Monthly Archives: januari 2011

échecs

Min barndom var nog ibland rätt ensam. Yngsta syskon var 6 år äldre och före skolstart levde jag mina dagar på landet utan lekkamrater. När vi var i stan gick jag på ”barnpromenad” på förmiddagarna. Vi promenerade inte mycket annat än när vi skulle gå hem. Tant Andersson gick först med ett långt rep efter sig och på repet satt 20 små pinnar fast med snören. Varje barn hade sin pinne att hålla i och så gick hon en vända i stadsdelen så att alla barn kunde bli hämtade i olika gathörn. En gång stod inte vår hemhjälp i det vanliga hörnet i tid, så jag fick gå med hela vändan runt, så då blev det ju en rejäl promenad. Annars handlade det mest om att leka i parken i tre timmar och jag lekte oftast med pojkarna. Jag var ju mest van vid mina bröder och jag blev närmast generad när jag skulle leka ”flicklekar” med några av tjejerna. Fast i de flesta fall minns jag att vi lekte tillsammans allihop. Klättrade och gungade och åkte rutschkana och låtsades köra den stora ”riktiga” lastbilen sm man hade låtit ställa i vår park, för barn att leka i.

När jag kom hem på eftermiddagarna var jag nog mest med vår hemhjälp och pratade med henne eller med mamma eller något syskon som råkade vara hemma. När jag var 5 år lärde jag mig läsa i Kalle Anka. Min äldsta bror hade alla nummer utom de fyra allra första från början. Men det var väl enda gången han blev arg på sin småbröder, när de olovandes hade lånat någon tidning och sen kanske inte lämnat tillbaka den, utan någon kompis hade läst den också och kanske någon sida hade blivit lite för mycket tummad på…

När jag blev tillräckligt stor för att läsa själv tror jag att han hade gett upp för länge sen. Många första sidor hade försvunnit och en del var sönderrivna, men tillräckligt många var hela så att jag kunde fortsätta läsa dem. De första tidningarna var så otroligt mycket bättre än de senaste, både innehållsmässigt och hur de var tecknade.

Ibland var min ”närmsta” bror hemma med en kompis och spelade pingis. De kunde lära mig lite om jag hade tur och det var inte så sällan. Men nån riktig hejare blev jag inte. Däremot märker jag nuförtiden att jag har lite hjälp av det där spelandet  mot snälla äldre bröder när jag ska spela med barnen där jag jobbar.

På landet, när pappa var ledig och hade tid brukade han lära mig att spela schack. Jag har väl aldrig varit någon smartskalle, precis, men jag tyckte att det var roligt med schack för man fick vara lite taktisk och förutseende. Man fick tänka och man fick tänka efter länge och noga, vilket passade mig bättre än bluffstopp och sånt som mest handlade om att vara snabb och ha tur med korten. Man måste luras lite och låtsas ha en plan att ta motståndarens drottning, exempelvis, medan man egentligen hade en mycket smartare plan för att kunna spela ”schack, matt”. I början hade jag förstås inte en chans mot pappa, och inte mot mina bröder heller, men så småningom kunde jag komma i närheten av deras förmåga, och en gång när pappa inte var riktigt uppmärksam kunde jag slå till och vinna. Han blev både lite chockad och stolt över att jag hade lyckats vinna över honom.

