Softar lite ….

Softar lite på egen hand.

Det finns stunder då livet pågår väldigt mycket därute. Då allt som sker inte händer mig, fast ändå….jag är lagom nära det där som borde hända mig. Förr i världen hade man ju inte en suck om vad som egentligen pågick medan man själv satt hemma i soffan för sig själv,  men nu sitter ju alla här. I min soffa. Mer eller mindre. Och jag som passerade fjortisåldern för en evighet sen, jag älskar det. Kanske beroende på att jag nästan aldrig var ”där”, då  när det hände, det som man trodde hade hänt. Hela tonårstiden var verkligen en en variant på Törnrosa. Sen sprang jag väl ut i vårgrönskan, tämligen lycklig, efter att ha tagit studenten 1972.

Sa jag  ”tagit studenten”? 

Jag menar det inte. Jag och mina klasskamrater gick hem i lugn och ro utan vidare åthävor och utan studentmössor.  Men vi hade gått ut gymnasiet i alla fall och vi var godkända. Det var bra. Vi for inte stanrunt och sjöng ”Fy fan, vad vi är bra”, men vi var ju bra. Och vi var stolta, vi som hade tackat nej till mössor och allt. Det var ju ingen riktig student och att vi var uppvuxna på Östermalm och hade gått i samma gymnasium som Carl Bildt gjorde oss bara än mer bångstyriga. Det demonstrerade vi genom att vara ”vem som helst” som har avslutat sin examen med godkända betyg. Vi gick hem i lugn och ro. Kanske umgicks vi med våra närmaste vänner, men vad jag minns fanns inte alkohol på kartan på den tiden.  Vi var ju inte myndiga. Själv drack jag  ju knappt alls på den tiden, om inte pappa hade särskilt bjudit mig på ett glas vin, eller kanske en drink före maten, men det var ju först när  jag var vuxen. 18 år kanske. Nu har ju ungarna sprit och champgne (eller mousserande förstås) redan på flaket när de åker från skolan, med föräldrarnas goda minne.För att de inte ska sticka av.  Och det finns något positivt i att alla i klassen åker på samma flak runt hela staden, men det är också något förnedrande i att alla ska uppfatta denna ”borgarklassens diskreta charm” som något förenande och jämställt.  I arbetrklassen har man minsann sett till att ungarna som har fått gå och läsa, de med läshuvud, ska bära sin utvaldhet med högt huvud och inte fara stan runt och vråla, ”fy fan, vad jag är bra”. OK…kanske en befruktning mellan olika kulturer, men jag tror att de som har kämpast mest för att få tillfälle att uppnå målet att komma dithän, kanske inte utbrister i detta vrål utan betänkligheter.  Det gör nog ingen tänkande varelse egentligen, och därför måste de bedöva sig med all alkohol. Nej, nej, nej…jag är inte enot droger,i alla fall inte alkohol av princip, och jag är heller ingen drogliberal, men jag tycker synd om ungdomen. Så mycket att leva upp till…

På min tid var det som sagt lugnare. I alla fall i min krets. Men jag minns att mina föräldrar var lite oroliga för att jag skulle vara ledsen för min uteblivna studentskiva. Det var jag verkligen inte! Men kanske att de var lite snopna. Efter 4 lyckade studentfester i deras hem…vad bidde det då da? Inte ens en tumme. Bara jag , som inte viller firas. Jag ångrar mig inte, för jag är stolt än idag att vi, fyra stycken blivande studenter vägrade ta på studentmössa i den ärvördiga mösspåtagningsceremonin i lärarrummet  i Östra Real 1972. Det var coolt, fast vi inte visste att det var det . Ballt, sa man på den tiden. =)

Efteråt har jag sörjt något av det. Inte själva festen kanske, men firandet av mig. I efterhand har nämligen filmerna från de andra syskonens studentfester fått nytt liv i digital form så att allt det finns förevigat, men inte min student.  Och därmed fanns inte jag, på något konstigt vis. Jag och fd boyfriend fick visserligen i present att åka med interrailkortet Europa runt sommaren efter och sen i augusti hade vi också en gemensam fest för våra vänner på landet, fast vi kallade det bara inte studentfest,  ävenom föräldrarna sponsrade den också.

Så, ja…softar lite till. Jag har haft det så bra hela mitt liv. Men känslan av att aldrig riktigt höra till…jag vet inte var den kommer ifrån. Måste nog forska lite…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Softar lite ….

  1. Som jag förstår så är du nog ett tiotal år yngre än jag och jag har forskat i mig själv varför jag inte ”hör till” och varför jag emellanåt är två. Kommer inte riktigt fram till ett slutresultat. Arv, gener, barndom och egen stark personlighet. Det här med studenten. idag, är något jag inte tycker om. Jag tog studenten, och då var det i läroverk och flickskola med något som bl a kallades muntlig tentamen, vilket egentligen var en psykisk påfrestning. Där ute stod föräldrar och väntade och tänk om det skulle hända sig att man inte klarade tentan och inte kom ut. Jag minns ingen men tänk om… Jag förstår att vi var lyckliga och sjöng men idag är det för mig inte en studentexamen. Idag går ju alla linjer ut som studenter och det är ett firande som jag inte tycker är av glädje utan enbart ett sätta att festa och som du säger, de dricker hejdlöst redan då de kommer upp på flaket av den lastbil som ska föra dem genom staden. Kanske det ibland kan vara så att den som gapar mest är minst. Nu händer så mycket i världen som jag ser som fel och önskar jag kunde göra något åt men det kan jag ju inte.Mångt och mycket tror jag kommer att kollapsa.Girighet och maktmissbruk tar över och ja, nu ska jag inte veckla in mig i långrandigheter.
    Jag började utbilda mig i Sthlm och bodde då på Strandvägen hos en familj som hette Juhlin-Danfeldt. Därefter till Gtb osv. Flyttade sedan till Frankrike några år och sedan tillbaka till min barndoms stad. Nu bor jag ensam och trivs utmärkt. Mina tre barn är välutbildade och har ett till synes bra liv. Nu slutar jag och önskar dig en skön helg och stor kram
    //Gunilla
    Ursäkta om jag skriver rörigt och stavar fel men jag ser bara med ena ögat.

  2. Nej, det var nog de där skoningslösa muntliga tentamina som fällde folk och som fick en del familjer att gå hem olyckliga med en gråtande icke-utsprungen student. Om de fick göra omtenta vet jag faktiskt inte, men det är ju bra att det systemet inte finns kvar. Likaså den stora ekonomiska orättvisan som rådde och visade sig tydligt när vissa knappt hade råd med en liten bil att köra hem familjen i, och heller inte möjlighet att ta emot stora klungor av gäster hemma. Jag som var uppvuxen med att syskonen åkte hem på flak (där även jag fick åka med) med glada kompisar och t.om. en blåsorkester på köpet, tittade ner på dem som gick vid sidan av med någon moster och kusin men strängt taget ingen mer, minns att jag frågade nån gång varför inte alla hade lastbilar….Tror att de stora svarade att de nog inte hade råd. Så här efteråt kan jag tänka att det viktigaste i den familjen och för den studenten var nog just att det kanske det var den förste att ha klarat av att ta studenten. Det var kanske en stor bedrift och uppoffringar som följde med det och därför var säkert alla lyckliga och tacksamma att det hade avlöpt väl. Ja, vad vet man? Men det är klart att jämlikhetssträvan har varit av godo också. Inte bara ”fina” familjer kan ta studenten…men från den ena ytterligheten till den andra är ju inget vidare heller, som sagt. Ha det gott, och inte är du rörig heller.
    Min syster är 11 år äldre än jag så ni borde ju vara ganska jämnåriga, för övrigt. Jag har väl alltid känt mig ”jämnårig” med äldre människor eftersom mina syskon är äldre än jag. Kul att du har bott i mina gamla hemtrakter, fast familjen du bodde hos känner jag inte till. Och min text är nog slarvigare, trots mina två ögon. Dubbelt så slarvig…;-)
    moivoila/millroll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s