Monthly Archives: februari 2011

Les vaches

Kossorna är också taggade över våra huvuden på min bloggsida, så att vi ska komma ihåg taggens egentliga betydelse. Fast allt kan ju vara dubbeltydigt, förstås.  Att vara riktigt på hugget är att vara taggad. Men att stå fastnaglade och glo vid ett taggtrådsstängsel är att se taggad ut, om inte annat. Här, liksom överallt annars, gäller det att vara subjekt och inte objekt. Vem vill fastna i någon annas garn? Och nu kan man också tagga sina vänner och släktingar på bilder på nätet. Tala om vilka de är och vad de gör, också. Som tur är har jag passerat värsta taggåldern, för ibland kan det kännes lite väl påträngande med en tagg från någon som man inte känner och som inte vet om man vill vara med i sammanhanget överhuvudtaget. Journalister och fotografer och andra som pysslar med publicering av olika slag, har väl för vana att kolla om personen i fråga vill vara med och i så fall kollar de ungefär hur man vill bli presenterad. Det är väl bara paparazzigänget som aldrig frågar, och nu kommer alltså hela ”nätmobben” i hasorna och tar efter dem som uppträder minst civiliserat inom media.

Jag har aldrig mått illa av det personligen, men jag vet ju många som absolut inte vill bli fotograferade, men så kommer en sån där wanna-be-fotograf och klampar på och lägger upp utan att fråga, eller ens bry sig om att ett nej är ett nej. Som en slags fotografisk våldtäkt. En del fotografer säger ju att kungahuset får skylla sig självt, att de får räkna med att bli plåtade när som helst. Ska man nu utsträcka det hela till att säga: ”Hon lever ju, så då får hon räkna med offentlighetens ljus, och passar det inte så….” ?

Ja, att tagga, eller taggas, det är frågan, som säkert kan idisslas vidare, i mage ur mage….;-)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

possible

Ibland känner jag mig helt överväxlad. Går över mina egna gränser. Nej, inte drogad, utan snarare helt klar, som omväxling.  Det hände idag. Det brukar hända i situationer när jag vet att allt hänger på mig. Åtminstone nästan allt. Det skulle bara vara jag (tillsammans med en vikarie) på morgonen med förskole-klassen, vilket jag var helt beredd på. Hade klart för mig vad jag skulle göra men inte riktigt hur. Vi skulle jobba med klockan. Vi skulle sjunga med en sång som jag hade bestämt men inte hade hittar texten till och heller inte ackorden. Vi skulle fabricera klockor och jag hade först tänkt göra slelettklockor (med anledning av en annan populär sång vi hade lärt oss), men hittade inte rätt material till det, så jag tänkte att jag hittar nog på något sätt, oklart vilket. På morgonen skulle jag gå upp tidigt och åka tilll jobbet i förväg. Men jag vaknade med huvudvärk och allt blev fördröjt. Men innan jag gick hemifrån kollade jag in sången på nätet och tänkte att jag skulle dra ut den på jobbet. Fast letade först en gång till bland alla mina tusen papper efter notpappret en gång till, och kom av den anledningen ytterligare 10 minuter för sent. Sången heter Rebecka och handlar om en tjej som alltid kommer för sent. ”The story of my life”…

Vikarien var en trevlig och duktig tjej som tog del av alla mina tankar och surriga funderingar kring hur klockor skulle göras och sånger skulle sjungas. Hon hade själv hört och sjungit sången som barn och tyckte det var roligt att man fortfarande sjöng samma sånger nuförtiden. Men hon förstod när det väl blev dags, när alla ackord hade ihågkommits på gitarren, och texten hade snabbrepeterats varför den fortfarande sjungs. Barnen skrattade och sjöng och tyckte den var rolig, helt enkelt…Vissa sånger håller, andra inte, och det är roligt att det visar sig så tydligt att det är själva sången som är bra och inte den som framför den. Jag behövde inga paljetter och bakgrundsdansare för att budskapet skulle gå fram. Apropå slagdängor, alltså…och melodifestivaler…

Så hade jag knäckt en annan svår nöt dagen innan, medan jag skulle hjälpa ett barn med något helt annat. Steg in i förrrådet för att hämta något papper och fick syn på piprensarna. De fick bli visare på klockan. Virade man en halv sådan runt ett sk ” jungfruben”, som man sedan stack igenom klockpappret så kunde barnen, simsalabim, sätta sina egna klockor på vilken tid de ville. Alla barn tyckte om uppgiften utom några som hade råkat få syn på min ursprungliga skelettklocka med benknotor som visare, men efter hot och mutor om att den kunde bara de barn göra som först hade gjort en ”vanlig klocka”, eftersom jag och vikarien aldrig i livet hade hunnit hjälpa alla barn med att klippa ut och rita upp alla benknotor, så gick de motvilligt med på det. Några av de mest ivriga ”skelettklocksbarnen” visade sig vara de som hade störst behov av att träna på att skriva siffror och ta instruktioner.

Av detta kan man lära att ”nöden är uppfinningarnas moder”. Jag hade aldrig kommit på tanken att få dessa barn att göra två klockor om det inte hade varit så att det inte hade funnits tillräckligt med tid över för att alla skulle få göra det, och om det hade funnits tillräckligt med vita kritor och pennor att skriva med på det svarta papperet, eller om det hade funnits tillräckligt med personal. Nu löste det sig efter lite tjat och gnäll. Den mest misslynte pojken utbrast till slut beundrande till mig: ”Vad du kan mycket!”  Till mig, som är stans största pysselhatare!? Men det är just när jag får hitta på eget pyssel som jag kan och aldrig när jag får en mall att följa. Då blir det alltid fel. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning allt ska komma eller så klipper jag fel eller limmar på fel sida. Men det jag har i huvudet själv för att jag har tänkt ut det, och slipper komma ihåg någon obegriplig tågordning, det brukar gå finfint!

Och det är inte av någon slags snobbism jag nobbar mallar utan för att jag helt enkelt inte har förmågan.

Men det roliga är ju just att ur ingenting kan komma många goda kreativa idéer, medan ur en hel hop med tips om pyssel stannar all min tankeverksamhet och verksamhetslust. Jag tänker att det måste gälla barn lika väl som vuxna. Ge inte barnen för mycket stimulans och information. Bara några få instruktioner och helst inte många valmöjligheter, bara en strimma av hopp om möjlighet att göra något utöver. Något extra att drömma om när man har gjort det som är möjligt  först. Sedan kommer uppgiften att gripa sig an det omöjliga för att sedan övervinna det, om möjligt…;-)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

qu’est-ce que tu aime faire?

Vad tycker du om att göra? Vad vill du göra ?  Vad gör du egentligen?

Att göra eller inte göra, det avgör din framtid. När min mormor var ung – hon växte upp på en bondgård – fick man inte vara sysslolös. Att bara sitta i ett rum och samtala med sina syskon gick inte an. Måste alltid ha något för händerna. Kanske ett litet broderi eller lagning, eller som min mormor alltid gjorde om hon hörde steg i närheten; hon såg till att det alltid fanns en sopborste i närheten som hon tog tag i och började febrilt att sopa när hennes far kom in i rummet. Att vara sysslolös på en mellanstorgård i Värmland vid förra sekelskiftet var inte möjligt. Det är förståeligt, även om det var husets egna barn det handlade om.

Mormor var också väldigt flink i fingrarna och hon gjorde många fina broderier underårens lopp, ett kallat ”trädgårdsgången”, som syddes fast på våra lakan efterhand, och när lakaknen var gamla och slitna var det trädgårdsgången som bestod.

Kanske tänkte mormor att hon aldrig skulle tvinga sin enda dotter till samma typ av ”tvångshandarbete”, för jag såg aldrig min mamma sitta och sy eller sticka, men så var jag yngst också. De äldsta barnen sydde hon kläder åt, men så småningom tog industrin över och det blev så mycket billigare att köpa kläder. Jag fick aldrig se mamma sy när jag var barn och trodde därför inte att hon kunde. Men döm om min förvåning när hon över en natt sydde en klännig till min systers studentbal. Jag trodde att hon skojade när hon sa att hon bara hade en natt på sig att sy klänningen. Det där med att börja i tid har ju aldrig varit vårt kännemärke. Nästa morgon stod min syster där och provade klänningen. Precis som Askungen. Jag blev stum av beundran. Men fortfarande såg jag ju aldrig min mamma utföra detta handarbete (fast med maskinens hjälp, då förstås), så för mig tycks all slags hantverk vara en gåta, ett  trassligt görande och låtande som jag aldrig har fått grepp om.