Det gav mig självförtroende…kanske inte i skolämnena, men i livet. Dels att jag kan lära mig något ganska invecklat, dels att jag kan ge vem som helst en match bara jag övar på något. Fast motivationen måste förstås finnas. För mig är inte själva vinnandet i sig så åtråvärt, men om det är något som jag tycker är intressant och värt att kämpa för, så visst vill jag visa att jag duger. Det som är synd är kanske att jag nöjer mig med just det: ”Jag vet att jag kan om jag vill…fast jag vet inte om jag vill”.  Man kanske kan kalla det för lättja, men också  att spara på sina resurser. Inte slösa energi och engagemang på något som man egentligen finner vara meningslöst. Det finns dataspel på Facebook som många människor ägnar sig åt. Även jag har i perioder också haft visst nöje av dem. Så länge de fungerar lite som schack, attt man kan planera och förutse hur man ska göra för att det ska bli som bäst och vad man tjänar mest på. Man kan också hjälpas åt, grannar emellan, vilket båda parter tjänar på. ”Farmtown”, som jag spelade mycket under en period var just så. OK, att det kunde vara lite tjatigt också, men man utveckalde spelet efter hand, och det gick att påverka hur man ville ha det på sin farm. Men sen kom Zynga-spelen, som totalt konkurrerade ut Farmtown med sina glättiga och plastiga figurer, med filosofin att allt skulle gå ut på konsumtion och skickande av totalt onödiga gåvor till grannarna. Det fanns ett sånt inslag även i Farmtown men prylarna och djuren kunde ändå användas till något. Och det har visat sig att Zynga helt enkelt har stulit koncept från olika andra spel-tillverkare, men med färre kreativa inslag och fler inslag av total handelsförlamning.  Har man inte lust att skicka en massa skräp till sina vänner eller köpa ”pengar” i det spel man befinner sig i, för riktiga pengar, har man inte där att göra. Det kallar jag inte spel, eller ”play” på engelska, eller ”jeux” på franska, där spel är samma sak som lek. Nej, i den hårda spelvärlden på nätet går det inte ut på att ”leka” utan snarare vara totalt underkastad speldjävulen. Ständigt nya spel som folk ska vilja spela när de har tröttnat på det förra. För tröttnar, det gör man om allt går ut på samma sak: Att vinna utan att utvecklas och ha roligt under tiden. Och förlorar man har man varken vunnit eller känner sig nöjd. Ett marknadsekonomiskt spel, i sin prydno.              (Jag talar om spel som är signerade Zynga)

Som i schack.  Man utvecklas fast man kanske inte vinner varje gång.  Men nu kan erkännas att man inte alltid har tid med eller orkar spela schack. Jag har inte spelat det mycket heller på senare år. ( Fast under en period spelade vi schack med barnen i skolan. Det var roligt att se vissa barn få självförtroende genom schackspelandet.)

 Jag vill bara säga att det har så många kvaliteter som gör att en människa kan känna sig både intelligent, socialt kompetent, välplanerad och lycklig samtidigt.  För vem blir inte lycklig av att vara allt det där ? 😉

Kanske någon skulle ta upp kampen mot Zynga och göra ”riktiga” spel som är kreativa och roliga och stimulerar vinnarskallar samtidigt ?

 Tja…kanske det finns någon som skulle kunna skapa något sådan ? Kanske nån som fick lära sig spela schack som barn ? 😉

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sur le pont d`Avignon…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag står högst upp på bron. Min bro, som jag gått, cyklat och åkt över så många gånger i mitt liv. En gång på 70-talet bodde jag   praktiskt taget vid ena brofästet och pluggade vid det andra.

En bro betyder så mycket. Även språkmässigt – att vara brobyggare är att övervinna mycket. Landmassor under fötterna och endast himlen därovan. Det finns många sångtexter som anspelar på broar, som i rubriken ovan, eller ”Bridge over troubled water” som anger tonen. ”Dimmornas bro” var väl en film, som jag inte minns mer av än att det var några väldigt romantiska scener mellan Vivien Leigh, som jag beundrade mycket på den tiden, och Glark Gable? (Ser nu i efterhand när jag googlar, att det var Robert Taylor) Honom minns jag inte, vem det än var, men hon hade allt det som jag förbannade att jag inte hade. Svart långt lockigt hår, t.ex.  Jag hade kort rakt blont. Så tråkig jag tyckte att jag såg ut. Kunde inte i min vildaste fantasi låtsas att jag var hon.

Broarna i Madison County var ju också en romantisk film, som jag själv inte var i rätt ålder eller fas i livet för att bli så där helt tagen av, även om jag beundrar Meryl Streep som skådespelerska. Men som vuxen blir man ju mer och mer säker på att man inte vill vara i någon annans kläder eller skepnad.  Men kärlek i sig är ju en brobyggare mellan olika människor och kulturer. Se bara på ”Romeo och Julia”. En klassisk berättelse som handlar om hur kärleken kan överbrygga allt.

