le temps

”Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

”Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju ”bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog det hela med ett skratt. Först….sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp! ”Jättemagplasket”. Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: ”JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande bara tänka att ”hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

 

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “le temps

  1. Om du någon gång tittar in här så vill jag säga; Hej på dig! Kan du skicka din andra blogg adress till mig ellamags@hotmail.com för jag tänker på dig ibland och undrar hur det går för dig.
    Kram Maggan Livsglimtar

    • Hej Livsglimtar! Det var ju länge sen jag var här och mycket vatten har flutit. Allt är mycket bättre för mig, men hur är det för dig ?
      Efter nyår kommer alla spacebloggar att flyttas över hit till wordpress, så eventuellt hamnar jag här igen, via den bloggen, fast jag är inte så förtjust. Det finns inte samma möjligheter här.
      Hoppas allt är bra! Kram.

  2. åh, millroll. Jag vill skicka nåt….eh, eh. När min son var 2-3 år hade jag kroniskt stress/ilskeläge i kroppen.
    ”Nu slutar du, jag har tappat tålamodet på dig!!”
    ”Mamma!” Sonen gör en rörelse med händerna, ”här får du lite tålamod”

    Jag skriver; Camilla, DU ÄR KRAFTFULL OCH VÄRDEFULL, varken mer eller mindre än NÅGON ANNAN!
    Du är värd den tid du behöver för samtalet.
    Du har kanske redan haft det där samtalet redan. Men du är värd allt du behöver och önskar, så de så!

    Men jag vet hur jobbigt det är när man känner som man känner och man tappar gnistan och vill gråta…dra sig undan. Nej fan, på det! Det är du värd.
    Jag har alltså skickat dig lite kraft och positiva vibbar…eller vad du än behöver 🙂

    • Tack! Jag behövde det då och jag behöver det i viss mån nu också, men inte alls lika mycket….jag mår bra nu, ju. Men likväl ska jag ha samtal igen om en vecka så lite kraft kan jag allt behöva igen. 😉
      Den här bloggen öppnade jag för tre år sedan, när jag var sjukskriven. Det är min ”sjuk-blogg”. Sedan hoppade jag lite mellan den och min spaceblogg, och när jag trodde att jag var fullt frisk, slog det till igen och efter ungefär ett halvår var jag tvungen att lasta av mig det där. Sen har det bara blivit bättre och bättre, men jag behåller bloggen, för man vet ju aldrig när nästa ”anfall” kommer. Mitt senaste inlägg här är skrivet för 1,5 år sedan och sedan dess har jag alltså inte haft behov. Ser det som något positivt, och känner absolut vibbarna framåt och bakåt i tiden. =)
      Men nu känns det alltså lite fel för mig att gå över med min ”frisk”- blogg tilll min ”sjuka” sida. Antar att det känns alldeles precis tvärtom för dig, så på det sättet blir det ju någon slags status quo i känsloläge i alla fall.
      Håller just på att försöka hitta hur man ska kunna ha en mediaplayer eller audioplayer här, som på spaces. Kanske inte helt omöjligt, trots allt.
      See you! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s