Et maintenant – les chats!

Det gäller att skynda långsamt. Så fort jag ökar stegen, förlorar jag något bakom mig. Och undrar om det fortfarande är jag som ilar vidare eller bara en kvarleva av den som en gång var. Den flickan som stod med Toker under armen…den lilla hunden som höll på att falla sönder och samman, nött och stött och blött som han var. Slängd i soporna tillsammans med apelsinskal, papper och annat skräp som låg bredvid min säng. Min pappa och någon av mina bröder som fick gå ner och leta i soptunnorna på gården efter honom, med ficklampan i högsta hugg. Och jo…två gånger upphittad, om än med stukat ben och lite sågspån och någon stålfjäder som stack ut genom hans fläckiga päls, och jag kunde somna än en gång. Vi hade en hemhjälp som antagligen inte såg så bra, som lyckades med konststycket att slänga honom två gånger. Annars var jag och Toker oskiljaktiga. Jag behövde antagligen den där lilla lurviga, stötta och nötta figuren för att hävda mitt ego. På egen kvist kände jag inte att jag hade den kraften. Tänk så djur kan inverka på barns liv. Fast de inte ens är levande på riktigt. Men de får en själ genom att få en plats i någons hjärta. Ännu mer är det så med riktiga djur, antar jag, men boende mitt i en storstad var det aldrig tal om att jag skulle få ha en hund. En gång när jag var sex år sa mina föräldrar till mig: Vill du ha en katt ? Om du slutar suga på tummen kan du kanske få en katt. Jag tog ut tummen ur munnen och sög sen aldrig mer på den. Vi fick en katt. En svart som fick heta Soraya och kallades för Sorry och det var passande, för sorgligt nog kunde vi inte behålla henne då en av mina bröder blev allergisk. Jag ville rida också, men min kusin som var ridlärare, hade blivit sparkad av en häst och då tyckte inte mina föräldrar att jag skulle råka ut för något sådant. Min syster hade inte heller fått rida, av samma skäl. Men vi ritade hästar istället, och skrev hästböcker. Och läste hästböcker. En gång gick jag och min kompis olovandes över Valhallavägen till stallet som låg där. En häst ute på stallbacken vrenskades med en flicka som skulle rida, och några andra stod runt omkring skulle leda hästen runt, runt, men hästen ville inte. Då såg de sig om och fick syn på oss som stod och tittade. ”Prova med tjejerna. De kanske kan”. Och de pekade på mig. Vi gick fram och jag tog tag i betslet och pratade med hästen ungefär som Alec Ramsey i Svarta Hingsten brukade göra. ”Kom pojken, nu går vi…fin häst!” Och jag klappade och kliade hästen i pannan och drog lite i betslet, och….hästen gick! Alla blev förvånade och inte minst jag själv. Minns inte om kompisen gjorde något, fast hon långt efteråt har hävdat att det var hon som fick hästen att gå. Fast jag vet att det var jag som pratade med hästen och sen gick den. Det spelar ju ingen roll, egentligen. Vi jobbade nog båda för samma sak, men jag tror att det där med att prata med djur, precis som med barn, istället för att försöka tvinga dem, är alltid bäst. Och kanske är barn allra bäst på att förstå vikten av det. Vikten av att bli tagna på allvar och att känna ömsesidig respekt. Och barn som behandlar djur väl får nog alltid en speciell kontakt. Många tror nog att barn läser in för mycket känslor hos sina djur. Att det bara är inbillning, men vad spelar det för roll om det faktiskt funkar ?

Barn som inte har djur missar nog en del i sin känslomässiga uppväxt. Inte bara detta med kontakten med djur, men också att barn får möjlighet att ta ansvar för ett annat liv och får se vad mycket man kan få tillbaka om man behandlar ett djur väl. Att växa med sitt ansvar…

Kanske  är ett yngsta syskoni en familj i allra störst behov av att ha ett djur att ta hand om. Tänker på min yngste bror som sa till mamma att han önskade ett litet syskon. ”Det är orättvist”, sa han. ”Alla de andra syskonen har fått se små barn födas och växa upp. Alla utom jag!”  ”Men det är inte alltid roligt eller lätt att ta hand om små syskon”, sa hon. ”Joo da!”, sa han och bedyrade att han minsann skulle göra det. Och då kunde hon glädja honom med att det faktiskt skulle bli ett syskon till. Vilket han förstås blev glad för. Och det blev också han som ”uppfostrade” mig i mångt och mycket, men han lekte också med mig fast jag var 6 år yngre, och så småningom berättade han också om sina första kärleksbekymmer och glädjeämnen för mig ( fast med lite censur förmodligen). Och han tröstade mig när jag var ledsen.

Min äldsta bror, som redan hade tre småsykon innan jag kom, grät däremot när han fick höra att jag skulle komma. Där ser man…för mycket och för lite skämmer allt. Eller: Lagom är bäst, kanske…

Några barn, djur eller småsyskon fick jag aldrig då, men nu har jag  äntligen två ”egna” katter. Och till slut känner jag mig nu, när jag är 57 år, nästan vuxen.

Fast bara nästan…;-)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s