Men fortfarande har broar en suggestiv inverkan på mig. Jag minns hur jag i min barndom satt och lyssnade på en radioteater, som jag nog inte begrep så mycket av, men jag var så faschinerad av några sekvenser i pjäsen där det just talades om brobygge. En man som var brobyggare, jag tror det var i ett krigshärjat land, pläderade för betydelsen av att åter bygga upp broar mellan människor och olika länder. Och jag minns att jag tänkte: Just så är det! Så skulle jag vilja jobba. Och man kan ju alltid, om man vill, bygga broar mellan människor…

Och aldrig känner jag mig så fri som när jag går över min bro, med hela staden för mina fötter, och med ett enda uppdrag: Att komma över på andra sidan – nej, jag menar inte ”den” andra sidan! – samtidigt som jag andas fri luft och ser små spår av människor därnere, som ibland nästan offrar liv för saker de tror på eller bara gör för nöjes skull. Högst upp på bron är man både utsatt för väder och vind och för de stora tankarna och de vida vyerna och allt vanligt segt gnäll släpper taget och jag känner mig sorglös.  När sorglösheten har högt i tak blir mina steg lätta och tankarna flyger över brospannet och upp över takåsarna och landar någonstans högt uppe bland måsarna vid Mosebacke Etablissemang. Själv hamnar jag på mitt eget stamfik sedan många år. I Söderhallarna hamnar den rätta lyckokänslan på sin vanliga plats och jag kan andas ut.

  

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Et maintenant – les chats!

Det gäller att skynda långsamt. Så fort jag ökar stegen, förlorar jag något bakom mig. Och undrar om det fortfarande är jag som ilar vidare eller bara en kvarleva av den som en gång var. Den flickan som stod med Toker under armen…den lilla hunden som höll på att falla sönder och samman, nött och stött och blött som han var. Slängd i soporna tillsammans med apelsinskal, papper och annat skräp som låg bredvid min säng. Min pappa och någon av mina bröder som fick gå ner och leta i soptunnorna på gården efter honom, med ficklampan i högsta hugg. Och jo…två gånger upphittad, om än med stukat ben och lite sågspån och någon stålfjäder som stack ut genom hans fläckiga päls, och jag kunde somna än en gång. Vi hade en hemhjälp som antagligen inte såg så bra, som lyckades med konststycket att slänga honom två gånger. Annars var jag och Toker oskiljaktiga. Jag behövde antagligen den där lilla lurviga, stötta och nötta figuren för att hävda mitt ego. På egen kvist kände jag inte att jag hade den kraften. Tänk så djur kan inverka på barns liv. Fast de inte ens är levande på riktigt. Men de får en själ genom att få en plats i någons hjärta. Ännu mer är det så med riktiga djur, antar jag, men boende mitt i en storstad var det aldrig tal om att jag skulle få ha en hund. En gång när jag var sex år sa mina föräldrar till mig: Vill du ha en katt ? Om du slutar suga på tummen kan du kanske få en katt. Jag tog ut tummen ur munnen och sög sen aldrig mer på den. Vi fick en katt. En svart som fick heta Soraya och kallades för Sorry och det var passande, för sorgligt nog kunde vi inte behålla henne då en av mina bröder blev allergisk. Jag ville rida också, men min kusin som var ridlärare, hade blivit sparkad av en häst och då tyckte inte mina föräldrar att jag skulle råka ut för något sådant. Min syster hade inte heller fått rida, av samma skäl. Men vi ritade hästar istället, och skrev hästböcker. Och läste hästböcker. En gång gick jag och min kompis olovandes över Valhallavägen till stallet som låg där. En häst ute på stallbacken vrenskades med en flicka som skulle rida, och några andra stod runt omkring skulle leda hästen runt, runt, men hästen ville inte. Då såg de sig om och fick syn på oss som stod och tittade. ”Prova med tjejerna. De kanske kan”. Och de pekade på mig. Vi gick fram och jag tog tag i betslet och pratade med hästen ungefär som Alec Ramsey i Svarta Hingsten brukade göra. ”Kom pojken, nu går vi…fin häst!” Och jag klappade och kliade hästen i pannan och drog lite i betslet, och….hästen gick! Alla blev förvånade och inte minst jag själv. Minns inte om kompisen gjorde något, fast hon långt efteråt har hävdat att det var hon som fick hästen att gå. Fast jag vet att det var jag som pratade med hästen och sen gick den. Det spelar ju ingen roll, egentligen. Vi jobbade nog båda för samma sak, men jag tror att det där med att prata med djur, precis som med barn, istället för att försöka tvinga dem, är alltid bäst. Och kanske är barn allra bäst på att förstå vikten av det. Vikten av att bli tagna på allvar och att känna ömsesidig respekt. Och barn som behandlar djur väl får nog alltid en speciell kontakt. Många tror nog att barn läser in för mycket känslor hos sina djur. Att det bara är inbillning, men vad spelar det för roll om det faktiskt funkar ?

