à la surface, del 2

Så har jag lagt mig på ytan igen. Solar mig i andras glans och speglar andra. Och djupdykningar känns just nu obekväma. Men hallå….var det inte för att nå upp ovanför ytan och stå på säker botten som jag gjorde min resa till främmande land i våras ? Mitt eget främmande land. Var sak har sin tid, försvarar jag mig med. Jag har kommit upp nu. Jag mår bra, tror jag. I alla fall är jag mer vaksam på mina egna känslor och kan konstatera att jag har dom. När jag arbetstränar kan jag ”bara vara” med barnen utan att känna att jag måste prestera hela tiden. Och jag vet och känner att jag, vad som än händer, alltid har lätt att få kontakt med barn. Och jag känner mig tillfreds med det.

Så plötsligt, får jag en flashback från i våras och kan bara känna mig oförklarligt ledsen. Är den bräckliga underbyggnaden inte färdigreparerad än ?

Jo men, vad är det som säger att man inte kan vara ledsen ibland ? Sådant är väl livet. Ingen människa kan gå opåverkbar genom livet. Det om något vore väl skumt. Det är inte det som gör mig lite rädd. Det är de andra tecknen. Att jag klär mig alltför lätt i min vanliga kostym när jag kommer till jobbet. Den glada kostymen. Och på samma gång blir suget efter något enkelt så stort när jag kommer hem. Att sätta mig vid datorn…praktiskt taget ramla in på facebook och glömma bort mig själv några timmar för lite förströelser och lek med likasinnade. Men ändå, försvarar jag mig med, har jag ju klarat av det här steget tillbaka igen, eller åtminstone tanken på det, tack vare min idoga datorverksamhet, vare sig det är bloggande eller facebookande eller allmänt googlande efter musik eller andra upplevelser via skärmen. Och i bakhuvudet tickar min lilla tidsinställda bomb. Jag måste bli klar med åtminstone en liten del av ”mitt pedagogiska projekt” innan jag ställs inför faktum i vår, när jag ska in på banan igen. Jag vill inte att något ska hastas på, eftersom resultatet inte blir bra då, men vis av erfarenheten vet jag ju att mitt sinnelag är inte ”att fixa tusen saker samtidigt”- sinnelaget. Alltså, jag har inte den där simultankapaciteten som kvinnor överlag har. Å andra sidan är jag inte tillräckligt ”manligt fokuserad” för att kunna stänga ute kraven från alla möjliga och omöjliga håll på att räcka till för allt och alla. Kanske är det där nyckeln sitter. Upphovet till min stressotåliga natur. Kanske nyckeln till alla kvinnors stressjukdomar. Myten om om ”den goda kvinnan” med den stora simultankapaciteten som klarar biffen i alla lägen, och vi som inte klarar av det är alltså inga ”riktiga kvinnor”…? Eller åtminstone inga ”goda kvinnor”.

Men varför vill man då vara en ”riktig kvinna” om man ändå vet att det bara leder till ens egen undergång ? Tja…det har väl med myten om ”den goda modern” att göra också. En kvinna som inte har fött egna barn är ingen hel kvinna. Hon har inte riktigt gjort sin medmänskliga plikt. Dessa kvinnor spelar på det sättet på mäns planhalva, för även barnlösa män kan ju känna ett ”utanförskap” (detta förhatliga ord), men de lyckas oftast kompensera sig i arbetslivet med ”viktiga” jobb och höga löner, vilket inte lika lätt låter sig göras om man är kvinna.

Ni vet…”är man en framgångsrik kvinna är man antagligen en bitch och är man inte framgångsrik kvinna OCH dessutom barnlös, är man en looser”.

Allt det där ligger djupt  förborgat i våra tankemönster…även i mina egna…så djupt att ingen egentligen vet om att de tänker det. Ännu mindre vill någon öppet deklarera en sådan åsikt om man inte är en man med stora chauvinistiska anspråk.

Men jag som är en relativt modern människa har aldrig medvetet sett till att jag ska bli barnlös, men jag har heller aldrig längtat efter ett eget barn. ”Alltså är jag ingen riktig kvinna”, ringer en liten inre klocka i mig.

Alltså, det är inget stort trauma för mig, men ändå ligger det och skvalpar i den grumliga botten. Inte barnlösheten i sig utan följden av den. För om jag inte är en riktig kvinna, dvs, ”en god mor”, hur ska jag då kunna hävda mitt existensberättigande ?

Ja, säg det, den som vet…

Jag går in på facebook, så länge….;-)

Annonser

4 kommentarer

Filed under yta

4 responses to “à la surface, del 2

  1. Du skriver så mycket kloka saker att jag nästan tappar fokus. Min hjärna har ju lite svårt när det blir mycket saker att tänka på så där på en gång.
    Men att ”ta på sig sin glada kostym” fick det att darra till av igenkänning inom mig. Jag skulle tro att jag är rätt humoristisk och glad av mig själv, men en bit är ju precis som du skriver en kostym. Jag har nog tappat mig själv genom åren och har svårt att veta vem som är glad och glad. Är det kostymen eller jaget? Jag vet att jobbet där jag brakade ihop, där kan jag känna att jag liksom ”vevar” upp mig när jag ska hälsa på, får en attityd av här kommer jag och är glad. Bläk så läbbigt det låter…
    Men det konstiga är att jag trivs med den delen av mig oavsett om det är en större del av mig eller ej. Jag har ju även seriösa sidor och är en djuping när det gäller att prata och har lätt att prata med andra om det man inte pratar om, så den där glädjen, jaget eller kostymen den får vara som den är.
    Ledsen.. ja, men det vet du ju att jag är några gånger i veckan, det bara rinner över mig. Inte alltid jag vet varför, men förstår att jag i min situation har omedvetna tankar som drar igenom min kropp. Jag har försökt ge mig själv tillstånd att vara det jag är, lite upp och ner så där då och då.
    Men nu är det fredag igen och denna helg är nog min man hemma med mig hela helgen. Det är en gåva som ska förvaltas, ut i skogen ska vi gå…plocka svamp hoppas jag på. Äta lite gott, tända ljus och bara mysa.
    Många varma kramar

  2. Jag har haft en sån jäkla tur som hittat vänner som är ungefär som jag. Barnlösa och egentligen inte intresserade av att skaffa barn. Dessutom inte några karriärmonster eller så. Tryggheten finns i omgivningen, att ingen höjer ett ögonbryn. Och kanske för att man själv sänder ut signalen att det är fullkomligt normalt. Men visst har jag känt av det du beskriver ovan. Ujja. *ryser*

    Ha det så supermysigt! 🙂

  3. Men det är väl bra att ta ett steg i taget? Det kommer nog gå bra sen också, och facebooka FÅR man faktiskt göra i smyg även när man jobbar heltid! 🙂

    Ack, ja, barnlöshet och autentisk kvinnlighet… Jag VET. +suckar+

    Jag saknar dina kloka kommentarer! 🙂
    +kramar+

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s