échecs

Min barndom var nog ibland rätt ensam. Yngsta syskon var 6 år äldre och före skolstart levde jag mina dagar på landet utan lekkamrater. När vi var i stan gick jag på ”barnpromenad” på förmiddagarna. Vi promenerade inte mycket annat än när vi skulle gå hem. Tant Andersson gick först med ett långt rep efter sig och på repet satt 20 små pinnar fast med snören. Varje barn hade sin pinne att hålla i och så gick hon en vända i stadsdelen så att alla barn kunde bli hämtade i olika gathörn. En gång stod inte vår hemhjälp i det vanliga hörnet i tid, så jag fick gå med hela vändan runt, så då blev det ju en rejäl promenad. Annars handlade det mest om att leka i parken i tre timmar och jag lekte oftast med pojkarna. Jag var ju mest van vid mina bröder och jag blev närmast generad när jag skulle leka ”flicklekar” med några av tjejerna. Fast i de flesta fall minns jag att vi lekte tillsammans allihop. Klättrade och gungade och åkte rutschkana och låtsades köra den stora ”riktiga” lastbilen sm man hade låtit ställa i vår park, för barn att leka i.

När jag kom hem på eftermiddagarna var jag nog mest med vår hemhjälp och pratade med henne eller med mamma eller något syskon som råkade vara hemma. När jag var 5 år lärde jag mig läsa i Kalle Anka. Min äldsta bror hade alla nummer utom de fyra allra första från början. Men det var väl enda gången han blev arg på sin småbröder, när de olovandes hade lånat någon tidning och sen kanske inte lämnat tillbaka den, utan någon kompis hade läst den också och kanske någon sida hade blivit lite för mycket tummad på…

När jag blev tillräckligt stor för att läsa själv tror jag att han hade gett upp för länge sen. Många första sidor hade försvunnit och en del var sönderrivna, men tillräckligt många var hela så att jag kunde fortsätta läsa dem. De första tidningarna var så otroligt mycket bättre än de senaste, både innehållsmässigt och hur de var tecknade.

Ibland var min ”närmsta” bror hemma med en kompis och spelade pingis. De kunde lära mig lite om jag hade tur och det var inte så sällan. Men nån riktig hejare blev jag inte. Däremot märker jag nuförtiden att jag har lite hjälp av det där spelandet  mot snälla äldre bröder när jag ska spela med barnen där jag jobbar.

På landet, när pappa var ledig och hade tid brukade han lära mig att spela schack. Jag har väl aldrig varit någon smartskalle, precis, men jag tyckte att det var roligt med schack för man fick vara lite taktisk och förutseende. Man fick tänka och man fick tänka efter länge och noga, vilket passade mig bättre än bluffstopp och sånt som mest handlade om att vara snabb och ha tur med korten. Man måste luras lite och låtsas ha en plan att ta motståndarens drottning, exempelvis, medan man egentligen hade en mycket smartare plan för att kunna spela ”schack, matt”. I början hade jag förstås inte en chans mot pappa, och inte mot mina bröder heller, men så småningom kunde jag komma i närheten av deras förmåga, och en gång när pappa inte var riktigt uppmärksam kunde jag slå till och vinna. Han blev både lite chockad och stolt över att jag hade lyckats vinna över honom.

Det gav mig självförtroende…kanske inte i skolämnena, men i livet. Dels att jag kan lära mig något ganska invecklat, dels att jag kan ge vem som helst en match bara jag övar på något. Fast motivationen måste förstås finnas. För mig är inte själva vinnandet i sig så åtråvärt, men om det är något som jag tycker är intressant och värt att kämpa för, så visst vill jag visa att jag duger. Det som är synd är kanske att jag nöjer mig med just det: ”Jag vet att jag kan om jag vill…fast jag vet inte om jag vill”.  Man kanske kan kalla det för lättja, men också  att spara på sina resurser. Inte slösa energi och engagemang på något som man egentligen finner vara meningslöst. Det finns dataspel på Facebook som många människor ägnar sig åt. Även jag har i perioder också haft visst nöje av dem. Så länge de fungerar lite som schack, attt man kan planera och förutse hur man ska göra för att det ska bli som bäst och vad man tjänar mest på. Man kan också hjälpas åt, grannar emellan, vilket båda parter tjänar på. ”Farmtown”, som jag spelade mycket under en period var just så. OK, att det kunde vara lite tjatigt också, men man utveckalde spelet efter hand, och det gick att påverka hur man ville ha det på sin farm. Men sen kom Zynga-spelen, som totalt konkurrerade ut Farmtown med sina glättiga och plastiga figurer, med filosofin att allt skulle gå ut på konsumtion och skickande av totalt onödiga gåvor till grannarna. Det fanns ett sånt inslag även i Farmtown men prylarna och djuren kunde ändå användas till något. Och det har visat sig att Zynga helt enkelt har stulit koncept från olika andra spel-tillverkare, men med färre kreativa inslag och fler inslag av total handelsförlamning.  Har man inte lust att skicka en massa skräp till sina vänner eller köpa ”pengar” i det spel man befinner sig i, för riktiga pengar, har man inte där att göra. Det kallar jag inte spel, eller ”play” på engelska, eller ”jeux” på franska, där spel är samma sak som lek. Nej, i den hårda spelvärlden på nätet går det inte ut på att ”leka” utan snarare vara totalt underkastad speldjävulen. Ständigt nya spel som folk ska vilja spela när de har tröttnat på det förra. För tröttnar, det gör man om allt går ut på samma sak: Att vinna utan att utvecklas och ha roligt under tiden. Och förlorar man har man varken vunnit eller känner sig nöjd. Ett marknadsekonomiskt spel, i sin prydno.              (Jag talar om spel som är signerade Zynga)

Som i schack.  Man utvecklas fast man kanske inte vinner varje gång.  Men nu kan erkännas att man inte alltid har tid med eller orkar spela schack. Jag har inte spelat det mycket heller på senare år. ( Fast under en period spelade vi schack med barnen i skolan. Det var roligt att se vissa barn få självförtroende genom schackspelandet.)

 Jag vill bara säga att det har så många kvaliteter som gör att en människa kan känna sig både intelligent, socialt kompetent, välplanerad och lycklig samtidigt.  För vem blir inte lycklig av att vara allt det där ? 😉

Kanske någon skulle ta upp kampen mot Zynga och göra ”riktiga” spel som är kreativa och roliga och stimulerar vinnarskallar samtidigt ?

 Tja…kanske det finns någon som skulle kunna skapa något sådan ? Kanske nån som fick lära sig spela schack som barn ? 😉

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “échecs

  1. God Morgon!
    Nu blev jag glad åt att komma i kontakt med dig igen. Jag har försökt men kom inte in i din live blog. Jag vill först tacka för din förra hälsning och känt lite samvetskval att inte kunnat besvara den men nu önskar jag dig fortsatta trevliga dagar för år 2011. Kram!! WordPress.com ger inte samma frihet som live gjorde men man kan tydligen ändra till Wp.org. Jag nöjer mig nu med det jag har. Min tid räcker inte till för att ägna för många timmar vid datorn. Jag har läst en del du skrivit här och ska fortsätta. Jag drar en del paraleller med min barndom.Vill ta upp en liten händelse. Jag lekte mycket med pojkar och var väl en riktig pojkflicka MEN hade min älskade traslisa. En docka som såg ut som det låter. Min mor tyckte väl att den borde kastas och gjorde så. Vad hon inte tänkte på att jag älskade att riva i soptunnorna som stod i ett gårdshus. Där med huvudet i tunnan och benen i luften, vad hittar jag om inte min traslisa. Vad hände, jo ett ramaskri och ett tjut som fick både majorskan, doktorinnan, förnäma överstinnan att komma utrusande. Mor min fick tvätta traslisa, köp ett ansikte som syddes fast. Den händelsen sitter djupt och det var slutet på 40-talet.
    //Gunilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s