Finally Finito…

Så har då dörrarna slutligen stängts och nya kommer kanske att öppnas…

                                                                                                                         

 I mitt  ”riktiga liv” tycks något hända. På jobbet kommer jag att få en helt naturlig anledning att ta upp mitt gamla ”hemvävda” projekt, som ännu inte har fått anledning att blomma, eller ens andas en smula.  Som blev tillbakaknuffat in i mitt bakhuvuds inre regioner på den tiden då full rättegång pågick här på bloggen. Rättegången mellan försvarsadvokaten och HD där jag syntes alltför lojal med HD och alltför undvikande mot försvarsadvokaten, som ändå stod upp för mina rättigheter. Det var ju så bra det där. Så enkelt att skylla på än den ena, än den andra, och slippa stå för sig själv, och ducka för allehanda påhopp. De värsta påhoppen stod jag själv för, skulle det visa sig. Genom att inte ta strid för mig själv, gav jag mig själv en snyting varje gång. ”Du är inte värd bättre”, sa jag till mig själv.

Nu, när min allra första blogg slutgiltigt har stängt igen för kommentarer och nya inlägg, känns det lite som en nystart även i bloggandets värld. Kanske är jag värd något utöver det vanliga bloggandet och det vanliga kommenterandet? Jag säger inte att det finns något som helst dåligt i det, men det kanske inte är bra för mig ?

Att skriva och att publicera sig, har ju nästan blivit något av en livsstil sedan jag började med det för 5 år sedan. Liksom att få och ge kommentarer, både här och på gammelbloggen liksom på facebook där jag också har hängt en del….och där är det kanske ännu mer en primär syssla än när det gäller bloggandet. Jag älskar att ha och få sådana nya kontakter, men allt har ju en fram- och baksida. Baksidan är att man kan bli alltför passivt inväntande, om man inte har en egen drivkraft, vilket  i alla fall inte jag har alla dagar.

I det totala bruset av min närmast sörjande, kontakter, irl-vänner, flickr-bakanta (där jag  publicerar en del bilder), bloggvänner, facebookvänner och släktingar, kollegor på jobbet, körkamrater och alla andra som man stöter på hipp som happ…                               Vad väntar jag på ?

Nu är det väl ändå dags att ta tag i mig själv ?  Jag har landat på jorden ännu en gång, någorlunda stadig på fötterna. Jag har hittat min nisch och jag har dessutom berättat för mina arbetskamrater om mitt ”projekt”. Min uppgift nu är att vara den jag är, såväl hemma som på jobbet som på nätet. Kanske inte ifrågasätta så mycket längre utan bara göra`t ? Kanske utan frågetecken, till och med, och utan blinkningar till höger och vänster 😉

Här är jag: Moi voilá!

Jag jobbar på det…. 😉

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Finally Finito…

  1. Bara en sån sak…varför kommer inte det sista inlägget upp automatiskt, när man går in här utan man måste liksom klicka vidare ? =(
    Wordpress är knepigt!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s