Jag kan inte förhärdas…

Jo…klart att jag berättade för mina arbetskamrater. För min föreståndare först och främst. Hon, liksom de andra, var full av förståelse. Ingen kunde begripa hur vår chef kunde med att ändra sig från ena stunden till den andra. Ingen kunde förstå hur hon dessutom kunde med att mörka om de nya uppgifterna och låtsas som ingenting. Det är ett fult spel. Det rimmar illa med demokrati. Vi anställda ska verkligen stå tacksamma med skeden i vacker hand och vara glada för det vi får. Allt gör vi naturligtvis för barnens skull. Det är för barnens bästa. Personalens bästa är det sällan eller aldrig någon som talar om.

Jag borde lämna skutan, tänker jag. Men de vet att det här är mitt andra hem. De vet att jag har 7 år kvar till pension. De vet att de kan göra nästan vad de vill med mig eftersom jag har en tjänst jag vill ha. Men de kommer aldrig att kunna få mig  att undervisa i ”mitt” ämne musik för ingenting alls. Det är den enda trumf jag har kvar på hand, förutom mina kära arbetskamraters stöd. Och barnens. När de fick höra att jag skulle åka på körresa några dagar i nästa vecka kom en hel klunga framrusande och kramade om mig och ropade att de skulle sakna mig. Det kom oväntat. Jag har inte varit så nära dem som jag har varit barn förr. De barnen som jag har varit ansvarig för, på den tiden jag var förskollärare. Men så här i efterhand känns det fantastiskt med en sådan kärleksförklaring.

Men allt detta kändes för några timmar sedan helt oväsentligt när sorgen och ilskan var som störst. Den enda trösten så här i efterhand är att det kan bli lättare att åka till Brasilien (några veckor) i vår, när jag inte har ett pedagogiskt ansvar. Pilutta dom! 😉

They won`t take me for granted…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Jag kan inte förhärdas…

  1. Kära Du!
    Först vill jag tacka för din kommentar på min sida och din medkänsla med oss och lilla Amy. Som sagt, livet går vidare och människan är nog skapt sådan att gå vidare. Till Vad? Att uthärda… Angående tjänst och arbete är allt ett rävspel, oftast kompisarnas rike eller avundsjuka. Jag har varit med i spelet och det konstiga är att mitt uppe i det vågar ingen säga något. Varför?? Jo man är rädd för att gå vidare…Nu önskar jag du har det bra och att vi kan höra av varandra emellanåt.
    Stor Kram
    //Gunilla

  2. Tack, det var så lite så. En del har hänt sedan i våras med mitt schema och jag gick med på en kompromiss. Jag tog de två timmarna i musik och fick i gengäld en ledig fredageftermiddag. Det har varit bra, men det som har stressat mig en aning är att jag jobbar både med förskoleklassen några timmar + fritids några timmar och dessutom då musiken. Jag kan inte riktigt vila i något och blir kanske aningen stressad av det. Hoppas också vi kan ses här lite oftare. Har flängt mellan olika verksamheter även på nätet och fast jag har slutat med alla spel på facebook, gudskelov, känns det ändå mer stressande där än på länge. Det beror på att det är omgjort där igen så att allas uppdateringar rullar på i en sidoruta i en aldrig sinande ström. Väldigt svårt att fokusera då, vilket jag ändå kan ha ibland. Nu har jag bestämt mig för att ladda upp bilder från min mobil till min/mina bloggar i första hand i stället. Som ett test. Inte många kommentarer här nuförtiden, men de som är känns ju lite mer djupgående. Jag kan inte lämna facebook ändå eftersom jag vill se hur det går för alla mina syskonbarn och när de ska föda barn. I stället för min mamma som numer glömmer det mesta av all information. Hon var ju förr en riktig sambandscentral.
    Ha det gott så länge!
    Kram, Camilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s