Barn som inte har djur missar nog en del i sin känslomässiga uppväxt. Inte bara detta med kontakten med djur, men också att barn får möjlighet att ta ansvar för ett annat liv och får se vad mycket man kan få tillbaka om man behandlar ett djur väl. Att växa med sitt ansvar…

Kanske  är ett yngsta syskoni en familj i allra störst behov av att ha ett djur att ta hand om. Tänker på min yngste bror som sa till mamma att han önskade ett litet syskon. ”Det är orättvist”, sa han. ”Alla de andra syskonen har fått se små barn födas och växa upp. Alla utom jag!”  ”Men det är inte alltid roligt eller lätt att ta hand om små syskon”, sa hon. ”Joo da!”, sa han och bedyrade att han minsann skulle göra det. Och då kunde hon glädja honom med att det faktiskt skulle bli ett syskon till. Vilket han förstås blev glad för. Och det blev också han som ”uppfostrade” mig i mångt och mycket, men han lekte också med mig fast jag var 6 år yngre, och så småningom berättade han också om sina första kärleksbekymmer och glädjeämnen för mig ( fast med lite censur förmodligen). Och han tröstade mig när jag var ledsen.

Min äldsta bror, som redan hade tre småsykon innan jag kom, grät däremot när han fick höra att jag skulle komma. Där ser man…för mycket och för lite skämmer allt. Eller: Lagom är bäst, kanske…

Några barn, djur eller småsyskon fick jag aldrig då, men nu har jag  äntligen två ”egna” katter. Och till slut känner jag mig nu, när jag är 57 år, nästan vuxen.

Fast bara nästan…;-)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ma soeur et mes frères, et moi…

En flicka stod en gång med sitt gosedjur under armen på en gata i Stockholm, kanske var årtalet 1962, och väntade på att få en skymt av sin 11 år äldre syster. Hon och hennes familj visste att systern snart skulle komma rullande, inte i en rullstol utan sittande på en karnevalsvagn föreställande karnevalstågets prinsessa. Det var teknologernas årliga karneval. Systern var mycket söt och precis lagom tuff  för att platsa i denna roll. Flickan väntade och väntade. Det var en ganska kylig majdag men spänningen var stor. Det var inte så vanligt med karnevaler på den här tiden och många som bodde i denna del av staden gick ut för att se skådespelet. Och plötsligt kom systerns vagn: Hon satt så högt upp på flaket och vinkade åt alla. Precis som en riktig prinsessa! Flickan såg upp på sin syster och vinkade. Bröderna och föräldrarna ropade så att hon blev uppmärksam på att de stod där. Hon vinkade tillbaka och log så glatt när hon kände igen dem alla. Sen var hon strax borta, och alla utom prinsessan gick tillsammans hem. Det var en liten upphöjd stund och sen var det borta. Flickan höll stadigt i sin lilla hund som hon haft under armen, och medan hon gick med de andra tänkte hon för sig själv: Jag kommer aldrig att bli en karnevalsprinsessa. Hon visste egentligen inte varför, men hon visste bara att!