Annat är det faktiskt med matlagning. Ibland kunde jag se mamma stå i köket och koka ihop de mest vidunderliga såser och salladsdressingar. Där var jag inte sen att ta efter. Dofterna och smakandet och utforskandet var sinnligt. Och bara det att det var möjligt att komponera smaken själv gjorde saken mer spännande. Det är nog som att lära sig spela ett instrument enligt susuzukimetoden, där det ju också går ut på att en förälder eller annan nära anhörig fungerar som en förebild i spelandet.

”Att lyssna och lära” .  Så enkelt recept egentligen: ”Barn gör inte det du säger, de gör det du gör”.

Hela mitt liv är naturligtvis präglat av det min omgivning har gjort och visat mig. Och visst kan jag önska att jag hade tagit del av mer av det mina föräldrar och syskon kunde göra. Det var ju trots allt en hel del, sammantaget. Men det finns nog en gräns också för vad en människa kan och vill och har lust att ta in. Det fanns också en annan sak somvi  var ganska bra på i familjen och det var att bara sitta och ”dega”. Prata och skratta och diskutera saker. Det var bara något vi gjorde och trivdes med, och det var först när det kom hem andra kompisar till oss syskon som inte förstod vad det skulle vara bra för, som jag plötsligt yrvaket undrade, ”gör inte alla så?”

Nej, de som kom utifrån ville hela tiden göra saker…sela spel och segla med någon jolle, om vi var på landet, eller spela fotboll eller…Men vi, vi satt helst inne i soffan och pratade och lyssnade, och fanns det blommor så luktade vi säkert helst på dem också…;-)

Men jag antar att detta sätt att umgås på är helt förlegat. Att sitta i ett hörn och fundera är också fölegat, precis som det var en omöjlighet på mormors tid, vid förra sekelskiftet. Nu är dugligheten åter i första rummet. Entreprenörskapet är nya hedersordet i läroplanen som kommer. Att göra eller inte, är frågan. Hamlets eftertanke, ”Att vara eller inte vara”, är numer förlegad. Kanske blir det i fortsättningen: ”Att starta eller inte starta eget, det är frågan”?

Alltmedan jag bävar i mitt soffhörn…..

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

sekt

Såg igår en dokumentär på TV, som handlade om hur Phone House har utnyttjat sina unga säljare till bristningsgränsen. Man har var valt ut unga utåtriktade människor för att sedan bryta ner dem så att de till slut inte har någon självkänsla kvar. Sedan tvingar man dem att jobba 10-12 timmar om dagen utan rast och utan extra ersättning. Tvärtom, får de bara ungefär 11000 före skatt. Samtidigt är det möten varje dag där de anställda bearbetas och indoktrineras så att de ska känna att alla är som en enda stor familj. Men när sedan någon reagerar på anställningsförhållandena och börjar tala om facket, blir de utfrusna ur gemenskapen, om de inte får sparken direkt. Fast på företaget väljer man att tala om att provanställningen ska upphöra, och vägrar gå med på att de ger den anställda sparken.

Allt detta liknas vid hur en sekt fungerar. Man följer samma mönster och visar ingen förståelse och ger heller inget erkännande att den anställde var framgångsrik, trots att så var fallet. Man vägrar ge något betyg till den tjej som har varit duktigast och som till och med har fått pris för det inom företaget.  Idén är att man anställer ett helt gänng ungdomar och kör slut på dem, utnyttjar dem utan någon som helst anständig lön, och sen får alla foten, och sen in med nästa gäng….

Igår kväll slog det mig plötsligt att detta beteende kan appliceras på hela vårt samhälle just nu. Man trycker ner de människor som redan har dålig självkänsla, sätter en stämpel i pannan på dem där det står UTANFÖRSKAP och sedan låtsas man ge dem en juste chans i samhället genom att ge dem möjlighet att få ett arbete….visserligen inget riktigt arbete, så att man kan hålla nere ersättningen på 3000 kr i månaden, medan man ger de ”stackars” företagen som tar emot dem 5000 i månaden.  De får ingen tid eller möjlighet att hitta andra, riktiga jobb, och inte har de tillräckligt självförtroende att göra det heller. Det sk jobb de har, har oftast inget med deras utbildning, eller har något som helst att göra med deras önskemål om vad de skulle vilja försörja sig på. 

Känns kanske igen? Man bryter ner en del av befolkningen, man kallar bidragstagare för parasiter och ser på dem som om de vore värre än mördare. Sedan tvingar man alla som kan stå upp en sekund utan dö, att söka ett jobb. Om man då är för sjuk eller för ouppdaterad på arbetsmarknaden tvingas man till någonslags fritids för vuxna där man ska utföra meningslösa uppgifter för att inte kunna gå hemma och göra något nyttigare. Eller så får man slita på en arbetsplats där man förut kanske har haft ett riktigt jobb. Skillnaden nu är att man ska känna sig mindervärdig, att man ska vara tacksam för en minimal summa pengar. Huvudsaken är att man ska känna sig så usel som möjligt så att samhället ska kunna utnyttja en precis som det behöver.

De politiker som driver detta samhällsprojekt är lika känslokalla (eller tvingar sig till att vara det för att överleva själva) och uträknande som vilken sektledare som helst, fast de ler så skenheligt så änglarna lipar åt det. Felet är att vi lever i ett 2/3-samhälle. Vi som tillhör den delen som har jobb och som inte är dödssjuka anses vara fullvärdiga samhällsmedlemmar, medan man i 5 års tid stenhårt har drivit tesen att människor utan jobb, som måste ta bidrag är utanför. Man låtsas tycka synd om dem, men man placerar dem i ett ständigt utanförskap så att till slut en större del av oss som är innanför faktiskt tror att det är något allvarligt fel på dem. Att de kanske faktiskt är pestsmittade och får skylla sig själva om de inte kan försörja sig, trots att de kanske har blivit utan jobb i en avfolkningsbygd, eller fått cancer eller har fått någon annan psykisk åkomma. Kanske hade de stressat ihjäl innan för att inte bli av med sitt jobb, för att sedan gå in i väggen ?  Och därpå bli av med sitt jobb. Vad vet man ? Ingen vet. För nu kan vad som helst hända. Ingen trygghet.

Men våra politiker (främst moderater) tror sig veta att man kan dra alla över en kam, och därmed behandla alla lika, nämligen som luspudlar. Tvi vale, säger jag! Man säger att ett folk förtjänar sina ledare. I så fall vill jag emigrera!

Kanske till Norge ?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

changer

Den här  knäppa sidan börjar leva sitt eget liv.

Plötsligt står det Tagg där det förut var citationstecken. Vad menas, och framförallt: Hur ändrar jag tillbaka ?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bach, toujours !

 En  kollega till mig på skolan, musikläraren, har skapat lite debatt på Facebook, genom att fråga vilken kompositör vi tyckte mest om. Flera stycken tyckte som jag, att Bach var nummer ett, vilket inte hon gjorde, vilket i sin tur ledde till följande kommentar från mig :

”Jag har närmat mig musik på många sätt. Dels har jag vuxit upp med den i min familj, där Bach har stått för grunden, husbygget, men också själen i allt. Bach kunde man spela, lyssna till, sjunga och till och med dansa till. Inte många klassiska kompositörer som inbjuder tilll ett sånt ”sväng” som Bach gör. Bach var helt enkelt ”husgud”, och fast min pappa gick ur svenska kyrkan under debatten om kvinnliga präster, så tror jag inte många familjer har sprungit så mycket i kyrkan som vi…för där fanns helt enkelt Bachs musik som mest och som bäst.
Så har jag närmat mig musik genom mitt eget pianospel, och eftersom jag aldrig har varit god notläsare men ganska bra på att spela, så passade Bach mig bra också. Med få toner lyckade han få pianot att dansa av sig självt. Jag menar att hans matematiska uträkningar var till för att skapa fantastisk svängig musik. Han gjorde inte musik för att visa vilken bra matematiker han var.
Det tredje sättet att närma mig musiken var att sjunga i kör. Har man sjungit Bachs H-moll mässa med en kör, är jag säker på att man upplever hans musik både inom och utom sig. En fantastisk uoolevelse, såväl musikaliskt, som intelektuellt och andligt, men framförallt känns det som man är med i en musikalisk lek, ett pussel, en tafatt-lek. Och att höra fugans tema presenteras till höger och vänster i kören medan man presenterar ytterligare ett tema själv…. Man kan helt enkelt inte ha roligare med musik, om du frågar mig! ;-)”
Men det är ju också väldigt roligt i dessa melodifestivaltider att diskutera musik som har funnits och har varit populära under lite längre tidsperiod än några månader. I Bachs fall till och med flera hundra år. Dessutom har många kompositörer efter honom lärt sig av honom och tagit intryck, respektive tagit avstånd, eller utvecklat hans sätt att komponera och applicerat det på sin egen tid.
När man diskuterar och recenserar dagens musik  tycks musiken vara det minst viktiga. Mycket handlar om uttryck hos artisten, kläder, text, musikstil, musikvideo, och eventuella danssteg. Musik ses lite mer som ett ”event”, en ”happening”, men det talas väldigt lite om själva musiken, och om hur den låter. Därför blir jag glad över sådana frågor som handlar om en kompositörs musik, och inget annat. Och människor som pysslar med musik mer eller mindre proffessionellt är ju också ofta lyhörda för annat än bara musik, utan även för andras argument. Det kan med andra ord bli ett fint samspel i diskussionen. =)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Mes parents

