possible

Ibland känner jag mig helt överväxlad. Går över mina egna gränser. Nej, inte drogad, utan snarare helt klar, som omväxling.  Det hände idag. Det brukar hända i situationer när jag vet att allt hänger på mig. Åtminstone nästan allt. Det skulle bara vara jag (tillsammans med en vikarie) på morgonen med förskole-klassen, vilket jag var helt beredd på. Hade klart för mig vad jag skulle göra men inte riktigt hur. Vi skulle jobba med klockan. Vi skulle sjunga med en sång som jag hade bestämt men inte hade hittar texten till och heller inte ackorden. Vi skulle fabricera klockor och jag hade först tänkt göra slelettklockor (med anledning av en annan populär sång vi hade lärt oss), men hittade inte rätt material till det, så jag tänkte att jag hittar nog på något sätt, oklart vilket. På morgonen skulle jag gå upp tidigt och åka tilll jobbet i förväg. Men jag vaknade med huvudvärk och allt blev fördröjt. Men innan jag gick hemifrån kollade jag in sången på nätet och tänkte att jag skulle dra ut den på jobbet. Fast letade först en gång till bland alla mina tusen papper efter notpappret en gång till, och kom av den anledningen ytterligare 10 minuter för sent. Sången heter Rebecka och handlar om en tjej som alltid kommer för sent. ”The story of my life”…

Vikarien var en trevlig och duktig tjej som tog del av alla mina tankar och surriga funderingar kring hur klockor skulle göras och sånger skulle sjungas. Hon hade själv hört och sjungit sången som barn och tyckte det var roligt att man fortfarande sjöng samma sånger nuförtiden. Men hon förstod när det väl blev dags, när alla ackord hade ihågkommits på gitarren, och texten hade snabbrepeterats varför den fortfarande sjungs. Barnen skrattade och sjöng och tyckte den var rolig, helt enkelt…Vissa sånger håller, andra inte, och det är roligt att det visar sig så tydligt att det är själva sången som är bra och inte den som framför den. Jag behövde inga paljetter och bakgrundsdansare för att budskapet skulle gå fram. Apropå slagdängor, alltså…och melodifestivaler…

Så hade jag knäckt en annan svår nöt dagen innan, medan jag skulle hjälpa ett barn med något helt annat. Steg in i förrrådet för att hämta något papper och fick syn på piprensarna. De fick bli visare på klockan. Virade man en halv sådan runt ett sk ” jungfruben”, som man sedan stack igenom klockpappret så kunde barnen, simsalabim, sätta sina egna klockor på vilken tid de ville. Alla barn tyckte om uppgiften utom några som hade råkat få syn på min ursprungliga skelettklocka med benknotor som visare, men efter hot och mutor om att den kunde bara de barn göra som först hade gjort en ”vanlig klocka”, eftersom jag och vikarien aldrig i livet hade hunnit hjälpa alla barn med att klippa ut och rita upp alla benknotor, så gick de motvilligt med på det. Några av de mest ivriga ”skelettklocksbarnen” visade sig vara de som hade störst behov av att träna på att skriva siffror och ta instruktioner.

Av detta kan man lära att ”nöden är uppfinningarnas moder”. Jag hade aldrig kommit på tanken att få dessa barn att göra två klockor om det inte hade varit så att det inte hade funnits tillräckligt med tid över för att alla skulle få göra det, och om det hade funnits tillräckligt med vita kritor och pennor att skriva med på det svarta papperet, eller om det hade funnits tillräckligt med personal. Nu löste det sig efter lite tjat och gnäll. Den mest misslynte pojken utbrast till slut beundrande till mig: ”Vad du kan mycket!”  Till mig, som är stans största pysselhatare!? Men det är just när jag får hitta på eget pyssel som jag kan och aldrig när jag får en mall att följa. Då blir det alltid fel. Jag kommer inte ihåg i vilken ordning allt ska komma eller så klipper jag fel eller limmar på fel sida. Men det jag har i huvudet själv för att jag har tänkt ut det, och slipper komma ihåg någon obegriplig tågordning, det brukar gå finfint!

Och det är inte av någon slags snobbism jag nobbar mallar utan för att jag helt enkelt inte har förmågan.

Men det roliga är ju just att ur ingenting kan komma många goda kreativa idéer, medan ur en hel hop med tips om pyssel stannar all min tankeverksamhet och verksamhetslust. Jag tänker att det måste gälla barn lika väl som vuxna. Ge inte barnen för mycket stimulans och information. Bara några få instruktioner och helst inte många valmöjligheter, bara en strimma av hopp om möjlighet att göra något utöver. Något extra att drömma om när man har gjort det som är möjligt  först. Sedan kommer uppgiften att gripa sig an det omöjliga för att sedan övervinna det, om möjligt…;-)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “possible

  1. Pova

    Det är rena döden för kreativiteten om ”alla” ska göra ”precis likadant” – det har jag tyckt långt innan jag kunde ordet kreativitet. Jag har alltid gillat att få göra något själv, efter vissa givna regler och material, men sen få hitta på lite eget.
    Nu är jag så feg att om jag skulle göra något vill jag nog ha en mall… Fast det är mycket länge sedan jag pysslade 😉

    • Ja, det kan ju förstås vara skönt och tidskrävande med mallar, bara de är tillräckligt enkla så att jag hänger med, och pysslet får absolut inte innehålla någon form av trådar eller garn för då snor det ihop sig direkt…;-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s