Mes parents

Med pappa plockade jag upp små fina gyllengula morötter ur jorden i gryningsljuset. Aldrig har väl en morot varit så god.

Med mamma fick vi ligga ute på backen på natten i tjocka ulstrar och titta på stjärnorna och prata om livet.

Vad som hände däremellan minns jag inte lika tydligt. Men av mina båda föräldrar har jag ärvt ”morgonmänniskan” och ”kvällsmänniskan” i mig. Fortfarande kan jag ha svårt att kombinera dessa bägge. Det finns ingen ”mitt på dagen”- männsika att ta efter. Jo pappa hade ju praktik hemma i våningen, och varje dag gick han in och kokade sin egen kruska, som han sen satte i värmeugnen någon timme, medan han tog nästa patient. Sedan gick han in och åt sin gröt, ofta gjorde mamma detsamma eftersom hon var hans tandsköterska, och sedan gick han inte och sov i 20 minuter på sängen. Vaknade av sig själv och gick sen in till sitt jobb igen.

Pappa är/var känslomänniskan som förmedlade sin kärlek till musiken till oss barn. När min äldsta bror var nyfödd stod han och spelade fiol över hans säng tills han somnade. Hoppades han spelade rent och fint! Min bror har absolut gehör, så hanverkar inte ha fått men för livet. När pappa tänkte på någon musik han älskade eller hörde någon favoritsångerska kunde tårarna komma.  Han trivdes med sitt jobb så pass att han jobbade ända tills hans ögon sa stopp vid 95 års ålder. Men jag tror inte han jobbade full tid nästan någon gång. Han var också sin egen tandtekniker, så hans arbete bestod inte bara av tid med patienter. Och han kunde sitta inne i labbet och tillverka sina kronor och bryggor medan radion gick för fullt. Där kunde också vi barn få sitta och greja med gips och tillverka våra egna små figurer. Det var långt innan fritids blev ett begrepp.

Med mamma fick vi gå ut och köpa nya skor eller gå till läkare och ta prover, och sen gå på konditori. Det var högtidsstunder i ett tandläkarbarns liv.  Sötsaker var så gott som bannlysta. Det enda som var någorlunda tillåtet var choklad, medan blotta tanken på kolor och syrliga krameller fyllde min pappas ansikte med vämjelse. Liksom cigaretter. Både han och mamma rökte från början, men han slutade först. Sedan blev hennes rökande rena plågan i deras förhållande och så nära skilsmässa har de väl aldrig varit som innan hon slutade röka. Om hon hade en väninna hemma på besök och de satt i vardagsrummet och rökte och pratade och drack kaffe, kunde han komma inrusande från praktiken i fullt humör och smälla upp alla fönster för vädring, och sen in i praktiken igen.

Jaja, mamma slutade ju, och bedyrar alltid hur tacksam hon är mot pappa för att han var så hemsk innan hon slutade röka. Det var tider det!

Jag tror att jag skulle kunna skriva rätt många spaltmeter till om de här två människorna, men tiden har sin gång, och nu måste jag komma iväg för att utföra mitt arbete. Men de har båda två präglat mig i mitt sätt att se på arbete och fritid. Man behöver bägge och det ena livet föder tankar i det andra livet. Och passionen för något måste få plats i hela ens vardag, för annars är ingenting något värt.

Små stunder blir stora och stora stunder förgyller små.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s