Qui?

Mitt språk har varit svårforcerat här i denna främmande miljö. Från början, när jag sökte mig hit, var det för att söka det ursprungliga, utan påverkan från nära och kära, och även ett sätt att kliva ut ett steg från mitt eget ego. Inte för att undersöka verkligheten, utan för att undersöka mig själv. I den mån det gick, kunde jag så småningom också bedriva en rättegång, där jag själv agerade såväl försvarsadvokat som  målsägande, åklagare och anklagad, samt  även HD. Jag behärskade alla dessa roller i stort sett perfekt. Framförallt visste jag att döma mig själv. Försvarsadvokaten framstod däremot som ganska vek, men trots allt avgick jag själv med någon slags seger, fast vägen dit var ganska svår och ibland snirklig. MEN jag jag hade tid. Och tid är alltid läkande. En  människa sjuk av stress, som jag  ju var, förlorar minnet och kan inte riktigt hålla ihop sig själv.

 När jag öppnade min blogg  ”moi voilá”  första gången, kände jag  mig som en    främling i mig själv. Jag förstod inte riktigt mina egna känslor. I vilket fall som helst kunde jag inte sätta ord på dem och ännu mindre ge uttryck för dem. Känslorna var för mig ungefär lika svårtydbara som franska. Jag visste ungefär betydelsen, men kunde inte riktigt omsätta dem i vardagen.

Att verkligen visa sin ilska eller sorg, var för mig så ovant. Jag hade aldrig tränat på sådant. Om någon sade något som kunde tolkas som halvt förklenande till mig (vilket var ovanligt), eller om jag helt enkelt kände mig negligerad,  lät jag alla sådana förorätter rinna av mig istället för att försvara mig själv direkt. Fast det kom tillbaka till mig. Senare kunde jag bli ledsen eller känna mig bitter för något som kanske inte alls var så farligt, men det påminde mig om det som jag tidigare gömt eller glömt. Och det som jag tidigare tillåtit andra göra mot mig och säga till mig kunde jag inte längre sura om, fast det gjorde ont, men mest för att jag inte hade förmågan att låta känslan tala och säga ifrån medan tid var. Egentligen tilldelade jag mig själv en rejäl smocka i och med detta lama självförsvar. Som tur är har jag  funnit någon slags balans i detta intrikata spel mellan känsla och förnuft. Och mitt skrivande under våren 07 kändes som en välbehövlig paus i det stora sociala spelet utanför hemmets lugna vrå. Min vanligtvis positiva inställning till socialt umgänge var i stort sett utraderad. Att umgås med fler än två människor samtidigt kändes i det närmaste som en omöjlighet. Men jag hade inte klarat mig utan all hjälp jag fick. Psykologer, läkare och närmast sörjande. Jag fick tid, och så småningom lust att komma tillbaka. Efter ett och ett halvt år ”sa jag  upp mig” som sjukskriven och sökte nytt jobb som musiklärare. Även om det inte gick helt bra, så klarade jag av min termin med glans till slut och det var en seger. Tillbaka till mitt gamla jobb, från vilket jag hade varit tjänstledig, gick det efter hand allt bättre. Numera är jag bara tacksam att jag har ett jobb. Att jag hann bli frisk innan Alliansens omänskliga regler hann ta över.

Det omänskliga i att utnämna vissa till sämre människor, ”människor i utanförskap”, för att sedan försämra dessa människors villkor på alla punkter…. Var finns omtanken om människorna i utanförskapet då, som moderaterna pratar om med så gråtmilda stämmor ?

Och var finns åklagarna och Högsta Domstolen ? Inte bland journalister i de största tidningarna eller Radio och TV.  Och se så enkelt SD kunde komma in köksvägen  i riksdagen, tack vare Alliansens förklenande tal om människor som lever på bidrag, om människor som inte är beredda att jobba ihjäl sig på vilket jobb som helst  för en spottstyver. Den människosynen borgar för än skummare människosyn. Och oppositionen är förintad, praktiskt taget.

Vem kan lita på att det politikerna gör och säger är för allas bästa ?

Vem kan man lita på när människor i ord och handling  bara ljuger om sin egen förträfflighet ?  Orden blir smink, blir överslätande eller rent av dödande i sin ihärdiga känslolöshet.

Vad gör den som inte kan lita på sitt samhälle ? Den som varken får hjälp eller förståelse. Den som möts av en kall hand och ett hånflin och en sarkastisk fras om att leva på andra, att vara parasit, att inte höra till…

Vad skulle du göra ?

Jag vet inte vad jag skulle göra men jag  är glad för att det finns ett språk utan ord där känslor ryms utan omskrivningar och förljugenhet. Där ingen behöver känna sig som främling i ett land med ett främmande språk. Där vill jag fortsätta vara. =)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s