Monthly Archives: mars 2011

Softar lite ….

Softar lite på egen hand.

Det finns stunder då livet pågår väldigt mycket därute. Då allt som sker inte händer mig, fast ändå….jag är lagom nära det där som borde hända mig. Förr i världen hade man ju inte en suck om vad som egentligen pågick medan man själv satt hemma i soffan för sig själv,  men nu sitter ju alla här. I min soffa. Mer eller mindre. Och jag som passerade fjortisåldern för en evighet sen, jag älskar det. Kanske beroende på att jag nästan aldrig var ”där”, då  när det hände, det som man trodde hade hänt. Hela tonårstiden var verkligen en en variant på Törnrosa. Sen sprang jag väl ut i vårgrönskan, tämligen lycklig, efter att ha tagit studenten 1972.

Sa jag  ”tagit studenten”? 

Jag menar det inte. Jag och mina klasskamrater gick hem i lugn och ro utan vidare åthävor och utan studentmössor.  Men vi hade gått ut gymnasiet i alla fall och vi var godkända. Det var bra. Vi for inte stanrunt och sjöng ”Fy fan, vad vi är bra”, men vi var ju bra. Och vi var stolta, vi som hade tackat nej till mössor och allt. Det var ju ingen riktig student och att vi var uppvuxna på Östermalm och hade gått i samma gymnasium som Carl Bildt gjorde oss bara än mer bångstyriga. Det demonstrerade vi genom att vara ”vem som helst” som har avslutat sin examen med godkända betyg. Vi gick hem i lugn och ro. Kanske umgicks vi med våra närmaste vänner, men vad jag minns fanns inte alkohol på kartan på den tiden.  Vi var ju inte myndiga. Själv drack jag  ju knappt alls på den tiden, om inte pappa hade särskilt bjudit mig på ett glas vin, eller kanske en drink före maten, men det var ju först när  jag var vuxen. 18 år kanske. Nu har ju ungarna sprit och champgne (eller mousserande förstås) redan på flaket när de åker från skolan, med föräldrarnas goda minne.För att de inte ska sticka av.  Och det finns något positivt i att alla i klassen åker på samma flak runt hela staden, men det är också något förnedrande i att alla ska uppfatta denna ”borgarklassens diskreta charm” som något förenande och jämställt.  I arbetrklassen har man minsann sett till att ungarna som har fått gå och läsa, de med läshuvud, ska bära sin utvaldhet med högt huvud och inte fara stan runt och vråla, ”fy fan, vad jag är bra”. OK…kanske en befruktning mellan olika kulturer, men jag tror att de som har kämpast mest för att få tillfälle att uppnå målet att komma dithän, kanske inte utbrister i detta vrål utan betänkligheter.  Det gör nog ingen tänkande varelse egentligen, och därför måste de bedöva sig med all alkohol. Nej, nej, nej…jag är inte enot droger,i alla fall inte alkohol av princip, och jag är heller ingen drogliberal, men jag tycker synd om ungdomen. Så mycket att leva upp till…

På min tid var det som sagt lugnare. I alla fall i min krets. Men jag minns att mina föräldrar var lite oroliga för att jag skulle vara ledsen för min uteblivna studentskiva. Det var jag verkligen inte! Men kanske att de var lite snopna. Efter 4 lyckade studentfester i deras hem…vad bidde det då da? Inte ens en tumme. Bara jag , som inte viller firas. Jag ångrar mig inte, för jag är stolt än idag att vi, fyra stycken blivande studenter vägrade ta på studentmössa i den ärvördiga mösspåtagningsceremonin i lärarrummet  i Östra Real 1972. Det var coolt, fast vi inte visste att det var det . Ballt, sa man på den tiden. =)

Efteråt har jag sörjt något av det. Inte själva festen kanske, men firandet av mig. I efterhand har nämligen filmerna från de andra syskonens studentfester fått nytt liv i digital form så att allt det finns förevigat, men inte min student.  Och därmed fanns inte jag, på något konstigt vis. Jag och fd boyfriend fick visserligen i present att åka med interrailkortet Europa runt sommaren efter och sen i augusti hade vi också en gemensam fest för våra vänner på landet, fast vi kallade det bara inte studentfest,  ävenom föräldrarna sponsrade den också.