Flickan såg upp till sin syster, men skulle aldrig kunna axla hennes mantel. Hon var inte skickad att vara söt eller ens beundransvärd, och inte att passa in i prinsessnormen. Hon var van att leka med sina killkompisar och närapå uppfostrad av sin yngste bror. Hon såg upp till sin syster. Inte minst åldern avgjorde den saken. Hon var inte sin mammas förtrogna så som systern var, hon blev sina bröders förtrogna. Men ibland gjorde systern ett länge efterlängtat ”prinsessbesök” hos flickan. Hon gjorde underbara och spännande berättelser som hon illustrerade med hjälp av teckningar och målningar och kanske till och med sånger. Och när systern sen hade lämnat flickans rum kändes allt återigen lite ensamt. Men flickan var van vid att vara och tänka och fantisera ensam. Så ofta hittade hon på egna berättelser som hon själv också illustrerade, eller så satt hon bara och drömde och låtsades sitta på en eldig springare som for fram genom skogen, fast hon bara satt grensle över ett par stolar med en dyna på och en fastsatt  sopborste med ett ritat huvud. Men möjligheterna, drömmarna, tillåtelsen att fantisera hade hon fått av sin syster. Även mamman var väldigt bra på att hitta på historier vid middagsbordet, om Pelle och Putte som bodde under byrån, men mammor är en sak, och systrar som är karnevalsprinsessor en annan.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

moi, qoui?

Här kan man inte bestämma själv  hur sidan ser ut, eller vadå ? Senaste inlägget hamnade bara som en länk överst. Skumt! Detta har jag inte varit med om tidigare. Just nu känner jag mig lite halv, eller rent av halvtom utan min gamla kära blogg på spaces. Det här gör inte saken lättare….=(

Men nu alltså: testing, testing! 😉

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Finally Finito…

Läs mer

1 kommentar

Filed under Uncategorized

widgets pour moi…

Ja, så fick jag väl till det. En widget för video och en för musik. Men den sistnämnda har jag bråkat rätt mycket med både igår och idag. Den för video gick lättare, fast inte lätt. Men som vanligt tar allting tid när man byter plats för sina olika begär att uttrycka sig. Här på wordpress har jag ju varit många gånger förr, men när jag har skrivit här har det ju mest handlat om mina umbäranden i samband med sjukskrivningen. Då gick det hela ut på att jag skulle vara på främmande mark och inte ha kontakt med min vanliga verklighet. I främmande land…därav franskan…

Nu är det ju annorlunda. Min vanliga ”verklighetsblogg” (nej jag röstade inte på KD i valet) ska ju tvångsförflyttas hit från Spaces. Där jag har velat visa att jag kan  uttrycka mig på fler sätt än ett, nämligen även i musiken och filmredigerande, animerande, mm. Eftersom jag har en sådan splittrad personlighet att jag helst inte väljer att bli bra på något, har spaces passat mig bra. Mycket lättare och mer användarvänligt att lägga in olika widgets eller badges och allt vad det kan heta. Detta tar ju en enorm tid, men det har ju varit förmånligt att jag redan har en provblogg här, så jag kan experimentera. Och på det sättet liknar det min ljuva ”blogggbarndom” då inget var givet och allt måste läras från början. Kanske var det så de kände, Utvandrarna ? Det var påfrestande och jobbigt, men deras äventyrliga sinnen sattes på prov i alla fall. Inga jämförelser i övrigt. Här sitter jag i godan ro i min soffa, utan större problem än en gammal hosta, och att mjölken i kylskåpet är slut. Och jag har också haft förmånen att prova nymodigheterna i ”det nya landet” innan jag sticker. Inget blir som förr, emellertid. De gamla bloggvännerna har spridits för vinden, den hemtrevliga atmosfären i det gamla landet är också som bortblåst, den gamla medliaplayern som jag älskade för att den gick igång direkt när man kom in på min blogg  Tid, alla fotoalbum som man kunde lägga ovanför bloggen eller bredvid eller varhelst den passade. Allt var mycket enklare att jobba med, men jag ser trots allt ljus i tunneln nu. Det finns i alla fall en möjlighet att spela musik, om det så råkar vara något jag dessutom har sjungit själv, med mig själv eller i kören, eller bara musik som jag älskar…Och det är huvudsaken för mig.

Om ett tag kommer jag att flytta med nästan allt mitt bohag från spaces, men jag vill först se till att inget av värde går förlorat när jag flyttar, för det går inte att reparera skadan efteråt….Från och med i morgon kommer ingen att kunna skriva något där, och heller inte kommentera hos andra. Man kan visst inkorporera sin spaceblogg med sin wordpressblogg om man har en, men det känns som om jag vill behålla dem var för sig, eftersom de har haft så olika profil. Men man ska aldrig säga aldrig….jag är ju trots allt en och samma ”moivoila”…eller förlåt, jag menar ”millroll”…tror jag?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized