Sur le pont d`Avignon…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag står högst upp på bron. Min bro, som jag gått, cyklat och åkt över så många gånger i mitt liv. En gång på 70-talet bodde jag   praktiskt taget vid ena brofästet och pluggade vid det andra.

En bro betyder så mycket. Även språkmässigt – att vara brobyggare är att övervinna mycket. Landmassor under fötterna och endast himlen därovan. Det finns många sångtexter som anspelar på broar, som i rubriken ovan, eller ”Bridge over troubled water” som anger tonen. ”Dimmornas bro” var väl en film, som jag inte minns mer av än att det var några väldigt romantiska scener mellan Vivien Leigh, som jag beundrade mycket på den tiden, och Glark Gable? (Ser nu i efterhand när jag googlar, att det var Robert Taylor) Honom minns jag inte, vem det än var, men hon hade allt det som jag förbannade att jag inte hade. Svart långt lockigt hår, t.ex.  Jag hade kort rakt blont. Så tråkig jag tyckte att jag såg ut. Kunde inte i min vildaste fantasi låtsas att jag var hon.

Broarna i Madison County var ju också en romantisk film, som jag själv inte var i rätt ålder eller fas i livet för att bli så där helt tagen av, även om jag beundrar Meryl Streep som skådespelerska. Men som vuxen blir man ju mer och mer säker på att man inte vill vara i någon annans kläder eller skepnad.  Men kärlek i sig är ju en brobyggare mellan olika människor och kulturer. Se bara på ”Romeo och Julia”. En klassisk berättelse som handlar om hur kärleken kan överbrygga allt.

Men fortfarande har broar en suggestiv inverkan på mig. Jag minns hur jag i min barndom satt och lyssnade på en radioteater, som jag nog inte begrep så mycket av, men jag var så faschinerad av några sekvenser i pjäsen där det just talades om brobygge. En man som var brobyggare, jag tror det var i ett krigshärjat land, pläderade för betydelsen av att åter bygga upp broar mellan människor och olika länder. Och jag minns att jag tänkte: Just så är det! Så skulle jag vilja jobba. Och man kan ju alltid, om man vill, bygga broar mellan människor…

Och aldrig känner jag mig så fri som när jag går över min bro, med hela staden för mina fötter, och med ett enda uppdrag: Att komma över på andra sidan – nej, jag menar inte ”den” andra sidan! – samtidigt som jag andas fri luft och ser små spår av människor därnere, som ibland nästan offrar liv för saker de tror på eller bara gör för nöjes skull. Högst upp på bron är man både utsatt för väder och vind och för de stora tankarna och de vida vyerna och allt vanligt segt gnäll släpper taget och jag känner mig sorglös.  När sorglösheten har högt i tak blir mina steg lätta och tankarna flyger över brospannet och upp över takåsarna och landar någonstans högt uppe bland måsarna vid Mosebacke Etablissemang. Själv hamnar jag på mitt eget stamfik sedan många år. I Söderhallarna hamnar den rätta lyckokänslan på sin vanliga plats och jag kan andas ut.

  

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Sur le pont d`Avignon…

  1. Berit Zethraeus

    I Söderhallarna har jag aldrig varit. Vi kunde kanske träffas där någon gång när jag är i stan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s