Så, ja…softar lite till. Jag har haft det så bra hela mitt liv. Men känslan av att aldrig riktigt höra till…jag vet inte var den kommer ifrån. Måste nog forska lite…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

moi ou millroll ?

Jag är en människa. Aldrig två. Ändå blir det så här splitttrat både i mitt hjärta och i min framtoning när jag ska välja mellan mig och mig. Så här var det aldrig när millroll höll sig på sin kant och moivoila på min…eller hur jag nu ska uttrycka det ?

Jag är begåvad med två sköna bloggar, men när de tvingas husera under samma tak blir jag konfys. Om jag fick sära på dem här skulle allt kännas så mycket enklare. Jag förstår inte varför jag alltid tycks misslynt med sakernas tillstånd.  Nu borde vara tid för mig att verkligen ta mig an det svåra med att vara ”en- å – ena – sidan – och – en-  å -andra – sidan”- människa, som kan se vitsen i allt och alla av olika slag. Som inte bangar för att försöka förstå det mest obegripliga men som å andra sidan aldrig vet varken ut eller in. Jo det är ju klart att jag tar ställning i politiska frågor. I stora frågor som inte rör mitt eget hjärtas innersta, där jag veknar av olika skäl, för alla de slag av mänskliga och omänskliga företeelser.

Nu borde jag välja förstås. 

Men det svåra är: Hur gör man?

När man väljer blogg, eller sätt att vara eller se ut. Jag har aldrig valt hur jag vill se ut, personligen. Det har bara blivit så…Men i bloggars värld har jag äntligen sett att jag har en chans att påverka utseendet på min blogg, och vad  den ska heta och hur jag ska framställas i den. I alla fall hur jag vill att jag ska framställas. Och så händer detta…Moivoila blir taleskvinna för Millroll, när det borde vara tvärtom, och jag har inget att säga till om, såvida jag inte loggar ut och sen skriver i kommentatorsrutan att det är millroll med den och den adressen. Så ironiskt att den blogg som har flest kommentarer och flest läsare inte får representera mig. Kanske vill Moivoila hämnas genom att låtsas vara den millroll hon inte är.

Eller är det just det hon är?

Ni anar vidden av problemet, antar jag …. 😉

Lämna en kommentar

Filed under bloggöverträdelse

Våren är på väg  och kylan kryper inte längre in under skinnet utan kryper undan och ner i rännstenar och skogsbackar. I mars blir alla katter till sig och solen står lågt och sticker rakt i ögonen. Snön blir gråare i takt med att sinnena sakta lyses upp.

För mig har våren aldrig varit en favoritårstid. Naturen är aldrig så ful och grå eller beige som då, och i takt med ljuset kommer tränger sig vårtröttheten på. Man har hållt ut en hel höst och en hel vinter och plötsligt ska man vara glad och sorglös, som på beställning. Våren blir uppfodrande. Mina värsta perioder i livet har jag haft just på våren. Kontrasten mellan ”utom mig” och ”inom mig” blir så obarmhärtigt mycket större än andra årstider.

Nuförtiden mår jag emellertid inte så tokigt alls. Inte ens på våren…;-)

Men fortfarande kan jag känna den där oron och rastlösheten komma  utan egentligen ha anledningen. Vi är alla vanedjur och påverkas av yttre omständigheter vare sig vi vill eller inte. Och om vi tror att vi kan påverka något som sker i naturen får vi nog jobba oerhört mycket mer aktivt för att det ska bli verklighet. Själv klappar jag mina katter och jag vet inte om det är jag eller djuren  som har mest behov av det. Men jag känner i alla fall att jag har någon slags inverkan på det sättet…;-)

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized