Monthly Archives: november 2007

trop prêt?

Närmar mig en obehaglig känsla av att vara ”för mycket”, för nära, för ivrig, för ”på”, och för öppen mot andra för att verka riktigt balanserad. Så jag kliver ner några pinnhål för att avvakta och för att hitta mitt mer välavvägda beteende. Om det nu någonsin funnits ett sådant beteende? I denna stund kan jag få en känsla av att mina euforiska stunder är mer ett eget skydd för att inte dyka ner i en avstängdhet och slutenhet. Jag vill vara med utan att bli sårad. Jag vill stå vid sidan av utan att känna mig avstängd. Mitt gåsbeteende, att låta allt rinna av mig och verka okrossbar och stark som människa, som jag tror att jag har odlat ganska väl under årens lopp, har bytts ut till ett slags ”hissbeteende”. Jag är upp och ner och ut och in i en ständig berg- och dalbana. Det kan jag säga att det hör inte ihop med min föreställning om mig och inte heller med min närmaste omgivnings föreställning om mig.

Och redan frågar barnen mig:-”Varför är du alltid så glad?”

Trots att jag trodde att jag hade lämnat den sidan av mig bakom mig.

Klart svårt att svara på. ”För att jag är sådan”, brukar jag väl säga, fast jag borde snarare säga att det är för att jag har övat på den rollen hela mitt liv så det är det jag kan bäst. Dessutom är det den rollen som känns bekvämast och helt enkelt…roligast.

Och ändå tror jag att ingen kan ta ifrån mig att jag har nära till skratt. Att mitt sinnelag är ljust. Det är inte bara inövat. Men det skumma borde ju vara att jag inte har visat den andra sidan och inte heller ens har känt av den riktigt ordentligt förrän för ett år sedan ungefär. Så att det nu brister. Att tårar forsar nerför mina kinder lika ofta som skrattet kvillrar i mig borde vara ett sundhetstecken, eller ?

Jo, det tror jag nog. Men det jag är mer orolig för själv är när jag inte vet när, var och hur jag har nått gränsen för hur mycket av mig själv som är en angelägenhet för bara mig eller för resten av världen.

Fast, äh…det kan kvitta. Vem bryr sig egentligen, mer än jag själv? Klart att mina närmaste bryr sig, men andra andra vänner märker fortfarande ingenting på mig. Så fungerar det ju. Inte förrän man har blivit tillräckligt tydlig med att antingen vara halvt galen eller dödssjuk på något sätt når man ju igenom detta mediebrus. För alla har vi ju också ett skydd som gör att vi kan stänga av andra så att vi inte förgås av all världens oro och ängslan. Och det är ju också sunt.

Kanske har min öppenhet i vissa perioder också inneburit att jag har tagit in andras väl och ve så mycket att det inte är bra för min egen hälsa eller stadga. Att vara mottaglig och delaktig i andra är ju en fin egenskap, men om man tar del så mycket att man tappar kontakt med sin egen karaktär och hur man känner sig, är det ju också lite galet.

Jag vill bara bekräfta för mig själv och andra eventuella läsare att jag är medveten om fenomenet så att ingen tror  att jag har tappat förståndet alldeles. Det har jag inte. Jag har klivit ner på jorden nu, som jag nämnde förut och står stadigt med minst en fot i marken. Huruvida jag kommer att hålla en god balans eller inte vet jag inte, men jag har åtminstone en relativt god kontakt med mitt ursprungliga jag, såvida det inte springer ifrån mig, förstås.

😉

clipline-a4lsvart-dans-stor.jpg

Annonser

4 kommentarer

Filed under balanserad, beteende, flyga, gränsen, tvivel

Ce jour, c`est la vie !

bild012.jpg

Så många gånger under hösten som jag har sagt till mig själv att ”idag ska jag börja”….”nu gäller det”…..”ett, två, tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det !”

Och visst har jag börjat. Flera gånger om. På olika sätt och med olika metoder att närma mig det hela. Först ett schema. Ruta in dagen. Jobba, spela, promenera, blogga, gympa, tänka, spela, spela in, prata, ”facebooka”, men nej…det höll inte. Att vara sin egen arbetsgivare, mentala coach, gympaledare, studiotekniker, manager, projektledare, samtidigt som man är sjukskriven delvis, håller inte. Och jag vet nu inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Min arbetsträning är förlängd av olika orsaker och det känns både bra och en smula dåligt. Jag vill ju komma tillbaka men det funkar inte att komma tillbaka till det jag hade förut. Då faller jag igen. In i gamla vanor och ovanor som jag inte klarar av. Och faller i gråt vid blotta tanken…Och det förslag jag själv hade, att utöka min arbetstid med mitt projekt föll inte i god jord. Dvs, projektet fanns det inga invändningar mot, men att ge mig tid för att utveckla det fanns det inte möjlighet till. Men det känns också bra, på sätt och vis. Nu vet jag var jag har min arbetsgivare, och inte…

Och jag vet att det är dags att dra vidare mot nya djärva mål….men hur ? Och vart ?

Som sagt…projektet är det ingen som tvivlar på, men det är mig själv det är fel på. Fast egentligen är det bara jag själv som tvivlar. Så fort jag tänker på min ”uppgift” piggar jag på mig. Och då vet jag att jag kan göra det….tror jag att jag vet….känns det som om jag tror att jag vet….

2 kommentarer

Filed under bakåt, tvivel

Les mots

 

Vad är ordet värt ? Orden som utvecklar människan, är det bara de positiva orden ? Kanske är motståndet som ligger förkapslat i ett negativt laddat ord en drivkraft för många människor. En människa utan ord är svår att tyda och förstå. Om någon talar ett annat språk kan man visserligen förstå delvis men inte förstå alla skiftingar i ordens betydelse. Att förstå vad ett ord betyder på ett annat språk behöver inte innebära att man förstår innebörden av ordet.

Igår såg jag filmen "2 dagar i Paris" och gick småskrattande hela vägen hem från biografen. Inte finns det mycket som är så komiskt som språkliga missförstånd, och kulturella skillnader blir så uppenbara när två olika språk möts. Komiken uppstår ju i den oväntade konflikt som uppstår när ord som används tolkas på två helt olika sätt, fast de som försöker kommunicera med varann inte har en aning om att de blir så missförstådda.

Det här decenniet präglas nog mer av det skrivna ordet än något annat. Trots att vi ju översköljs med bilder hela tiden så är det inte längre en unik konst att fotografera och ta "bilder som säger mer än tusen ord". Snart har varenda kotte en kamera, och alla kan uttrycka sig i bilder och lägga ut dem på nätet om så behagas. Men eftersom det blir så många bilder kan vi inte längre urskilja budskapet. Allting går ihop och blir visserligen uttryck för ett samhällsklimat, en plats eller miljö och ger uttryck för känslostämningar i just det ögonblicket som bilden tas, men tolkningen av bilden är ju omöjlig att förutse och vill man släppa tolkningen helt "fri" så får man naturligtvis låta bli att namnge bilden eller beskriva vad den föreställer, men har man en bestämd egen tolkning eller mening med bilden skriver man nog gärna en liten kommentar för att styra in betraktaren på "rätt" väg eller fylla i luckor  bildmaterialet. Och då är ordet givet som "kommunikatör".

När vi nu har fått den fantastiska (demokratiska) möjligheten att uttrycka vår mening i skrift så att en hel värld (i alla fall inom samma språkgrupp) kan ta del av den så kan det förstås tyckas onödigt att så många ord blir skrivna, och många gånger i onödan eftersom ingen hinner läsa dem. Men bara det att möjligheten finns att någon annan skulle vilja ta del av mig och mina skrivna ord gör ju att jag blir tvungen att definiera mig och min person tydligare, inte bara inför andra utan även för mig själv, och egentligen är det ett mål i sig. I alla fall har ju just den här bloggen haft den uppgiften att definiera mig.

I min andra lite mer "extroverta" blogg har mitt sätt att se på omvärlden och dess påverkan på människan i allmänhet och på mig i synnerhet, varit mitt huvudsakliga uppsåt. Men ju mer man vidgar sina vyer och skriver om allmänna företeelser, ju större blir ju risken att man blir otydlig, att språket blir lite klumpigt och att man blir missförstådd. Jag har också blivit missförstådd eller blivit motsagd i högre grad i min andra blogg, medan jag här har fått mest positiv respons. Är det för att jag skriver om allmänmänskliga företeelser som alla kan känna igen sig i ? I så fall är det ju ändå en ganska ospecificerad blogg. Ju mer människor som känner igen sig, desto mer allmän är texten och desto mindre tydlig blir just jag som har skrivit den. Och är inte det en konstig slutsats att dra, när det var just så jag började här i april ? Att försöka hitta det som är mitt "genuina jag", inte det "jag" som har åsikter åt det ena eller andra hållet, inte det "jag" med speciella fritidsintressen, utan det "jag" som finns bakom alla dessa "förtecken".

Jag har liksom gått runt detta "mig själv" under året som gått, i en vid cirkel. Har försökt ringa in mina behov och tillkortakommanden, mina känslor som jag tidigare har haft så märkvärdigt lätt att dölja, mina besvikelser och mina drömmar.  Och vid cirkelns slut, dvs tillbaka till "gå", kan jag konstatera att jag är just så ospecificerad som jag trodde. Visserligen noggrant dissikerad av mig själv, men ändå allmängiltig. Alltså, jag tror verkligen inte att jag är en dussinmänniska. Ingen som känner mig lite mer kan nog stoppa in mig i ett fack och säga att jag är en typisk "si eller så"-människa, men vem kan man å andra sidan säga så om ? Det finns ingen dussinmänniska på detta jordklot, det är just det som är så allmänmänskligt.

Och det blir ju rätt komiskt om man tänker efter. Alla går omkring i sina egentillverkade små kostymer som är för små eller stora eller omoderna eller trasiga och känner sig unika men i princip har alla samma "siden, sammet, trasa, lump" att dra omkring med. Man visar bara lite olika sidor av samma mynt och i olika faser av sitt liv.

Som orden, som alla uttrycker något, vart och ett på sitt sätt, mycket eller lite, men ändå uttrycker de olika saker. Varje ord för sig eller tillsammans med andra. Så olika om man synar dem ett och ett, men om man klumpar ihop dem i en lång text så säger alla; "så många ord!" och inget blir mer betydelsefullt än det andra.

Och kanske är det också det som är att vara människa. Att ha någorlunda koll på sig själv och sina nycker och laster och att samtidigt kunna ställa sig bredvid och se sig själv och andra i ett större sammanhang. Att både ta sig själv på allvar och att ta sig själv med en nypa salt och skratta åt alltihopa. Och att ha rätt balans mellan dessa två förhållningssätt. Att säga JA till sig själv så mycket att att man inte förlorar sin egen humor och att samtidigt säga JA till sin omvärld utan att förlora sig själv.

Och så många ord till ingen nytta. Förmodligen hade ni kunnat skriva samma sak med hälften så många ord, men nu råkade det bli jag som skrev, så nu är det bara för läsare att skriva under. I allmängiltighetens namn, amen !

😉

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized