Monthly Archives: mars 2009

le temps

”Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

”Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju ”bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog det hela med ett skratt. Först….sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp! ”Jättemagplasket”. Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: ”JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande bara tänka att ”hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

 

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

triste

Efter ett år i ”förskingringen”….vad återstår av mig ?

En tydlig trend märks. Jag har mina ”ups and downs”, och nu är det down. Motarbetar det så gott det går. Tänker positiva tankar (försöker), motionerar och står i. Men verkligheten är ifatt. Den verklighet som består i att jag visserligen till viss del självvalt har bytt arbete tre gånger på två år, inklusive en sjukskrivning med tillhörande rehabträning inbakad, men ändå har det varit tvära kast. Det sista halvåret har jag gått från att ha varit musiklärare med stort eget ansvar, som efter ungefär halva terminen kändes väl tungt, till att jobba på fritids enbart, utan pedagogiskt ansvar eller utan att fylla någon annan viktig funktion än att ”bara vara där”. Det är också bra men jag har känt mig allt mer bedrövad under terminens gång, trots att ljuset kommer och våren med den.

Vi har en spännande konsert framför oss i kören och jag vill fortfarande jobba där jag jobbar nu, men förmår idag inte gå dit. Har spjärnat emot många gånger och när jag känner mig ledsen har jag gått ut eller på toaletten. Tårarna kommer obarmhärtigt och utan förvarning. Jag har inget skydd mot dem och jag vet inte vad de vill mig. Vad ska jag göra ? Hur ska jag tänka ?

Jobbet är ändå inte som förut, inte stressigt och jobbigt påfrestande. Ibland kan det bli tufft att möta konflikter, men det går över. Barnen är små enrgikickar för det mesta. Jag vantrivs visserligen med mina arbetstider, men det är inget att gråta för, tror jag. Eller rättare…det känns som om jag har alltför lätt att gråta för det mesta. Även arbetstider. Men jag vill inte att mina nya arbetskamrater ska se mig som en lipsill och en belastning därmed, så jag håller tillbaka mina känslor i möjligaste mån. Fast idag var jag ju tvungen att erkänna. Kunde bara inte gå dit….och inte ljuga om förkylning heller. Och självklart vara ärlighet längst, men det kostar på….

Felet var nog mina förväntningar. Att allt skulle lösa sig bara jag slutade som musiklärare. Men att byta miljö (även om det var tillbaka till en ”nygammal”), arbetskamrater och inte minst barngrupper så ofta, tar nog på krafterna även hos en fullt frisk och stabil person, så varför skulle jag tro att jag skulle klara mig undan ? Trodde nog att jag var Stålmannen….minst….

Och. Äsch! Besvikelsen på min egen förmåga att ta itu med mig själv är nog störst. Att kunna säga ifrån, att ha kommit en bit längre på vägen i min självuppfattning. Snarare känns det som om jag har tagit tre kliv bakåt.

Känner att jag har ett sämre självförtroende än på många år. Men kanske är det så att det är nu jag verkligen känner mig själv, utan att blåsa upp mina egna positiva egenskaper så väldigt ?

Fast, jag vet…den gamla domarkollegan har börjat vakna till liv igen……

Det mest positiva nu jämfört med när jag blev långtidssjukskriven för två år sedan är att jag nu kan tänka på jobbet utan vämjelse. Jag kan gå dit och göra ett gott jobb igen (bara jag inte gråter) imorgon dag. Jag tror också att det är bra för mig att jobba. Så var det inte då. Då trodde jag att jag  skulle gå av på mitten….Dessutom är det bra att gråta, sägs det. Bara man gör det på rätt tid och plats. Och jämfört med att vara musiklärare eller annan lärare är det skönt att slippa vara ensam om besluten.

Och jag tänker inte bli långtidssjukskriven igen. Jag vill inte. Kan inte. Fast det var väl just det. Min vilja och ambition har skickat iväg mig på diverse jobb och jag och mitt känsloliv hann inte reagera förrän efter flera månader. Men egentligen är det väl bra att jag tillåter mig att reagera alls. DET kanske jag har lärt mig. Jag dör inte av att känna efter.

img_0788

Nu är det bara det där ”sen” som  jag är ute efter. Vad händer då ?

Och hur ska jag göra då ?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized