Monthly Archives: maj 2008

ouverte

Det tar tid att förstå allting, innan man har vridit och vänt på allt och sett allt ur alla tänkbara synvinklar och med olika perspektiv. Underifrån eller ovanifrån ? Vilken ställning har jag ? I vilken position ? Och hur och var ska jag landa ?

Ja, det vete fåglarna….men en öppning kan jag allt skönja!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

toujours demi

Nu har jag varit halv, en hel vecka. Och det har gått bra. Har känt mig utmattad, men glad och nöjd. Ibland kommer några flashbacks när jag känner igen hur det var, när jag går in i någon konflikt med några barn. Men det är inte värre än att jag tänker att, ”så gjorde jag då, men så blir det inte nu”. Inte säkert att jag väljer bästa strategin nu, eftersom jag kanske ligger onödigt lågt fortfarande. Men jag tillåter mig att tänka innan jag agerar. Jag får ju inte den närkontakt med barnen som jag har fått när jag har tagit hela, fulla ansvaret, men det behöver jag ju inte heller. Fast det är lite svår baIansgång att gå. Att vara för mycket ”jag”, eller för lite? 

I onsdags gick jag i alla fall hem efter min halva arbetsdag med ett lätt hjärta. Precis vid grinden till skolan kom en hel skolklass rusande emot mig. Barn från min gamla skola som har slöjd i min nuvarande. De överföll mig fullständigt med kramar och några ville aldrig släppa. Jag hörde någon säga, fast jag vet inte vem, …”Jag vill att du kommer tillbaka, Jag vet att du kommer tillbaka!”…Jag har ju träffat dem fler gånger sedan min sjukskrivning, och det har  alltid varit kära återseenden, men nu blev det så tydligt, så tydligt, vad jag verkligen har förlorat under det här året. Den där genuina kontakten som man bara har med barn som man har känt under en längre period. Det är självklart viktigt för barn med en kontinuitet, men jag har nog stängt av den delen av mig som känner av att det är lika viktigt för mig. Den kranen var avstängd ända till jag kom innanför dörren härhemma och sen började det rinna ohejdat. Varför då? Vad sörjde jag nu då?

Tja….kanske min egen självklara roll på en arbetsplats där jag är känd av alla? Det var ju å andra sidan den  rollen jag ville bli kvitt, litegrann. Nej, det är nog den där ”himla kärleken” mellan människor, som man väl aldrig ska ta för given, men som i alla fall jag plötsligt blir helt tagen av att den består, fast jag inte själv har gjort ett barr för att vidmakthålla den. När det gäller barn vill man ju inte göra dem beroende en, särskilt inte när man tror sig veta att man är på väg därifrån. Fast jag minns en pianofröken som jag hade när jag var 7 år. Hon gifte sig med en italienare och flyttade till Italien. När hon berättade att hon skulle sluta vara pianofröken, minns jag att jag grät så att det blev alldeles plaskvått på tangenterna alltmedan jag spelade mina skalor. Hon frågade om jag var ledsen! Jag såg henne aldrig mer. Lite fräckt faktiskt…hon måtte ha berättat det sista gången innan hon stack. I alla fall sörjde jag henne flera år.

Så barns känslor är inte att leka med. Inte vuxnas heller skulle det visa sig. Det kan också vara stärkande att ha de där gamla känslorna skvalpande i botten, bara man är medveten om att de finns. Och nu vet jag det! =)

Igår kändes det lättare igen. Jag har en toppenhandledare på jobbet som är en intresserad medmänniska och som jag kan berätta det mesta för. Se där! Ytterligare ett pluspoäng till mig. Och nu är det helg. 2+!

 Och ute är det 17+! Vad väntar jag på? 😉

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

OK!?

Det är ju bara det att allt går så mycket bättre. Så vad ska jag då yra om? Det blir lite tomt mellan gångerna, och mycket luft mellan raderna här. Kan inte riktigt förmå mig till det ordflöde som vällde fram för ett år sedan när denna blogg såg sitt första ljus. Så många förhålllanden som kunde behandlas ur så många synvinklar. Jag tror att jag har malt dessa tankar igenom många kvarnar och andra har lyssnat, även utanför detta forum. Mycket har jag fått respons på och mycket har jag kunnat lösa själv, tack vare detta envetna skrivande. Säger inte att det är slut nu, men mitt första mål är uppnått. Att någorlunda begripa vad jag är och inte är i förhållande till mig själv och andra. Fast inte gör jag rätt för det. Kanske  gör jag  inte något alls, rätt vad det är. Men imorgon ska jag öka på mitt jobbande så att jag bara är sjukskriven till hälften vilket ska bli spännande. Visserligen började det redan första maj, men det har ju varit ledigheter, och fredagar jobbar jag inte, än så länge. Jag har själv valt att öka på mitt jobbande, vilket fick försäkringskassa och läkare och arbetsgivare att förtjust höja ögonbrynen. ”Det låter ju positivt”, sa de förvånat. Undrar om de trodde att jag skulle växa fast i soffan här hemma.

Lika bra att ta tjuren vid hornen och prova om jag klarar det före sommaren…kanske törs jag sen t.o.m söka nytt jobb, om allt känns OK. Men visst har jag vant mig av med den värsta arbetpressen och blir lite blek om nosen när jag tänker att jag nu ska ge mig in i det där igen. Som att stå ytterst på trampolinen. Ja, allt det där, ni vet, som liknar vid att ha kniven på strupen.

Fast….den dagen, den sorgen! Just nu känns det…..lugnt… Peppar, peppar….Man kan inte bli annat än blöt. Om man hoppar alltså. Eller platt då, om det inte fanns vatten i bassängen.

Ha det! =)

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized