvinna OCH dessutom barnlös, är man en looser”.

Allt det där ligger djupt  förborgat i våra tankemönster…även i mina egna…så djupt att ingen egentligen vet om att de tänker det. Ännu mindre vill någon öppet deklarera en sådan åsikt om man inte är en man med stora chauvinistiska anspråk.

Men jag som är en relativt modern människa har aldrig medvetet sett till att jag ska bli barnlös, men jag har heller aldrig längtat efter ett eget barn. ”Alltså är jag ingen riktig kvinna”, ringer en liten inre klocka i mig.

Alltså, det är inget stort trauma för mig, men ändå ligger det och skvalpar i den grumliga botten. Inte barnlösheten i sig utan följden av den. För om jag inte är en riktig kvinna, dvs, ”en god mor”, hur ska jag då kunna hävda mitt existensberättigande ?

Ja, säg det, den som vet…

Jag går in på facebook, så länge….;-)

4 kommentarer

Filed under yta

C`est la vie ?

”Livet på bloggen är inte som livet självt”

Sagt av god vän IRL i lördags kväll på middagsbjudning.

”Tell me more”, tänker jag. Vem vet inte att livet själv består av många pusselbitar och har man inte översikt över alla har man heller inte blick för detaljerna. Det går heller inget vidare att sålla och hitta de rätta pusselbitarna. Jag har rätt bra överblick men dåligt sinne för detaljerna. Särskilt utan överblick, men även med. Nu talar jag pussel. Men klart att det också gäller livet självt. När jag pusslar på facebook och inte har sett bilden innan jag börjar, blir detaljerna viktigare. Färger och små konstiga skiftningar. När pusslet är färdiglagt visar det sig att jag har lagt det upp och ner…

Tänk om det är så på riktigt också ? När livet är nästan över, inser man plötsligt att man har liksom levt det helt huvudlöst, med fötterna upp och huvudet ner. Att man har börjat med helt fel bitar och att det inte alls såg ut som man hade tänkt sig. Det enda jag på förhand vet är att jag har lagt det för långsamt, men vad spelar det egentligen för roll om jag tids nog kommer fram till samma resultat som ”den blixtsnabba”, in the end. Om man har dragit i stort sett samma slutsatser fast från en annan synvinkel och på en annan tid, vem bestämmer då vilket sätt som är sämst ? Och vem bestämmer vad som är livet självt och hur och när och var det ska levas och i vilken takt ? Vem dikterar egentligen villkoren ?

Men i lördags lät jag mig inte nedslås av den goda vännens uttalande, som jag skulle ha gjort så många gånger förr. Helt enkelt för att jag inte tyckte att det var mitt problem. Det var nog hennes problem att hon inte såg möjligheterna i bloggandet och heller inte möjligheterna i kontaktskapandet på nätet. Och eftersom hon inte gjorde det, denna vanligtvis så skarpa analytiker, såg hon ingen möjlighet för oss andra heller. (Eller…fast det gjorde hon nog, fast hon ville skapa lite debatt ;-))Vi var ju förstås överens om det mest väsentliga. Att man inte kan ersätta nätkontakter med närkontakter live, men däremot kunde hon inte se tjusningen i att just ha datorn som medel att nå och få kontakt med helt okända människor. ”Så synd”, tänkte jag. ”Om henne”. Men det finns förstås förklaringar till allt. Varför hon inte vill och orkar och varför jag vill och orkar. Orkar med just det fenomenet just nu. Men jag var nöjd med att jag kunde hävda att inget var mer rätt än det andra. Att människor som är kontaktfinnare på nätet är sämre människor än andra, men det är heller inte tvärtom. I ett tidigare skede av mitt liv hade jag nog tagit åt mig och känt mig nästan kränkt av ett för mig, som jag tyckte, nervärderande tänkesätt.

Och nu sitter jag här och grunnar över helheten. I mitt liv alltså. Och vet på ett ungefär hur bilden ser ut…men detaljerna ? Egentligen är det bra lustigt. Förut har jag ju levt i detaljerna, mitt i livet, gjort alla fel och format fel tankekedjor…har det visat sig i sinom tid…för att jag inte har vetat riktigt vart jag ska ta vägen. En sak till som dryftades på denna synnerligen livgivande middagsbjudning var det här med målet och vägen. En av oss hävdade att det är en bluff detta med att vägen är mödan värd, om man aldrig når fram till målet. Och fick mothugg förstås. Men det finns ju en poäng. Om man sitter och lägger ett väldigt svårt pussel i flera timmar, eller kanske månader och år, och så visar det sig att det inte blir klart innan man ser vad det föreställer, så att säga. Var livet inte mödan värt då ? Hade man inte roligt när man la pusslet ?

Apropå munkarna i Burma, kom jag att tänka tänka på att världens mest fredliga religion inte har någon Gud och att målet för buddisterna är att uppnå ett ”ingenting”. Undrar om det har ett samband med mitt liv, de där tankegångarna eller om det inte passar in i mönstret ? I alla fall kan jag ju med säkerhet säga att dessa eviga existensiella frågor har aktualiserats för mig i och med att jag har suttit med ett pussel på nätet som någon av mina vänner på Facebook har gjort i ordning åt mig där och bjudit in mig i. Och visst kan man pussla IRL, och också har ju metaforen ”livets pussel” varit en hit genom århundradena, fast …hade jag inte pusslat ”URL” hade kanske inte frågan om hastighet och färdiga bilder och helhet kommit upp. Inte heller hade det uppstått en intressant diskussion på en fantastisk middagsbjudning ”i levande livet” …

(Och gott var det också !)

 Eller vad ska man tro ?

Döm inte !

Lär och lev…wherever… 😉

Eller…

Lev och Lär…Du bestämmer ordningen själv !

Domaren har gått och gömt sig…försvarsadvokaten är fullt sysselsatt med ”stureplansprofiler” och ”moi” har lämnat ”soffstadiet” i sin utveckling och är definitivt på väg mot fönstret.

Jag ser bilden lite suddigt på håll…så ni får lägga ert pussel själva.

See you in space in that case, if you want to !

Tjolahopp !

1 kommentar

Filed under långsamhet, learning by doing