Med pappa plockade jag upp små fina gyllengula morötter ur jorden i gryningsljuset. Aldrig har väl en morot varit så god.

Med mamma fick vi ligga ute på backen på natten i tjocka ulstrar och titta på stjärnorna och prata om livet.

Vad som hände däremellan minns jag inte lika tydligt. Men av mina båda föräldrar har jag ärvt ”morgonmänniskan” och ”kvällsmänniskan” i mig. Fortfarande kan jag ha svårt att kombinera dessa bägge. Det finns ingen ”mitt på dagen”- männsika att ta efter. Jo pappa hade ju praktik hemma i våningen, och varje dag gick han in och kokade sin egen kruska, som han sen satte i värmeugnen någon timme, medan han tog nästa patient. Sedan gick han in och åt sin gröt, ofta gjorde mamma detsamma eftersom hon var hans tandsköterska, och sedan gick han inte och sov i 20 minuter på sängen. Vaknade av sig själv och gick sen in till sitt jobb igen.

Pappa är/var känslomänniskan som förmedlade sin kärlek till musiken till oss barn. När min äldsta bror var nyfödd stod han och spelade fiol över hans säng tills han somnade. Hoppades han spelade rent och fint! Min bror har absolut gehör, så hanverkar inte ha fått men för livet. När pappa tänkte på någon musik han älskade eller hörde någon favoritsångerska kunde tårarna komma.  Han trivdes med sitt jobb så pass att han jobbade ända tills hans ögon sa stopp vid 95 års ålder. Men jag tror inte han jobbade full tid nästan någon gång. Han var också sin egen tandtekniker, så hans arbete bestod inte bara av tid med patienter. Och han kunde sitta inne i labbet och tillverka sina kronor och bryggor medan radion gick för fullt. Där kunde också vi barn få sitta och greja med gips och tillverka våra egna små figurer. Det var långt innan fritids blev ett begrepp.

Med mamma fick vi gå ut och köpa nya skor eller gå till läkare och ta prover, och sen gå på konditori. Det var högtidsstunder i ett tandläkarbarns liv.  Sötsaker var så gott som bannlysta. Det enda som var någorlunda tillåtet var choklad, medan blotta tanken på kolor och syrliga krameller fyllde min pappas ansikte med vämjelse. Liksom cigaretter. Både han och mamma rökte från början, men han slutade först. Sedan blev hennes rökande rena plågan i deras förhållande och så nära skilsmässa har de väl aldrig varit som innan hon slutade röka. Om hon hade en väninna hemma på besök och de satt i vardagsrummet och rökte och pratade och drack kaffe, kunde han komma inrusande från praktiken i fullt humör och smälla upp alla fönster för vädring, och sen in i praktiken igen.

Jaja, mamma slutade ju, och bedyrar alltid hur tacksam hon är mot pappa för att han var så hemsk innan hon slutade röka. Det var tider det!

Jag tror att jag skulle kunna skriva rätt många spaltmeter till om de här två människorna, men tiden har sin gång, och nu måste jag komma iväg för att utföra mitt arbete. Men de har båda två präglat mig i mitt sätt att se på arbete och fritid. Man behöver bägge och det ena livet föder tankar i det andra livet. Och passionen för något måste få plats i hela ens vardag, för annars är ingenting något värt.

Små stunder blir stora och stora stunder förgyller små.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized