toujours demi

Nu har jag varit halv, en hel vecka. Och det har gått bra. Har känt mig utmattad, men glad och nöjd. Ibland kommer några flashbacks när jag känner igen hur det var, när jag går in i någon konflikt med några barn. Men det är inte värre än att jag tänker att, ”så gjorde jag då, men så blir det inte nu”. Inte säkert att jag väljer bästa strategin nu, eftersom jag kanske ligger onödigt lågt fortfarande. Men jag tillåter mig att tänka innan jag agerar. Jag får ju inte den närkontakt med barnen som jag har fått när jag har tagit hela, fulla ansvaret, men det behöver jag ju inte heller. Fast det är lite svår baIansgång att gå. Att vara för mycket ”jag”, eller för lite? 

I onsdags gick jag i alla fall hem efter min halva arbetsdag med ett lätt hjärta. Precis vid grinden till skolan kom en hel skolklass rusande emot mig. Barn från min gamla skola som har slöjd i min nuvarande. De överföll mig fullständigt med kramar och några ville aldrig släppa. Jag hörde någon säga, fast jag vet inte vem, …”Jag vill att du kommer tillbaka, Jag vet att du kommer tillbaka!”…Jag har ju träffat dem fler gånger sedan min sjukskrivning, och det har  alltid varit kära återseenden, men nu blev det så tydligt, så tydligt, vad jag verkligen har förlorat under det här året. Den där genuina kontakten som man bara har med barn som man har känt under en längre period. Det är självklart viktigt för barn med en kontinuitet, men jag har nog stängt av den delen av mig som känner av att det är lika viktigt för mig. Den kranen var avstängd ända till jag kom innanför dörren härhemma och sen började det rinna ohejdat. Varför då? Vad sörjde jag nu då?

Tja….kanske min egen självklara roll på en arbetsplats där jag är känd av alla? Det var ju å andra sidan den  rollen jag ville bli kvitt, litegrann. Nej, det är nog den där ”himla kärleken” mellan människor, som man väl aldrig ska ta för given, men som i alla fall jag plötsligt blir helt tagen av att den består, fast jag inte själv har gjort ett barr för att vidmakthålla den. När det gäller barn vill man ju inte göra dem beroende en, särskilt inte när man tror sig veta att man är på väg därifrån. Fast jag minns en pianofröken som jag hade när jag var 7 år. Hon gifte sig med en italienare och flyttade till Italien. När hon berättade att hon skulle sluta vara pianofröken, minns jag att jag grät så att det blev alldeles plaskvått på tangenterna alltmedan jag spelade mina skalor. Hon frågade om jag var ledsen! Jag såg henne aldrig mer. Lite fräckt faktiskt…hon måtte ha berättat det sista gången innan hon stack. I alla fall sörjde jag henne flera år.

Så barns känslor är inte att leka med. Inte vuxnas heller skulle det visa sig. Det kan också vara stärkande att ha de där gamla känslorna skvalpande i botten, bara man är medveten om att de finns. Och nu vet jag det! =)

Igår kändes det lättare igen. Jag har en toppenhandledare på jobbet som är en intresserad medmänniska och som jag kan berätta det mesta för. Se där! Ytterligare ett pluspoäng till mig. Och nu är det helg. 2+!

 Och ute är det 17+! Vad väntar jag på? 😉

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s