Monthly Archives: december 2011

scannar av mitt hjärta….

Jag scannar av mitt hjärta
lyssnar till mitt hjärtljud
blåser ut lite tom luft
och finner egentligen ingen anledning till oro…

Jag undersöker mitt skelett
min knöliga knäskålar
mina avlagringar i höftpartiet
och fast inget syns stå rätt till kan jag sova ganska lugnt…

Jag röntgar hela paketet i en tunnel
där jag försvinner in i helheten
i en rättvis fördelning på det hela taget
där hjärna och fot befinner sig på samma nivå…

När jag sedan kliver ut ur betraktelsen
frågar jag mig hur jag mår?
Under omständigheterna väl, tack.
Jag har mina randiga skäl…

Mitt hopp står till insynen
till förmågan att se och ställa rätta frågor
att utifrån sett ta vara på mina egna förmågor
och inlemma dem i mina värsta farhågor…

På så sätt binda samman en väv …att beskylla mig för jäv
när jag mig förhäver
när jag står upp för mig och min kropp
ger mig hopp om att sätta mig själv på topp

Så omvänt bakvänt
så här i advent
mot allt som tidigare hänt
och inget känns längre spänt

Nu har jag förlorat en orolig själ
för en stund
och befunnit mig själv väl
Nu kan jag nå en sinneslugn blund…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

som att färdas…

När jag kliver in i min moivoila-blogg är det som att färdas….

Jag rör mig flera 1000 mil in i mig själv, där jag sitter och ruvar på livets mysterier. Här ger jag mig den tid som jag så efterhängset eftersträvar i min andra blogg och första blogg, som jag typiskt nog kallar ”Tid”.

Här, hemma hos ”mig själv” försjunker jag och mina minnen rakt ner i mig själv och i soffhörnet. En fridfull och trivsam åtgärd. När jag studerar mina äldre blogginlägg ser jag att de är förknippade med sjukdom. De senaste är bara vanliga simpla sjukdomar, som förkylningar, de tidigaste har stark anknytning till varför jag överhuvudtaget startade denna blogg.

Det är som om det vore en pyamas-klädd blogg. Lite mjukt klädd utan märkbart skydd mot omgivningen när den väl tränger sig på. Det är inte så konstigt då att det är in hit jag går när jag lider av någon snuva, hosta eller annan vardaglig åkomma som gör att jag ändå kliver av vardagståget. Som om jag jag känner mig omhändertagen av mig själv. Jag tillåter mig att klä av mig kraven, andras och egna, och försjunker i något som kanske gynnar min inre styrka på längre sikt.

Den här bloggen är inte länkad till facebook, så att ingen annan kan behöva känna sig tvungen att läsa. Inget tvång i min inre värld, alltså. Vill man – och om man  känner mig – söker man sig kanske hit och då får man gärna knacka på.

Jag startade bloggen våren 2007. Snart 5 år sedan, alltså. Den är ”gjord” här på wordpress för mig och för min egen skull. Att inte mäta mig med andra, eller att rikta mig utåt med utan att bara vara ett medel för mig att utforska mig själv.  En hjälp till självhjälp. Under årens lopp  har alltså inte behovet varit så stort av att ”egen” forkning, men ändå har jag hittat hit i olika perioder.

Och min omedelbara tanke är: Vilken ren och fin blogg! Inte så mycket störande moment. De olika sidorna, ”La Musique”, ”Om mig”, ”Moivoila”, känns också lite roligt informativa och inte bara upprepningar av mina praktiska förehavanden genom åren. De handlar om mig mer än om det som är utom mig. Jag blir glatt överraskad! Vet inte vad jag hade väntat mig, men denna blogg har känts tung på avstånd, men på nära håll, märkvärdigt lätt.

Nu står jag här på en platå och tänker framåt och bakåt. Jag har kämpat de senaste fem åren på ett annat sätt än jag har gjort under tidigare år. Förr uppnådde jag viss status och vissa jobb på mitt arbete genom att bara vara jag (i kombination med mina utbildningar, förstås), men sedan jag har kommit tillbaka från långtidssjukskrivningen, tycks det mig som om jag mer och mer försvinner ut i periferin just för att jag är jag. Och medan jag sakta men säkert jobbar mig in mot mitten igen, känner jag hur mitt eget fokus förskjuts. Jag splittras i min egen personliga utveckling och vilja att skapa texter och musik, och i min ambition att ändå ha en fot kvar i skolvärlden, inte endast på fritids. Jag vet att jag är bra lärare samtidigt som jag vet att mitt självförtroende har sviktat sedan 2009. Jag vet inte om jag återigen kan drabbas av stress och depression, eller känslighet för det, eller av panikångest, vilket hände när jag jobbade som musiklärare i annan skola.

Den där lilla skärvan av misstro mot mig själv gör mig lite ledsen. Återigen behöver min egen försvarsadvokat träda in och sätta foten i marken och säga: Var inte rädd! Din största fiende är du själv och ingen annan. Gör dig inte mindre än du är. Stå på dig, men stå inte i vägen för dig själv!

Och här kommer mitt första inlägg i april 2007. Började läsa för att länka och kunde inte sluta….kunde inte sluta fast jag visste hur det skulle gå…
Jag har alltid gillat att läsa om favoritböcker. Kan verka fegt, men sån är jag…;-)

Och lite musik till: Tranströmers egen favoritmusik av Schubert, men här med Fina Kören ur Spader Madame.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized